Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Läs utdraget ur Björn Rosengrens självbiografi

Läs utdraget ur nya självbiografin – Björn Rosengren berättar själv om hur porrklubbsbesöket blev hans fall.

Det sprack en torsdag, dagen före midsommarafton 1994. Telefonen ringde på Fåglarö. Det var Christina Jutterström, chefredaktör på Dagens Nyheter. Jag kände Christina professionellt sedan många år. Hennes budskap var enkelt:

Bratts historia om Serung skulle publiceras på söndagen, dagen efter midsommardagen. Dagen därpå skulle artikeln om mitt besök på Tabu publiceras.

Christina uppvisade inte minsta skadeglädje, eller glädje av något annat slag heller. Liksom Bratt tror jag att hon egentligen tyckte att detta var en skitsak, som riskerade att skymma avslöjandet av Serung.

"Telefonen ringde. Det var Christina Jutterström, chefredaktör på Dagens Nyheter.

- Men du måste förstå, Björn. Vi måste publicera detta, för annars gör någon annan det.

Jag fick texten faxad till mig. Den var korrekt och stram. Det framgick att TCO aldrig hade betalat för mitt besök. Bratt påstod inte direkt att jag försökt låtsas att det var den andre Björn Rosengren som varit där. Jag citerades utförligt, bland annat när jag förnekade att jag varit särskilt berusad. Men det fanns inget jag kunde invända mot.

Jag ringde till några nära förtrogna som jag litade på, bland annat Jaan Kolk. Jaan hade varit min kanslichef på TCO, men sedan en period hade han klivit ett steg åt sidan och höll på med en annan utredning. Oavsett det var han alltid ovärderlig med sitt lugn och sitt analytiska sinne, när kriser hopade sig.

I just det här fallet fick jag känslan av att Jaan inte riktigt kunde ta till sig omfattningen av det som skulle hända. Han försökte skämta bort det och trodde nog att jag hade hetsat upp mig för mycket. Kanske litade han på att jag vanligtvis brukade hanteras ganska varsamt av journalister, eftersom jag var duktig på att knyta dem till mig.

Andra var mer oroade. De föreslogs att vi skulle bilda en krisgrupp, men nu var det jag som sade nej. Jag hade landat i att jag skulle hålla fast vid att mitt Tabubesök var en privatsak. Jag tänkte inte ändra mitt schema, utan gå på semester som planerat efter midsommar.

Jag drabbades av tunnelseende. Jag undvek råd, snarare än att lyssna. Agneta kunde inte göra mycket åt saken.

På måndagen körde DN historien. Den fick en liten spalt på förstasidan. Resten av texten fanns inne i tidningen. Agneta var på Fåglarö, tillsammans med sin mamma. Min svärmor fick höra hela historien när de slog på tv:n och TV4:s morgonnyheter återberättade DN:s artikel. Detsamma gällde Magnus, som blev ganska upprörd för att han inte i förväg fått veta vad som skulle komma. Sedan var drevet igång.

TCO hade inte betalat en krona för besöket på Tabu- Det framgick tydligt i Peter Bratts artikel.

Det tog en knapp månad, men den 19 juli 1994 klockan 14.00 klev jag upp på podiet i TCO-huset på Linnégatan och meddelade att jag skulle avgå. Den 16 september, två dagar före valet, skulle TCO hålla extrakongress för att välja en ny ordförande.

Veckorna fram till den där dagen i juli var några av de mest plågsamma i mitt liv.

Det som skedde efter DN:s publicering var att alla nyhetsredaktioner värda namnet kastade sig över min natt på Tabu. Alla ville finna sin egen vinkel och trumfa konkurrenterna. Jag har svårt att klandra de drivande, med något enstaka undantag. De gjorde sitt jobb, även om de ibland hetsade varandra till överdrifter och oriktigheter. För mig var det förstås chockartat. Jag var inte främmande för mediedrev. Jag hade sett hur det gick för Stig Malm mindre än ett år tidigare. Men för egen del hade jag varit ganska förskonad. Det talades då och då inom TCO om min förmåga att slinka ur journalisternas grepp.

Inte den här gången. Aftonbladet väckte liv i den gamla artikel de hade haft liggande sedan 1991. Tjejen som hade varit tillsammans med Aftonbladetreportern hade flyttat till USA, men lokaliserades och ställde upp på en intervju. Hon hade min slips kvar och poserade med den om halsen, men med ryggen mot kameran. Hennes historia motsade knappast min i något väsentligt, men den var mer detaljerad och hade några pikanta detaljer, som att bilen vi åkte med var en "vit limousin", korvkioskbesöket och det där med slipsen.

Agneta kände igen slipsen hon köpt när hon fick se bilden.

