Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Leif GW Persson: Police business. As usual

Högste ansvarig. Vad har justitieminister Beatrick Ask egentligen uträttat för att förbättra polisens situation under sina snart två år sedan hon tog över efter den socialdemokratiska "låt-gå-politiken"?, frågar sig Leif GW Persson. Foto: Christian Örnberg
I onsdags var det polisdebatt hos Lennart Ekdahl på "Kvällsöppet" i TV4. Alla var där. Från "polisministern" Beatrice Ask till en ung polisassistent som föredrog att göra fler ingripanden, skriva färre och kortare rapporter och givetvis få mer betalt.

FAKTA

Professorns span-nytt



Ostspaning

En god ost är ett måste på varje riktig middag. Den serveras efter huvudrätten, före de avslutande sötsakerna, och den är en alltför allvarlig historia för att kunna överlåtas till Storköpens kyldiskar och plastinpackningar. Ost är en fråga för din fuktade tunga, din vädrande näsa och dina känsliga fingertoppar. Och den kräver samma förhållningssätt som till din älskades hud och läppar. På Nybrogatan 6, på Östermalm i Stockholm, ligger den franska ostbutiken Androuet och där man har fattat vad det egentligen handlar om.

Bokspaning
Ulrika Kärnborg är kritiker på landets malligaste morgontidning, Dagens Nyheter, och givetvis radikal feminist. Nu har hon debuterat som författare med en roman om ett sadomasochistiskt förhållande i drottning Victorias England där den kvinnliga huvudpersonen lever sitt liv iförd ett rostigt halsjärn (Myrrha, Natur och Kultur, 2008). En händelse som ser ut som en tanke? Prima virke för onda avsikter och öppet mål för varje mansgris värd namnet. Det jag läser är i stället en välskriven och tidstrogen roman om socialt elände, enskilda orättvisor och mänskliga tillkortakommanden. Om korsetter och styvstärkta skjortbröst, om den gemenskap som drivs av ömsesidig ångest och lidande och kräver ett halsjärn som bekräftelse.

Inre spaning
O salighet att ännu en gång få uppleva hur alla dina fördomar kommer på skam. Nästan som att vakna ung i morgonljus på havet genom att bara läsa en bok.

Allt som sades har för säkerhets skull redan blivit sagt. I hundratals likadana debatter sedan tjugo år tillbaka då den växande kritiken mot svensk polis tog sin början. Och ingenting har i grunden ändrats. För en gångs skull är det så enkelt att allt blir sämre och sämre hela tiden och inom några år kommer vi att befinna oss i det läge då polisen här i landet över huvud taget inte klarar upp några brott som anmäls av de vanliga medborgare som man förväntas skydda. Detta med undantag för deras insatser mot enklare trafikbrott och liknande där man ägnar sig åt att ”plocka pinnar” för att ge sken av att man ändå gör något. Kolla tusen bilförare, hitta en som tagit en pilsner för mycket till lunch. Och kampen mot brottsligheten går vidare.

Beatrice Ask är en intressant person. Som justitieminister är hon högsta ansvarig för polisen. Inom hennes ansvarsområde är också polisen den ojämförligt största myndigheten och en gammal moderat hjärtefråga. Men vad har hon egentligen uträttat under sina snart två år sedan hon tog över efter den socialdemokratiska ”låt-gå-politiken”?

Beatrice Ask är en trevlig
kvinna. Hon har humor, hon är underhållande och alla riktiga karlar i min generation blir glada enbart av att titta på henne – liten snygg blondin med uppnäsa i klassiskt kvinnlig förpackning – och oavsett vilka nationella tillkortakommanden som man diskuterar har hon alltid något litet lantligt exempel som motvikt. Typ ”när jag besökte polisen i Dorotea senast… och där är man bara två poliser… bla…bla… bla…. Så klarade man sig ändå alldeles utmärkt”.
Och varje gång hon säger det så förstärks av någon anledning hennes lantliga idiom. Tjejen som växte upp i huset bredvid, byns enda riktiga blondin och hennes morsa som var hårfrisörska på samma ställe. Kan man tänka sig! Och man behöver inte vara gammal bedrägeriutredare för att fatta varför.

Dessutom får hon ju
faktiskt ”inte lägga sig i”. Grundlagen förbjuder ju henne som högsta politisk ansvarig att just ”lägga sig i”. Och när Ekdahl ändå upprepar frågan berättar hon i förtroende att hon trots det ”faktiskt brukar lägga sig i”. Hennes dialekt är bredare än någonsin och publiken fnissar förtjust.
Och varje riktig karl i min generation vill ge Ekdahl en smäll på käften för att han jävlas med lilla Bea. Grannens dotter i byn där jag växte upp.
Detta apspel pågår i en kommersiell tvtimme och avslutas med att de högsta ansvariga polischeferna intygar på heder och samvete att det är deras ”definitiva ambition” att öka andelen poliser som faktiskt arbetar som poliser ”från nuvarande fyrtio procent till hela femtio procent”. Det vill säga att varannan polis här i landet så småningom kan förväntas utföra det arbete som samtliga landets poliser förväntades göra från första början.
Puss och kram och stort tack från Bea som i sin tur lovar att ”kraftigt öka antalet poliser” trots att hon ”inte får lägga sig i”.

För aftonens komiska
höjdpunkt svarar givetvis – som så många gånger förr – före detta rikspolischefen Björn Eriksson som var den man som för tjugo år sedan sjösatte det nuvarande eländet.
På den tiden ”han stod vid rodret” tog han nämligen varje tillfälle att förstärka den operativa resursen genom att ”själv dra på sig uniformen och köra runt i radiobil”.
För första gången under vår alltför långa bekantskap kan jag också vittna om att det han säger är helt sant. Eriksson var fullkomligt besatt av att strutta omkring i uniform, flyga polishelikopter och åka i målad bil med påslagna blåljus. Att detta skulle ha ens ett pillekvitt att skaffa med polisarbete är däremot helt befängt. Skälen var de högst privata och alltför vanliga och tyvärr var det också så sorgligt att hans resurser för att tillgodose dessa böjelser hade gjort landets samtliga läderfetischister gröna av avund.
Själv tackade jag givetvis nej till att ställa upp i Ekdahls program. Och må Gud bevara landet och dess medborgare och glad påsk förresten.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!