Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Läraren i fokus: "Tror på lärarnas förmåga"

I FOKUS. Therese Linnér, 41, är förstelärare på Bäckaslövsskolan i Växjö. Under valåret kommer skolan att vara en av de viktigaste frågorna och Therese vet att hennes jobb är viktigt: Till sist beror skolresultaten på vad som händer i klassrummet, men då måste politikerna lyssna på vad vi säger.", säger hon.Foto: Robban Andersson
STÅR ÖPPET. Försteläraren Therese Linnér brukar låsa upp klassrummet redan innan lektionerna börjat på morgonen: " En del barn vill komma tidigare och starta dagen i lugn och ro", säger hon.Foto: Robban Andersson
POPULÄR. Eleverna uppskattar verkligen sin lärare Therese Linnér och hon har nominerats i tidningen Kamratpostens tävling "årets bästa lärare".Foto: Robban Andersson

VÄXJÖ.

■■ Jobben. Alltid jobben. Att skapa arbeten är den viktigaste frågan i alla riksdagsval. Och arbetet är en viktig del i många svenskars identitet.

■■ Fram till valet 2014 löper Expressens reportageserie där inbjudna skribenter besöker arbetsplatser runtom i landet.

■■ De träffar poliser, taxichaufförer och vårdpersonal. Skriver om arbetsglädje och ont i magenstress. Om låga löner och höga löner.

■■ I dag: JENNY STRÖMSTEDT följer läraren Therese Linnér.

Svenska lärare i siffror

27 750 kronor

Snittlönen för kommunalt anställda lärare i grundskolan (november 2012). Kvinnornas snittlön var 27 761 kronor och männens var 27 667 kronor.

30 108 kronor

Snittlönen för gymnasielärare i allmänna ämnen (november 2012). Kvinnornas snittlön var 29 848 kronor medan männens var 30 507 kronor.

53,4 procent

Så stor andel av personalen i förskolan hade pedagogisk högskoleutbildning hösten 2012.

77,5 procent

Så stor andel av lärarna i gymnasieskolan hade pedagogisk högskoleexamen hösten 2012.

43 000

Så många nya lärare behövs 2020. Men bara tre av tio unga är intresserade av läraryrket. Låga löner och dålig arbetsmiljö är det som främst avskräcker.

80 000

Så många lärare - två av fem - funderar på att lämna läraryrket. De låga lönerna anges som huvudskälet.

5 000 kronor

Lönepåslaget per månad för förstelärare, de nya karriärtjänsterna som infördes i fjol. Med löneökningen tjänar försteläraren i snitt 36 000 kronor/månad.

74 procent

Så stor andel av kommunerna tillsatte förstelärare under 2013. Motsvarande siffra för de fristående skolorna var 30 procent.

Källor: Skolverket, Lärarförbundets rapportserie "Perspektiv på lärarlöner" och den senaste lönestatistiken från Lärarförbundet (november 2012)

3 röster om läraryrket

PENSIONERADE REKTORN

Karin Michols, 80, från Falun. Jobbade i 36 år som rektor, bland annat på Lugnetgymnasiet i Falun. Har varit pensionär i 15 år.

Lärarna har blivit administratörer. Precis allting ska bokföras och antecknas. Går man tillbaka till 70-talet var det ett välbetalt yrke där lärarna var personer som eleverna såg upp till. Det var fint att vara lärare. Statusen har sjunkit och jag tror att det dels beror på att man fått in icke-behöriga lärare. Att lärare får undervisa i ämnen som de inte är behöriga i höjer varken deras status eller självförtroende.

I bland drabbas jag av den radikala tanken av att införa ett kösystem i skolan, att barnen får vara hemma tills man hittat behöriga lärare, på samma sätt som man står i vårdkö och väntar på en behörig läkare. Om kemiläraren är sjuk så tar man in vem som helst, det är inte rätt.

 

Foto: Foto: Tomas LeprinceLÄRARSTUDENTEN

Lärarstudenten Anna-Karin Vighagen, 29, i Malmö har ett år kvar av sin utbildning på Malmö högskola där hon studerar till högstadie- och gymnasielärare i engelska och historia.

