Leif GW: Jag tror att Palmes mördare lever

Publicerad
Uppdaterad
Om några dagar, strax efter midnatt tisdag den första mars, skulle mordet på statsminister Olof Palme egentligen ha preskriberats och därmed lagts i graven i formell juridisk mening. Det var nämligen då han dödförklarades på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm efter att ha blivit skjuten i korsningen Sveavägen- Tunnelgatan, klockan tjugo minuter över elva på fredagskvällen den 28 februari 1986.
Av bland annat det skälet - det fanns andra argument som var viktigare än Palme och i första hand kriminalteknikens framsteg på senare år - avskaffade man den första juli förra året den tidigare 25-årspreskriptionen vid brott med livstids fängelse i straffskalan vilket sett till polisens brottsutredande arbete i stort sett är samma sak som mord.
I en rent rättslig mening kommer således Palmeutredningen att leva i evinnerliga tider, eller i vart fall till nästa lagändring, samtidigt som det är fullkomligt ointressant om vi talar om polisens möjligheter att klara upp mordet. Mordet på Olof Palme är inte längre ett så kallat Cold case, ett Kallt fall. Jag vill påstå att utredningen är lika död som offret och jag ska strax förklara varför.

Själva mordutredningen
fick annars en veritabel rivstart den där kalla och blåsiga fredagskvällen för tjugofem år sedan. Inom loppet av några minuter efter det dödande skottet vet nämligen polisen inte bara vem offret är utan också var, när och hur han mördades. Återstår egentligen bara att hitta gärningsmannen och till sin hjälp har man redan nu trettiotalet vittnen som sett eller hört goda delar av gärningen och tiotals poliser på plats som kan ta itu med det praktiska.
Som spaningsmord är Palmeutredningen unik. Aldrig någonsin i svensk polishistoria har man haft sådana kunskaper att luta sig mot alldeles efter brottet. Det är också nu, precis nu, som Stockholmspolisen och deras mordutredning förvandlas till ett vanligt hönshus där räven just smitit in och börjat ta för sig.

Polismästaren i
Stockholm, Hans Holmér, går in och tar över utredningen och sättet som han gör det på strider mot all och på goda grunder beprövad erfarenhet om hur polisen skall arbeta för att klara upp ett spaningsmord.
Först inrättar han en spaningsledning med närmare tjugotalet personer. Höga chefer från Stockholmspolisen, Rikskriminalen och Säpo, regeringen och justitiedepartementet skickar ett par observatörer och till och med den formellt ansvarige åklagaren får, i nåder, sitta med vid bordet. Den ende han pratar förtroligt med är dock hans bäste vän, direktören vid Bonniers förlag, Ebbe Carlsson, notorisk konspiratör i sammanhang som detta sedan sin tid som pressekreterare hos Lennart Geijer. I hemlighet - för alla utom Ebbe - tar han också tidigt kontakt med en journalist vid Dagens Nyheter för att kunna ge henne dagligt underlag till beskrivningen av hans kommande framgångar.

Avståndet till dem som skall göra jobbet är samtidigt oändligt. I det inledande skedet förfogar han över en spaningsstyrka på närmare 600 poliser. Holmér pekar med hela handen medan hans utredare ränner i anvisad riktning. Ofta utan att ha en blek aning om varför de gör det eller vart de är på väg. Den överordnade strategin som får styra denna verksamhet är nämligen Holmérs och hans spaningslednings uppfattning om de motiv som drivit gärningsmannen att skjuta Olof Palme.
Bland mordutredare värda namnet är det väl känt att mördarens motiv är ett uselt hjälpmedel när det gäller att hitta honom. Vad det handlar om är istället att säkra och noga undersöka brottsplatsen, kartlägga offret och hans närmaste omgivning in i minsta detalj, höra alla vittnen, knacka dörr i omgivningarna och samla in alla tänkbara tips. Och allt detta försummas i avgörande stycken.

