Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Läs ett utdrag ur boken ”Bränd frihet” om attacken

Ur boken ”Bränd frihet”, där Maria Rashidi berättar om sitt liv för journalisten Elisabet Omsén.

Efter en knapp halvtimme var vår träff över. Han hade tjatat på tills samtalet havererat.

”Jag går och hämtar bilen och kör dig hem”, fräste han och försvann innan jag hann protestera.

Som vanligt var hans makt över mig så överväldigande att jag inte kunde motsätta mig hans krav. I och med att Samira skulle sitta med i bilen orkade jag inte göra motstånd. Men någonstans i mitt bakhuvud gnagde tanken om att det tagit ovanligt lång tid för honom att hämta bilen. Något var fel.

Stämningen var tryckt mellan oss. Samira och jag småpratade, men Rahman satt tyst. Han sa inte ett ord under färden till Rinkeby. Han var alldeles lugn. Väl hemma på Kuddbygränd stannade han bilen flera portar från min trappuppgång. Det var märkligt. Jag stirrade rakt in i djurbutiken utanför. Innan jag steg ur bilen kramade jag om min dotter till farväl. Skulle detta någonsin få ett slut?

En skugga rörde sig borta vid nästa port. 

”Ska jag inte också få en kram?” hörde jag från förarsätet.

Lättnaden över att vårt restaurangbesök förflutit utan tumult var stor. Det hade inte, som det brukade, slutat i kaos. Väl ute ur bilen drog jag en suck av lättnad. Ett djupt andetag, jag behövde syre. Det tryckte över bröstet.

En ung man i röd träningsoverall och gymnastikskor kom lugnt gående mot mig. Min första instinkt var att hålla extra hårt i handväskan, jag trodde att jag skulle bli rånad.

”Ursäkta, vad är klockan”, frågade den mörkhårige mannen på svenska.

Klockan på min handled visade 21.45. Jag hann precis titta upp på hans ansikte i motljuset från gatubelysningen när ett vitt sken lade sig som en hinna över mina ögon.  Jag såg inte när han kastade vätskan, jag kände bara något blött rinna över mig. Smärtan exploderade och jag började springa runt i cirklar trots att jag inte såg något. 

Rahman körde i rasande fart rakt mot mig så att motorn tjöt. När Samira, som satt i baksätet, kastade sig ur bilen slog dörren mot mitt ena ben. Jag, som inte såg vad som hände tänkte: 

”Nu, äntligen dödar han mig!”

Snett bakom skrek Samira och sprang efter mannen som just attackerat hennes mamma. Men hon hann inte ikapp honom och återvände för att se vad som hänt.

Människor i bostadskvarteret kom ut för att se vad som pågick.  

Nyfikna åskådare började samlas.

En klasskompis som var hemma hos oss på tredje våningen några portar bort för att fira Maryams födelsedag, hörde tumultet utanför och tittade ut från balkongen.

”Någon kidnappar din mamma”, skrek hon till Maryam som genast förstod vad som var på gång och ringde polisen.

Rahman drog in mig i bilen och tryckte gaspedalen i botten för att komma bort från åskådarna och brottsplatsen. Hopsjunken i baksätet kände jag hur ansiktet imploderade. Smälte samman. Hur huden rann av mig. Köttet brändes loss.

”من خودم غذا در دهانت ميگذارم”, upprepade han gång på gång medan han storgrät. ”Älskling, du kommer aldrig att sakna något. Jag kommer alltid finnas vid din sida.”

”Du gjorde det här”, skrek jag hysteriskt innan jag försvann in i medvetslöshetens dimma.

Samira har senare berättat att jag snabbt tappade medvetandet.  Försatt i en nära döden-upplevelse ropade jag återigen på min mamma Bano som varit död i många år. Jag bönade och bad att hon skulle hjälpa mig. Ta mig ur detta inferno. Väl ute på motorvägen hade Rahman lugnt lagt sig i innerfilen och sakta kört mot Sankt Görans sjukhus. Han hade varit konstigt behärskad. Nästan okontaktbar. Med handen på signalhornet, så att andra bilister skulle flytta på sig, skrek Samira åt honom att öka farten.

Under färden mot sjukhuset upprepade Rahman otaliga gånger:

”Du såg att det inte var jag! Du såg!”

Det var fredagskväll den 19 september 1997 och min exman hade precis ödelagt tillvaron för hela sin familj. 

När pappor mördar sina döttrar i hederns namn, gör de det av ideologiska skäl. De agerar för att, enligt föråldrade traditioner, rädda släktens heder. Men varken min eller Rahmans familj krävde en vedergällning av honom. Under lång tid hade han planlagt sin handling och utnyttjat vår ena dotter för att rädda sitt eget skinn i sin hämndaktion. 

Väl vid Sankt Görans sjukhus körde Rahman in i garaget till akutmottagningen. Två glasdörrar öppnades och Samira sprang in för att hämta hjälp. När sjukvårdspersonalen lade över mig på en bår hann jag skymta min dotters vidöppna ögon. Hon grät av skräck inför mitt uppsvällda och svartfärgade ansikte. En grön läkarrock med pennor i bröstfickan böjde sig över mig. Det var det sista jag mindes. Sedan försvann jag in i en dvala av mardrömmar som varade i flera månader.

 

LÄS MER: Maria ville skiljas – då brändes hennes ansikte sönder med syra 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!