Jag vet vad jag ger mig in i, det är ingen bra löneutveckling - men att jobba som lärare är det mest intressanta jag kan tänka mig. Det är mycket som kan bli bättre med utbildningen, framför allt skulle jag vilja ha fler timmar av mina huvudämnen och lägga mer tid på pedagogik. Mina främsta orosmoment är att få ett jobb och för att räcka till för alla elever och för att bemöta dem på bästa sätt. Vi läser teori men får sällan omsätta det i praktiken.

När jag gjorde praktik på en rätt utsatt skola blev jag chockad över hur stökigt det var, hur låg disciplinen hos eleverna var och hur de saknade respekt för sina lärare. Men jag är glad över att snart få komma ut och få börja jobba.

 

Foto: Foto: Elliot ElliotLÄRARFÖRBUNDET

Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén:

Vi har en nationell lärarkris i Sverige, det är helt klart. Läraryrket är felbetalt och överbelastat och det är skälet till så få sökande till lärarutbildningen. Det är oerhört viktigt att den här utvecklingen ändrar riktning om vi ska vända svenska elevers skolresultat. I dag avskräcker de låga lönerna unga från att vilja utbilda sig till lärare.

Sedan tvingas man lägga tid på det som inte är läraryrkets kärna, som administration och byråkrati. Det råder brist på administrativ personal på skolorna. Det måste finnas annan stödpersonal som kuratorer och psykologer och skolvärdar som gör det möjligt för lärare att inte behöva välja mellan den enskilda eleven och klassen som kräver sitt. Men så ser inte verkligheten ut i dag.

Therese Linnér, 41, har ett av Sveriges mest hopplösa jobb.

I alla fall om man ska tro krisrapporterna om den svenska skolan och den högljudda politiska debatten.

Själv väljer försteläraren på Bäckaslövskolan att se positivt på saken:

– Jag tror på lärarnas förmåga till utveckling och på elevernas möjligheter att ta kontroll över sitt eget lärande. Det enda jag ibland undrar är om jag själv kommer att orka hela vägen.


Det rinner stora iskalla regndroppar nedför Linnés förstelnade peruk i stadsparken i Växjö. Ståndaktigt, möjligen sammanbitet, blickar han ut över de glest befolkade gångvägarna. En ensam cykel sveper förbi och drar med sig geggigt grus.

Kanske funderar han över var lärjungarna tog vägen, de som vördnadsfullt böjde sig både inför kunskapen och den världsberömde pedagogens inspirerade exkursioner och tvärvetenskapliga föreläsningar. Linnés stjärnstatus som lärare framkallade till och med missunnsamhet i kollegiet. Nu är han ensam kvar. På andra sidan domkyrkan är framkomligheten tillfälligt hejdad av Gunnebostängsel och byggfuttar.

Kanske tänker Linné att det nog blir fint när det blir klart.

Kanske ser han bara trött ut.

Samma morgon har den ena morgondraken publicerat nyheten om att för få skolor tillsatt de nya karriärlärartjänsterna. Den andra läcker utredningen om effekten av skolans kommunalisering i början av 1990-talet samtidigt som det konstateras att skolan kommer att bli valårets viktigaste fråga. I tv-programmet Agenda bråkar Moderaternas Tomas Tobé med Socialdemokraternas Ibrahim Baylan om det verkligen är nödvändigt att satsa pengar på att anställa fler lärare i skolan efter Pisa-haveriet för att rädda framtiden, eller om det räcker med att höja de existerandes kompetens. Det hänvisas till undersökningar som motsäger varandra och ingenstans verkar det finnas något enkelt svar: Vem ska rädda skolan?

Om den nu behöver räddas.

 

I klassrummet högst uppe under vindstaket på Bäckaslövskolan bara ett kast med liten boll från Domkyrkan har den nyblivna försteläraren Therese Linnér, 41, just hängt upp sin jacka på krokarna bredvid elevernas och bytt ut de fodrade stövlarna mot bekväma inneskor.

De tidigaste eleverna i klass 5 har redan börjat droppa in trots att det är en halvtimme kvar till första lektionen. En flicka är försjunken i sin bok i den svarta Klippansoffan längst ner i klassrummet . Två pojkar har plockat fram sina planeringskalendrar, alla elever har en egen, för att klistra in veckans schema som Therese kopierat upp i miniatyrer och lagt på det gemensamma bordet i mitten av klassrummet bredvid saxar, pennor och limstift.

– En del barn vill komma tidigare och starta dagen i lugn och ro och det känns bra att ha klassrummet öppet för dem när de kommer. Det är samma sak efter avslutad skoldag. Är jag här är dörren öppen och behöver de hjälp med någon uppgift som de inte hunnit med finns jag där även utanför lektionstid.

Överallt på väggarna finns den arketypiska klassrumsutsmyckningen: inplastade grammatikregler, påminnelser om hur man är en bra kompis, en omsorgsfullt ritad bild på en brunhårig flicka i röd tröja som står framme vid den i moderna skolor vita tavlan och håller föredrag. ”Tala högt och tydligt”, står det med spretiga tryckbokstäver bredvid flickan. ”Ta inte stöd, stå upp, ha inga konstigheter för dig och använd hjälpord”.

I ett av fönstren med utsikt över den gigantiska skolgården med fotbollsplan, klätterställningar och sina omgivande villaträdgårdar står träslöjdade färgglada träbokstäver lutade mot glaset.

T H E R E S E.

Bokstäverna bildar frökens namn och är omsorgsfullt målade för hand av tidigare elever som tagits emot, lotsats genom lärandet och sedan slussats vidare i skolsystemet och ut i livet. Bokstäverna balanserar som kantiga symboler för lärarens betydelse i elevernas liv och utveckling.

 

Therese Linnér, 41, är förstelärare på Bäckaslövsskolan i Växjö. Under valåret kommer skolan att vara en av de viktigaste frågorna och Therese vet att hennes jobb är viktigt: Till sist beror skolresultaten på vad som händer i klassrummet, men då måste politikerna lyssna på vad vi säger.Foto: Foto: Robban Andersson

 

Skolan i dag representerar en ständigt pågående möjlighet men också ett hot om utanförskap. I både enskildas och samhällets berättelse finns historierna om de goda pedagogernas inflytande och de dåliga lärarnas förtryck av självförtroende och drömmar. Skolan är alltings början, men också ett möjligt slut. Samtidigt talas det om yrkets statusmässiga förfall.

Var femte förstahandssökande kom in på lärarutbildningen 1982. Trettio år senare kom i stort sett alla behöriga in på sitt förstahandsval. Grundskollärare och gymnasielärare tillhör de yrkeskategorier som haft sämst löneutveckling sedan millennieskiftet.

Therese plockar med pappershögarna inför dagens grupparbete om Nordens länder. Eleverna delas upp i hemgrupper och expertgrupper för att ingen ska komma undan overksam. I expertgrupperna samarbetar eleverna om att sammanställa fakta om ett land. Sedan delar de upp sig i hemgrupper och redovisar inför andra som är experter på sina länder.

Ytterligare två elever släntrar in, slängigt kantiga i stöket mitt emellan barn och tonåringar. De hälsar förstrött men självklara i sin vardagliga relation till Therese. Någon frågar om elevrådet, någon annan om dagens utvecklingssamtal. De skojar. Therese skrattar.

– Jag älskar det här jobbet, säger hon och rättar till högarna på det gammeldags skrivbord som är hennes bas längs ena långsidan i klassrummet. Jag vet att vi befinner oss i ett utsatt läge med sjunkande resultat och låg status för yrket. Men jag kan inte låta bli att tro på framtiden. Jag tror på lärarnas förmåga till utveckling och på elevernas möjligheter att ta kontroll över sitt eget lärande. Det enda jag ibland undrar är jag om jag själv kommer att orka hela vägen.

 

Hon heter Linnér i efternamn, nästan som vetenskapsmannen vars arv vilar över staden, och har varit lärare i snart 20 år. När hon började var skolans huvudmannaskap nyligen överförd från stat till kommun, det var de relativa sifferbetygens sista skälvande år innan den nya målstyrda läroplanen, lpo94 tog över för att 2011 ersättas av lgr11, en vidareutveckling av målstyrningen ”så detaljerad i det centrala innehållet att det är omöjligt att hinna med allt”, säger Therese. Men bättre det än motsatsen, menar hon.