Med de motiv som drev mördaren är det däremot så illa att de nästan alltid handlar om rena självklarheter eller obegripliga stolligheter och om man nu ändå ska ägna sig åt sådant kunde man knappast ha valt ett sämre offer än Palme.
Om just detta pratade jag med en god vän, tillika och på goda grunder legendarisk mordutredare, vid den tid det begav sig. Han hade nämligen valt att, till skillnad från nästan alla andra, inte delta i spaningarna efter Palmes mördare.
- Han vill tydligen att vi ska hitta honom med hjälp av hans motiv att ha ihjäl Palme. Enkel fråga. Vem hade inte motiv att mörda honom? Frun och barnen hans kanske, privat lär han ha varit en hygglig karl, men alla andra, då?
Utredningen om mordet på Olof Palme är den största polisutredningen i världens polishistoria. Den är till och med större än utredningen av mordet på Kennedy och attentatet mot jumbojeten ovanför Lockerbie i Skottland.

Tvåhundrafemtio hyllmeter
med papper, miljontals sidor, tätt packade i prydliga rader. Jag var nere och tittade i Palmearkivet för bara några dagar sedan och för en gångs skull fick jag inte minsta lust att försöka hitta den okände gärningsmannen bland alla papper som stod där. Det som annars är den klassiska trösten bland poliser när en mordspaning har smugit sig. "Fanskapet finns någonstans i våra papper. Det gäller bara att hitta honom".
Lycka till! Det finns 11000 utpekade gärningsmän att välja på. Det finns 130 personer som redan erkänt gärningen, det finns till och med en som dömts i tingsrätten och friats i hovrätten, Christer Pettersson. Och där finns givetvis alla tänkbara "motivbilder" mellan liljorna på marken och svalorna under himlens fäste. Till och med mer än så om vi ska vara noga, som vanliga utomjordingar och hemliga ockulta sällskap.
Teknisk bevisning och avgörande vittnesmål, värda namnet, saknas däremot helt.

Christer Pettersson är
för säkerhets skull död sedan många år och skulle man åtala någon annan kommer hans försvare givetvis att kalla det absolut främsta vittnet, Lisbet Palme och ställa den avgörande frågan.
- Var det denne man som sköt er make Olof Palme på Sveavägen den 28 februari 1986?
På detta kommer Lisbet Palme att svara nej. Vid två olika rättegångar han hon nämligen gått ed på att det var Christer Pettersson som mördade Olof Palme.
Jag har aldrig trott att det var Christer Pettersson som sköt Palme. I dag är detta ointressant och problemet ett annat. Antag att den verklige gärningsmannen plötsligt dök upp, erkände alltihopa i detalj och till och med lämnade över mordvapnet och överbliven ammunition. Inte ens då tror jag att man skulle kunna styrka hans skuld. Polisen har visat alla sina kort, enkelt nog att läsa på hur det hela gått till, och det är långt ifrån säkert att de kulor som hittades på Sveavägen med säkerhet kan bindas till det vapen han visar upp. För övrigt den enda tekniska bevisningen som finns. Den där gamla trossatsen om gärningsmannen som vet saker som bara han och polisen vet kan vi också glömma.

Vem var det som gjorde det då, undrar kanske någon, och - om inte annat - för att få ett personligt avslut på den mest genomtröskade händelsen i svensk kriminalhistoria tänkte jag berätta vad jag själv tror. Och jag vill verkligen betona att det är vad jag "tror".
Olof Palme var en politisk person och sådana personer mördas vanligen av politiska skäl En mindre konspiration bland hemliga motståndare i deras närhet, personer med ett förflutet inom militären, polisen, säkerhetstjänsten.
Vem var han då, gärningsmannen på Sveavägen, han som höll i vapnet?
För det första tror jag att du lever och att du gör det i frid med ditt samvete. Till och med nöjd med dig själv och det du har gjort.

Vid tiden för brottet var du cirka fyrtio år gammal, cirka hundraåttio centimeter lång, god fysik, intresserad och duktig skytt, handlingsmässigt ytterst kapabel och speciellt i trängda lägen. Du har utmärkt lokalkännedom i Stockholm (vilket enkelt kommer sig av att du troligen levt och arbetat där i hela ditt liv). Du är ostraffad, har inga kända personliga problem, uppfattas av din omgivning som en välordnad och hygglig karl. Lite tystlåten kanske, mån om din privata integritet.
Jag tror också att du läser den här artikeln och du får givetvis gärna höra av dig.
Leif GW Persson
Leif GW Persson

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag