Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lärarens gripande brev till dagisflickan

Förskoleläraren Eivor Everud.
Foto: Kristoffer D. Skjæringrud

Flickan Agnes mådde dåligt en gång i veckan när hon hämtades på förskolan. Det var alltid samma dag. Alltid den dag en man hämtade henne.

Förskoleläraren Eivor Evenrud, 31, såg att något var fel. En dag grep hon in, något som kan ha räddat flickan.

Nu har hennes berättelse om Agnes berört tusentals.

Eivor Evenrud jobbar som förskolelärare i Norge. Under tisdagen publicerade hon en text med titeln "Dagen du försvann, Agnes" i sin blogg, en text som nu rekommenderats över 11 000 gånger – bara på bloggen.

I sin text berättar Eivor om en flicka som hon valt att kalla Agnes, en flicka som hon själv varit lärare till. Agnes, som av personalen på förskolan ses som en orolig och svårhanterlig flicka, hämtas ibland av en man som är bekant med flickans föräldrar. En man som visar sig behandla Agnes illa, vilket är anledningen till flickans märkliga humör och beteende.

Viktigt att lärare ser barn som mår dåligt

Hon tar också upp hur viktigt det är att alla barn blir sedda och att lärare har en unik möjlighet att se om barn mår dåligt.

– Många som jobbar inom förskola och skola är tveksamma till att anmäla oro de känner. Det är också många som har hört av sig som just nu utbildar sig till lärare och berättat att de inte får lära sig tillräckligt mycket om ämnet och att de inte vet vad man ska göra, säger Eivor till Expressen.

"Många barn får inte den hjälp de behöver"

Varför tror du att ditt inlägg har spridits så mycket?

– Barn som inte mår bra träffar något sårbart hos de flesta av oss. Man vill gärna hjälpa till och göra något för att barn ska må bra. Men vi vet ju också att alldeles för många barn inte få den hjälp de behöver.

Eivor tror också att en anledning till att många har delat inlägget är för att de vill vara med och synliggöra det faktum att det finns barn som inte mår bra.

– Sen är det nog också många som känner igen sig och inser att de också någon gång varit en Agnes.

"Letar fel på barnet, i stället för på omgivningen"

Tror du att andra lärare känner igen sig i din berättelse?

– Ja, men på lite olika sätt. Dock tror jag att många känner nog igen sig i att man har en tendens att leta fel på barnet, i stället för barnets omgivning.

Eivor har också fått många kommentarer på inlägget som gjort henne både rörd och ledsen. En av kommentarerna hon fick redan första kvällen var från en person som kände igen sig i Agnes:

"Från alla oss som någon gång var Agnes: Tack för att du såg och sa ifrån. Det är många av oss som aldrig blivit sedda, som mest av allt önskade oss någon som du. Du förändrar liv. Tack."

"Omöjligt att inte ta med sig jobbet hem"

Hur var det för dig att gå igenom det du gick igenom med Agnes?

– Som vuxen kan det kännas obehagligt i sådana här situationer, och det är också det som kanske stoppar många. Alla sådana här fall är svåra att gå igenom, för det finns många tänkbara och oförutsägbara reaktioner, säger Eivor och fortsätter:

Det är ibland omöjligt att inte ta med sig jobbet hem. Det kräver massor av uppmärksamhet, förtroende, kunskap, tid och vård.

Läs Eivors inlägg i sin helhet:


 Alla såg dig, Agnes. Alla var med dig flera timmar varje dag. Och alla var överens om att du ibland var lite orolig, lite trött, eller lite "svår att hantera". På något sätt kom du inte in i samma mönster som de andra barnen på förskolan. Och hur skulle det bli för dig i skolan om du fortsatte att leva i din egen värld?

Eivor Everud
Som tur var hade din familj en bekant som kunde avlasta dem lite. En person som du också kände, Agnes, och som hämtade dig på förskolan ibland. Dina föräldrar berättade att du flera gånger från morgonen kunde fråga om det var hans hämtdag den här onsdagen.


Och det frågade du på förskolan också. Alla tyckte att det var lite fint. Hur många gånger måste vi säga Ja, han hämtar dig i dag för att Agnes ska tro på det?

"Agnes har frågat efter dig hela dagen", kunde de säga när du blev hämtad.

"Agnes har stått vid grinden och tittat efter dig i nästan en timme", sa de.

"Agnes är orolig hela dagen när du ska hämta, det är tydligt att hon längtar efter att du ska hämta henne" sa en annan.

En av dessa onsdagar cyklar du sakta runt lekplatsen. Din blick faller regelbundet på grinden. Du cyklar fram till en vuxen och frågar när du ska bli hämtad, och sedan cyklar du vidare till en annan vuxen.

Nej, det är inte långt till hämtning. Och när du blir hämtad går du tyst av cykeln och bort till han som ska hämta dig. Du följer honom bort och nedför trapporna till omklädningsrummet. Men din blick, din blick är inte din egen, Agnes.


Det är som att någon slår mig hårt i magen och den omsorg jag känner för dig trumfar alla regler för hur vi ska vakta barnen utomhus.

Jag ska egentligen vara ute och ge information till de som hämtar. Jag ska inte gå in, för då blir det fel med vaktsystemet för barnen som leker utomhus. Men den här dagen är det något annat som känns mer viktigt än organiseringen av vaktsystemet.

Jag går efter dig och mannen, Agnes, in på förskolan och halvvägs ned i trappan till omklädningsrummet. Jag blir stående där och ser på dig, och det är då jag märker det. Det är då allt rasar.


Du är inte Agnes längre. Barnet som står nere i omklädningsrummet med den här mannen är ett barn jag inte känner igen.

Han som hämtat dig håller dig inte kärleksfullt i handen. Han håller dig hårt runt överarmen och pratar med en helt annan röst än den ute på lekplatsen.

Och jag förstår att du inte har frågat efter honom på hela dagen för att du har varit glad. Jag ser att du inte är glad över att han står tillsammans med dig, Agnes, du är livrädd. Din blick, ditt kroppsspråk och allt som är du det har försvunnit.

Varför?

Är du trött, orolig eller bara lite "svår att hantera" igen?

Vad ska jag göra? Ska jag låta dig gå och kanske försvinna för gott, Agnes?


Jag låter dig gå, men jag ringer också dina föräldrar. Jag är inte helt säker på varför du inte ska vara med den här mannen, men jag är säker att någon måste hjälpa mig att hjälpa dig just nu.

Och till slut ser vi dig allihop, Agnes. Vi ser hela dig och vad som har gjort dig till dig. Det kommer att ta tid för dig att hitta dig själv helt igen, och det kommer ta tid att se till att du aldrig försvinner igen.

Vi ser dig ordentligt nu, Agnes. Det var aldrig du som var svår att hantera, det var andra som gjorde det outhärdligt för dig att bo i en annan värld än "din egen".

Vi som jobbar med barn har en unik möjlighet att se alla barn. Och det måste vi göra.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.