Problemet är inte målen utan misstron mot lärarnas förmåga att uppfylla dem. De ökade kraven på statistikredovisning ända ner på klassrumsnivå har fört med sig ett merarbete som bara blir redovisning och inte en konstruktiv del av lärandet.

Nationella proven är ett exempel.

– Om jag fick använda dem som en del i lärandeprocessen och kunde gå tillbaka till resultaten tillsammans med eleverna, få dem att analysera sina fel för att sedan lära om, så hade proven haft en poäng. Men nu, speciellt när de ligger som ett avslut på varje stadium i trean, sexan och nian är de bara statistikunderlag och jag upplever att det är ett slags misstroendevotum mot mig som pedagog. Jag behöver tillit för att göra ett bra jobb.

 

För några månader sedan utnämndes Therese till förstelärare. Det är en så kallad karriärtjänst som ger 5 000 kronor mer i månaden i lön och som är skolminister Jan Björklunds bidrag till att höja statusen och bidra till löneutvecklingen inom lärarkåren. Skolorna kan ansöka om extra bidrag till tjänsten, som innebär ett ansvar för att utveckla det pedagogiska arbetet och coacha kollegerna.

På frågan hur hennes nya tjänst mottagits av medarbetarna vill Therese först inte peka på några svårigheter. Men det är klart, kryper det fram, inte alla tycker att det är enkelt när någon annan kliver in och har synpunkter på hur arbetet kan utvecklas. Så skulle hon nog kunna känna själv också.

– En del av läraryrkets stolthet ligger i autonomin i det egna klassrummet. Många vill kunna stänga dörren och sköta sitt. Jag förstår det. Men hela min filosofi grundar sig i kommunikation som medel för lärande och det gäller för både eleverna och lärarna. Jag är själv aktiv i flera forum som till exempel #skolvåren för att uppdatera mig om ny forskning och nya idéer. Sharing is caring, heter det visst.

 

Försteläraren Therese Linnér brukar låsa upp klassrummet redan innan lektionerna börjat på morgonen: Foto: Foto: Robban Andersson

Grunden till hennes syn på skolan och lärande lades redan under hennes egen skoltid, säger Therese.

– Jag var en typiskt ambitiös medelmåtta och en produkt av den gamla skolan när allt vi fick veta var VAD vi skulle lära oss. Ingen berättade någonsin HUR det skulle gå till. HUR ska jag förstå vad som står i den här texten? HUR kan jag tänka när jag ska lösa det här naturvetenskapliga problemet? Jag tänkte redan då att man borde kunna göra det här på ett annat sätt. I min undervisning i dag ställer jag höga krav på mina elever vad de ska lära sig, men aldrig någonsin utan att ge dem redskapen för att nå dit.

På väggen, bredvid rastreglerna för fotbollsplanen, sitter en checklista för problemlösning. Översta rubriken är ”Förstå problemet” som följs av ett antal tips om hur det kan gå till. Sedan följer ”Gör en plan”, ”Genomför din plan”, ”Kontrollera, stämmer det?” och slutligen frågorna ”Gör en ny plan? Pröva en annan metod?”.

Strategierna för att nå målet är lika användbara när svaret är fel, som när det blir rätt. HUR är lika viktigt som VAD.

 

Eleverna flyter genom klassrummet. Grupparbetet är i gång. Några tittar på kartor. Andra bläddrar i geografiboken eller har gått till biblioteket för att leta mer information om Island. Men den absolut vanligaste frågan är:

– Fröken, finns det nån mer dator?

Det finns ett par. Samt frökens privata Ipad som hon vann i en tävling om att använda internet i undervisningen, och som hon dagligen lånar ut till eleverna när de behöver söka information.

– Fast jag har låst alla andra appar utom Google, säger hon när en elev undrar varför det inte går att stänga ner fönstret efter en sökning på ”Varför har Norge så höga berg?”.

Koncentrationen varar i ungefär 34 minuter. Två flickor ropar högljutt:

– Men seriöst alltså!

Therese ser frågande ut. Pojkarna som sitter bredvid är arga.

