Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Låt oss aldrig beskriva honom som en riddare

Julian Assange 2011. Foto: LEFTERIS PITARAKIS / AP TT NYHETSBYRÅN
Gripandet utan för Ecuadors ambassad. Foto: @DAILYDOOH / AP TT NYHETSBYRÅN

Karin Olsson om den gripne Julian Assange.

KRÖNIKA | MEDIEKOLLEN. Han var yttrandefrihetshjälten som västvärldens finaste medier stod i kö för att jobba med. Men Julian Assange kom att bli en sorglig figur som agerade hantlangare åt auktoritära presidenter, antisemiter och diktatorer. 

Wikileaksgrundarens resa utför gick tämligen snabbt efter att Expressen 20 augusti 2010 kunde rapportera att Assange var anhållen i Stockholm i sin frånvaro, misstänkt för sexbrott mot två kvinnor. På en tv-sänd presskonferens två år senare inför hundratals journalister och rullande kameror vägrade Assange att svara på Expressens frågor på grund av vårt tidigare avslöjande.

 

Istället för att inställa sig till förhöret om misstankarna gömde han sig 2012 på Ecuadors ambassad i London. Han kallade Sverige ”feminismens Saudiarabien” och Wikileaks smutskastade Expressen med bisarra anklagelser om att vi var i maskopi med amerikanska myndigheter. 

Efter sju tålmodiga år tröttnade Ecuador på sin underlige inneboende och ringde i veckan polisen.

Assange har nu begärts utlämnad till USA, anklagad för förberedelse till dataintrång i syfte att komma åt hemligstämplade dokument. Detta har satt i gång en rättmätig diskussion om huruvida pressfriheten är hotad. 

Wikileaks gjorde för snart ett decennium sedan viktiga avslöjanden, som ”collateral murder”-videon från Irak: amerikanska soldater sköt ihjäl åtta oskyldiga civila i Bagdad från en helikopter, varav två journalister. Fler scoop om USA:s militära aktiviteter i Irak och Afghanistan följde. 

Kanske kan detta beskrivas som vår tids motsvarighet till The Pentagon papers, de hemligstämplade dokumenten om USA:s inblandning i Vietnamkriget som Daniel Ellsberg läckte. Och Ellsberg mottog tidigare i år Olof Palme-priset.

Chelsea Manning benådades av Barack Obama 2017, men är nu gripen för lagtrots sedan hon vägrat att vittna inför en åtalsjury som utreder Wikileaks. Foto: STEVEN SENNE / AP TT NYHETSBYRÅN

Visselblåsare som han och Chelsea Manning, soldaten som dömdes för att ha försett Wikileaks med sekretessbelagt material, är nödvändiga i en demokrati när staten missbrukar sin makt. Däremot finns det lagliga gränser för hur man får komma över information. Här står nu diskussionen.

Den måste kunna föras på ett principiellt och juridiskt plan. Men vi ska också komma ihåg det uppenbara etiska haveri som Wikileaks urartade till. The Guardian var ett av de mediehus som samarbetade med Assange. Efter hand märkte de att han agerade självsvåldigt och hänsynslöst med uppgifter som kunde hota människors liv. Seriösa medier insåg lite för sent att man inte okritiskt kunde kasta sig i armarna på Mr Wikileaks. 

Till slut valde välrenommerade publicister som The Guardians chefredaktör Alan Rusbridger och The New York Times chefredaktör Bill Keller att inte längre arbeta med organisationen. Der Spiegel och en rad internationella kvalitetsmedier bröt också med Assange.

 

Prestigetidskriften The Atlantic sparade heller inte på krutet efter gripandet: ”Julian Assange fick vad han förtjänade”, löd rubriken. Författaren och journalisten Michael Weiss gör i artikeln en skoningslös vidräkning med Wikileaks. Han noterar att det knappast är en slump att den enda mediekanal som filmade det spektakulära gripandet i London var Ruptly, en obskyr videotjänst ägd av den ryska propagandakanalen RT. I den Putin-lojala kanalen har också Wikileaks-grundaren haft sin egen ”The Julian Assange show”

Assanges närhet till rysk säkerhetstjänst och ryska hackare är i dag bortom allt tvivel, skriver Weiss.

Under USA:s presidentvalskampanj 2016 pumpade Wikileaks ut Clintons gamla epost. Det var en faktor bakom Donald Trumps skrällseger. Tror någon att Wikileaks skulle ha varit konsekvensneutrala och släppt komprometterande material om Clintons motståndare? ”I love Wikileaks”, sa Trump på den tiden.

Artikeln i The Atlantic påminner också om Assanges vänskap med Israel Shamir, den ökända antisemiten med svenskkoppling som jobbade åt Wikileaks i Ryssland. Han överlämnade 2010 dokument om oppositionen till Vitrysslands diktator Aleksandr Lukasjenko.

Det är bra att organisationer som Humans rights watch och Commitee to protect journalists uttrycker sin oro över konsekvenserna som gripandet kan få för undersökande journalistik. I den strikt principiella frågan spelar det ingen roll hur sympatisk Julian Assange är. 

Men snälla låt oss aldrig igen beskriva honom som någon ädel riddare i yttrandefrihetens tjänst.

 

Karin Olsson är kulturchef och ställföreträdande ansvarig utgivare på Expressen. Nästa vecka skriver chefredaktör Thomas Mattsson Mediekollen.

HÄNT I VECKAN

KATARINA GUNNARSSON. Förra året fick SR-stjärnan Expressens Per Wendel-pris. Nu har hon grävt i sina arkiv och sökt upp några av människorna hon intervjuat under sina 25 år. Serien ”Katarinas röstskatt” är formidabel journalistik om ett Sverige i förändring.
MARTIN ALSANDER.  GP får nya ägare. Det blir norska Polaris Media (Schibsted-ägt), svenska NWT Gruppen och VK Media som tillåts köpa Stampen Media. Stampens vd Martin Alsander säger att det ”känns väldigt bra”.
KARIN SKOGH. Expressens Karin Skogh, chef för digital publicering, utsågs till Årets utvecklare på branschorganisationen TU:s gala för Årets dagstidning. Skogh har spelat en viktig roll för att Expressen kunnat öka sin marknadsandel i mobilen från 19 procent till 49 procent de senaste fem åren.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!