I och med Aftonbladets artikel hade historien fått alla kittlande ingredienser: fylla, sex och lyx. Jag var dum nog att inte direkt bekräfta alla detaljer, utan försökte bortförklara och dementera det jag kunde. Liza Marklund jobbade på Expressen och har själv berättat om hur paniken spred sig på redaktionen. Vad skulle de göra för att toppa konkurrenten? Vad kunde de hitta för vinkel?

Svaret blev att de fokuserade på den vita limousinen. Freys hyrverk hade gått i konkurs bara några veckor efter mitt Tabubesök. Det innebar att all redovisning fanns lagrad och tillgänglig som offentlig handling. Kvittona från Tabunatten grävdes fram och därefter avtalet TCO hade slutit med Freys. Där hade Expressen sin vinkel: Björn Rosengren färdades landet runt i flådiga limousiner.

Det spelade ingen roll att de bilar som användes, med något enstaka undantag, var vanliga Volvo- och Saabbilar. Samma fordon som användes som standardtaxi. Historien var för bra för att nyanseras. Expressen hyrde in en vit limousin och parkerade den utanför TCO och korvkiosken på Östermalm, för att få bra bilder.

Jag hade ingen strategi för att försvara mig. Jag försökte dra mig undan med Agneta på Fåglarö, men det hjälpte inte. Den enda trösten var att fotbolls-VM pågick i USA. Varje gång Sverige spelade hamnade jag en aning i bakgrunden. Det svåraste var att det som verkligen fastnade, var det som faktiskt inte var sant.


"Jag hade sett hur det gick för Stig Malm för mindre än ett år tidigare."

TCO hade inte betalat en krona, eller ens legat ute med en krona, för besöket på Tabu. Det framgick redan tydligt i Peter Bratts artikel. Ändå upprepades det påståendet gång på gång. Hur många gånger jag än dementerade och även om jag presenterade kvittona som bevisade det, kom uppgiften tillbaka. Den förekommer fortfarande och jag har givit upp försöken att rätta till påståendet.

Detsamma gällde det ogrundade påståendet om mitt ständiga limousinåkande. Jag kunde presentera alla fakta jag ville, inklusive kostnaderna för den chaufför Lennart Bodström hade haft anställd. Jag kunde redovisa exakt vilka bilar som använts. Det spelade ingen roll. Historien om limousinåkandet passade så väl in i bilden av en fackpamp som levde i sus och dus på medlemmarnas bekostnad, att den inte gick att överge.

Det fanns ett slags uppdämt ursinne och förakt mot facket och samtiden, som bröt igenom vallen i och med Tabuaffären. Jag blev en katalysator. Maria Schottenius, då kulturchef på Expressen och gift med Aftonbladets politiske skribent Olle Svenning, skrev om facket som "en försupen gammal horbock". Hon drömde om den tid då arbetarna kunde "citera Harry Martinson och August Strindberg". Nu satt de bara framför Bingolotto när de inte var på "semester i träningsoverall". Man kunde ana ett nytt slags klassförakt i kommentarer av det där slaget. Den gömde sig bakom litterära referenser. Men kanske var det helt enkelt min tur. Det hade gått för bra för mig, jag var för populär och stack ut för mycket.


Något i historien var så fantasieggande att den fortsatte att ha sitt eget liv, långt efter att jag avgick. När några Gävlepolitiker blev påkomna med att ha besökt porrklubben "Crazy Love" i Bryssel 1996, försvarade de sig först med att de inte begrep att det var en porrklubb, eftersom "det var så rökigt". Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att det var jag som använde mig av den klena ursäkten.

Ett av de mest seglivade ryktena om Tabunatten är att det var Göran Persson, inte en amerikansk affärsman, som jag hade med mig. Såvitt jag förstår startades ryktet av några kampanjmakare inom Moderata ungdomsförbundet under valrörelsen 1994. Möjligen fick det också näring av att det fanns ett hyrbilskvitto på TCO:s konto i Freys konkursbo från den 3 september 1991, som var undertecknat av Göran Persson. När Göran hade varit hemma hos oss på måndagskvällen hade det nämligen blivit sent. När han skulle hem ringde jag efter en bil. Då var det strax efter midnatt, men alltså ungefär ett dygn innan Tabubesöket. Det skulle vara bra för den här bokens försäljning om jag kunde avslöja något annat, men tyvärr vore det inte sant.

"Ett av ryktena om Tabunatten är att det var Göran Persson som jag hade med mig"

Jag kunde förstås namnge den amerikanske affärsmannen. Vi försökte kontakta honom, men han ville inte svara. Han var, när frågan var aktuell, aktiv medlem i en kyrka. Om svenska reportrar hade börjat skriva om att han besökt en strippklubb i Stockholm skulle det inte ha gjort någon större skillnad för mig, men det skulle mycket väl kunnat vända upp och ned på hans liv. Det skälet är än starkare i dag. Jag har inget att vinna på att hänga ut honom.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.