– Vad är det som händer?

– Men alltså killarna är dumma, suckar tjejerna bakom datorn. De hjälper inte till.

– Varför har det blivit så tror ni?

Therese frågar alla fyra med lugn röst.

– För att de sabbar.

– Men vi får ju inte göra något, försvarar sig killarna.

– Hur samarbetar man i ett grupparbete? frågar Therese vidare.

Therese frågar alltid vidare. Hon säger sällan att någon har fel. Eleven måste själv söka efter svaret på problemet.

– Men, åh, tjejerna suckar igen. Vi kan rita den här bilden så kan ni få skriva klart i stället.

Stolarna skrapar i bordet vid omflyttningen.

Arbetet fortsätter.

Snart är det lunch.

 

Therese menar att en av nycklarna till resultat är tron på sina elevers förmåga att både ta ansvar för och hitta koden till sitt eget lärande och hon är optimistisk. Ändå visar de numera ökända resultaten från OECD:s Pisa-undersökning att Sverige är ett av de länder där kunskaperna försämrats mest, framför allt i matematik, jämfört med tidigare mätningar från 2003. Men det allvarligaste resultatet i Pisa är läsförståelsen, anser Therese.

– Ibland tror jag inte att man vet vad som är vad. Den som inte har läsförståelsen får också svårt att ta till sig kunskaper i alla andra ämnen. Vi måste jobba för att alla ska bli expertläsare och kunna ta sig igenom och förstå alla sorters texter.

På klassrumsväggen sitter också flera bilder med verktyg för att koda av innehållet i en text. ”Ta hjälp av bilder”, ”Använd minnet”, ”Lyssna på bokstäverna i ordet”, är några tips.

– Men, funderar Therese, ibland tror jag att vi fäster oss för mycket vid en definition av kunskap som vi inte vet om den kommer att gälla i framtiden. Vi måste hela tiden vara öppna för den sorts värld som de här barnen ska verka i. Vilka yrken kommer de ha? Vilka krav kommer att ställas på dem på arbetsplatserna? Vad är det de måste kunna?

 

Eleverna uppskattar verkligen sin lärare Therese Linnér och hon har nominerats i tidningen Kamratpostens tävling Foto: Foto: Robban Andersson

På Bäckaslövskolan äter lärarna så kallade pedagogiska luncher tillsammans med barnen och på väg mot matsalen myllrar sexåringarna i förskoleklassen som håller till i samma korridor som femmorna. Eftersläntrarna knäpper omsorgsfullt sina overaller och petar in vantmuddarna under kanten på ärmen. De är bus och barnslig entusiasm. Kunskapslängtan och nyfikenheten finns kvar och därmed viljan att lära.

En av fritidspedagogerna har fått på sig sin tjocka utejacka, men dröjer sig kvar vid bordet i allrummet för att klippa ut bilder till ett arbete ute på gården. Lena Fjordestam har jobbat i 40 år i grundskolan. Hon suckar och föreslår ytterligare en anledning till varför resultaten i skolan sjunker.

– Barnen i dag är rastlösa och har ingen ro att sitta länge med en uppgift. De behöver mycket mer uppbackning från vuxna i det vardagliga än någon annan barngeneration jag mött tidigare. Jag tror att det delvis beror på att föräldrarna jobbar för mycket och prioriterar fel. De hinner inte med att lära barnen självständighet helt enkelt.

Bäckaslövskolans elever kommer från ett homogent medelklassområde med studiemotiverade familjer. Resultaten är goda. Therese klass är ett exempel på det. Vad betyder en förstelärares pedagogiska metoder och idéer i en skola där eleverna har sämre förutsättningar?

– Grunden är densamma och handlar om ömsesidig respekt. Jag måste ha en tro på elevernas förmåga, ge dem ansvar och tydligt visa vart vi ska. Men det är klart att jag måste möta dem där de är utifrån deras förutsättningar. Det handlar mycket om att vara prestigelös och själv se hur man kan förändra sitt förhållningssätt.

Men, påpekar hon, det är också en skolledarfråga. En lärare som är i konflikt med elever måste få stöd i klassrummet.

– Om jag måste skriva en önskelista för skolan står närvarande kuratorer och skolsköterskor högt upp. Dels för att jag ska få ta del av deras kunskap, men också för att barnen ska ha en möjlighet att prata med någon när de själva vill. Det blir en avlastning också för mig.

 

Som nästan färdig lärare praktiserade Therese på en mellanstadieskola i ett ytterområde i Kalmar. Det fanns tufft motstånd i klassen, handledaren klagade konstant och när praktiken var över var hon nära att ge upp.

– Jag gjorde förstås alla klassiska nybörjarmisstag, som till exempel att inte var förberedd när lektionen började och vara otydlig med målen för undervisningen. Det öppnar för stök. Men jag fick inte heller tillräckligt stöd från skolan. Min handledares utlåtande efteråt gick ut på att jag nog skulle klara de snälla eleverna framöver, men de utmanande, de skulle jag aldrig fixa. Jag var på väg att hoppa av och bli florist i stället.

 

Matsalen ligger tvärsöver skolgården och doften är som en pågående tidsresa genom årtiondena: pannbiffen och fiskgratängen, blomkålen och den kokta potatisen. Även inställningen känns bekant.

– Skolmaten är äcklig, säger en elev och resten av bordet nickar instämmande medan de dukar av sina tomma tallrikar som för fem minuter sen var rågade med pannbiff, grönsaker och potatis.

Therese fångar upp de sista dropparna dragonsås från tallriken. Barnen har redan hunnit ut på rast. Några ska på gymnastik. Andra ska snart tillbaka till klassrummet och ha matte.

– Vi ses snart, säger Therese och sitter kvar med sin kaffekopp.

Hon gav inte upp efter den misslyckade praktiken för 20 år sedan. Hon antog utmaningen om att bli en bättre lärare och insåg efter sitt första år som ambulerande vikarie i olika högstadieklasser, att de mest krävande eleverna också var de som utvecklade henne mest.

Kanske spelade det roll att både svärmor och svägerska var engagerade pedagoger som under de gemensamma fjällsemestrarna, för många år sedan när Therese fortfarande gick på gymnasiet, hade långa engagerade diskussioner över den varma chokladen efter skidåkningen. De talade om jobbiga elever som måste bemötas bättre, nya vägar som borde undersökas och utmaningar som skulle antas. Bilden av den prövande läraren i ständig utveckling var hennes första målbild.

 

Jenny Strömstedt och läraren Therese Linnér.Foto: Foto: Robban Andersson

Strax intill matsalen, innanför kopieringsrummet och personalens fikarum, ligger rektors kontor. De träffas en timme varje vecka för att planera fortbildning och personalmöten med pedagogiken i fokus.

– Therese är min forskningsbas, säger Torbjörn Öberg och ser nöjd ut. Själv har han just kommit tillbaka från en träff med den numera obligatoriska rektorsutbildningen som inrättades av Jan Björklund som ett led att höja kvalitén i skolan.

– Det är lite svårt att hinna med att utbilda sig ovanpå ordinariejobb, men det går, säger han och fortsätter: Men Therese jobbar ändå alltid mer.

Hon gör nog det. När dagens ordinarie arbetsuppgifter är slut fortsätter meningsutbytena i lärargrupper på Twitter. Hon uppdaterar klassens hemsida där hemuppgifter läggs ut och där eleverna kan dela svaren med varandra. Hon scannar pedagogiska forum för redskap att använda i undervisningen. Den senaste forskningen studeras och diskuteras.

Sharing is caring.

 

Efter några ord om helgens kurs kommer Therese och Torbjörn in på skolans utmaningar. Om att vinna kampen om eleverna mot den konkurrerande friskolan i närheten som de ibland tycker spelar med ojusta kort.

– Vi har aktiva föräldrar som ställer barnen i kö tidigt till alternativa skolor. Det är på ett sätt bra eftersom vi måsta vässa oss. Men jag kan tycka synd om eleverna som kanske måste lämna oss tidigare än de egentligen vill eftersom friskolan pressar på och säger att om du vill gå på högstadiet hos oss måste du börja redan i mellanstadiet. Sen blir det naturligtvis en organisatorisk svårighet för oss när föräldrar ger sena besked och vi planerat för två klasser som plötsligt blir en, påpekar Torbjörn.

Det fria skolvalets segregerande effekter på skolan har framhållits som en orsak till de sjunkande resultaten i Pisa. I till exempel Katrineholm är drygt 70 procent av eleverna behöriga till gymnasieskolan, medan motsvarande siffra i höginkomstkommunen Lidingö är 97,5 procent.

Samtidigt visar undersökningar att i heterogena klasser, där högpresterande elever undervisas tillsammans med lågpresterande, höjs resultaten för samtliga. En av grundbultarna i det svenska skolsystemet har varit och är likvärdigheten, att elevernas möjligheter att lära inte ska bero på deras bakgrund eller vilken skola de går i. Enligt en enkät i Lärarnas tidning tycker ungefär hälften av lärarna att det fria skolvalet är i huvudsak dåligt, men avskaffandet av detsamma är en icke-fråga som i dag bara drivs av Vänsterpartiet.

– Jag är kluven till konsekvenserna, säger Therese. Å ena sidan så var skolorna segregerade även tidigare då upptagningsområdena gjorde att barn ur samma socioekonomiska grupp gick i skolan tillsammans utan att ha möjlighet att byta. Å andra sidan är det möjligt för våra barn gå i skolan hela vägen genom högstadiet utan att ha träffat en enda unge med en annan bakgrund än sin egen.

 

Men i grunden verkar både rektor och förstelärare nöjda, och stolta, över sin skola. Det mesta är bra, eller är i alla fall på väg mot något bättre. Diskussionen om skolan ska ha en kommunal eller statlig huvudman, varav den senare frågan drivs av Folkpartiet som enda parti med stöd av Lärarnas riksförbund, intresserar dem inte så vidare värst. Therese håller med regeringens utredare Leif Lewin om att problemen med kommunaliseringen främst handlade om bristen på stöd och uppföljning under själva decentraliseringen. Nu handlar kvalitetsfrågan om andra värden.

– I dag diskuterar man mest de ideologiska breda målarstråken i debatten. Man pratar väldigt lite om vad som händer i klassrummet. Hur skruvar man i det lilla, i varje enskilt möte mellan elever och lärare. Till sist beror resultaten på vad som händer i klassrummet, men då måste politikerna lyssna på vad vi säger.

 

Mattelektionen är dagens sista i klassrummet uppe på vinden. Det räknas bråk och medan vissa händer är snabba upp i luften för att svara på frågor så är tveksamheten större hos andra.

Therese ger sig inte. Emelie fortsätter räkna på egen hand men det går trögt. Tålmodigt ställer Therese frågor som ska leda på rätt väg mot svaret.

Då ramlar plötsligt poletten ner.

– Jaha! Men det här är ju enkelt! Emelie skiner upp och fortsätter att lösa talen, metodisk ett efter ett.

Therese strålar. Det är dessa ögonblick hon arbetar för, säger hon. När en strategi plötsligt visar sig fungera. När eleven får tag i kunskapen och kan lägga den till de andra byggstenarna i sitt livslånga lärande. Det är ögonblicken av framåtrörelse som motiverar allt.

Det ringer inte ut i skolor längre, men elevernas dag är slut. De läxor som följer med hem ska kunna lösas på egen hand, och ligger ofta på klassens hemsida där de kan dela svaren med varandra.

Ett par elever, Emelie är en av dem, dröjer sig kvar för att vänta in sina föräldrar. Utvecklingssamtalen äger rum en gång per termin och är kanske den enda gång föräldrarna besöker sitt barns klassrum, ett klassrum där det inte längre finns någon kateder längst fram. Katederundervisning har kommit att representera en trygghet att hålla fast i en orolig debatt.

Johnny Moilanen kommer direkt från byggjobbet uppe i Stockholm och han är bekymrad över var skolan är på väg. Emelie är ett av hans två barn i Bäckaslövskolan.

– Hur ska de hinna med allt när de har så få undervisningstimmar, säger han. På min tid gick vi i skolan mycket längre dagar och det är klart att resultaten sjunker nu.

– Men det är bara för att vi inte ska bli så trötta på eftermiddagarna, försvarar sig Emelie.

 

BILDSPECIAL: Se Robban Anderssons bilder från skolan i Växjö

 

Pappa Johnny har rätt i att antalet undervisningstimmar sjunkit något sedan hans egen skoltid. Samtidigt har svenska elever i åldern 9–11 bara 50 färre undervisningstimmar per år jämfört med genomsnittet för motsvarande åldersgrupper i EU-länder vilket ger ungefär 1,3 timmar mindre undervisning i veckan.

Problemet är snarare att majoriteten av skolornas huvudmän saknar uppföljning på vilka av de lagstadgade lektionerna som faktiskt kommer eleverna tillgodo, visar Skolverkets kartläggning från förra året. Sjuka lärare, inställda lektioner, schemabrytande aktiviteter och vikarier som inte kan utföra den undervisning som krävs går exempelvis ut över undervisningstimmarna.

Fast inte heller det är en stor fråga, anser Therese som framhärdar i att det är hur man utnyttjar den befintliga klassrumstiden som spelar roll.

Utvecklingssamtalet mellan Johnny, Therese och Emelie fortsätter. Det är bra i skolan, säger Emelie. Johnny nickar, men ser inte helt övertygad ut.

Det är han som är politikernas målgrupp lika mycket som lärarna i årets valrörelse. Det är för att vinna honom och stärka Sveriges konkurrenskraft i framtiden som regeringen vill höja kvalitén i skolan genom en permanent satsning på karriärtjänsterna, fler speciallärartjänster, stärkt lärarutbildning och förlängd skolplikt. Bland annat. I det nyligen presenterade skolpaketet har de lagt till Socialdemokraternas förslag sedan tidigare: fler lärare i de lägre årskurserna och mindre klasser. Sammanfattningsvis vill samtliga partier satsa stort på skolan och förslagen är försvinnande lika.

Therese önskar bara en sak:

– Jag skulle vilja att politikerna och debattörerna stannade upp och funderade på vart vi ska? Om de politiska besluten inte ledde i rätt riktning så fattar jag att det är självmord att erkänna det, men ta en ny riktning i stället. Den pedagogiska forskningen måste vara grunden för skolans utveckling. Inte den nationalekonomiska.

 

Det börjar mörkna ute. Alla barn har gått hem och lampan släcks i klassrummet. Luften står återigen stilla men väggarnas dekorerande budskap fortsätter att uppmana till tänkande, och lärande. I ett hörn alldeles bakom katedern, undangömd bakom en skåpdörr, sitter ett inplastat diplom. Det kommer från tidningen Kamratposten och citerar några före detta elevers motiveringar till varför de vill nominera Therese till årets bästa lärare.

”Min lärare gör våra lektioner till de bästa i världen, och hon får alla att hänga med!”.

”Det har inte hänt något speciellt som gör att jag tycker om min lärare, det är bara att hon är alldeles perfekt som lärare. Hon är sträng, men bara när det behövs, annars är hon snäll.”

”Hon har fått mig att tycka att det är kul att gå till skolan igen och mycket mer. Nästa år kommer jag inte att få ha världens bästa lärare längre. Det är lite därför jag skriver detta för jag ville tacka henne på något sätt, för allt det hon gjort för mig och min klass.”

Kanske borde också den ansvariga Pisa-utredaren Andreas Schleichers citat från den rapport där han sammanfattar den svenska skolans utmaningar klistras upp bredvid diplomet:

”No educationsystem does better than it’s teachers”.

Inget skolsystem är bättre än sina lärare.

 

Therese är redan på väg ut genom den tunga skolporten. Regnet har upphört. Det skvätter fortfarande om fötterna när hon traskar över gungställningarna mot parkeringen för att åka hem till sin andra familj. Den egna.

Hon tänker kanske på den kommande helgens #skolvåren-konferens i Stockholm, och på de orättade uppsatserna som eleverna förväntar sig få tillbaka i veckan. Till i morgon måste hon också förbereda resten av utvecklingssamtalen.

Det är lite mycket ibland, säger hon hoppar in i bilen och de röda bakljusen försvinner ner mot domkyrkan och den ensamma Linnéstatyn.

Men visst orkar hon.

Det är klart att hon orkar.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.