Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Land för hopplösa

Ulf Kristersson är favoriten bland de av Moderaternas länsförbund som hittills nominerat en ny kandidat till partiledarposten. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Ut med Kinberg Batra och in med Kristersson. Torbjörn Nilsson kan inte se en glasklar logik bakom ett sådant val. Foto: Thomas Engström

Vad vill Ulf Kristersson? Samma sak som Kinberg Batra. Vilka personer omger han sig med? Samma som Anna Kinberg Batra. Vad vill egentligen Moderaterna åstadkomma med sitt partiledarbyte? Vet de ens själva det?

År 1988, i en förgången tid, skrev Ulf Kristersson boken ”Klyftan”. På den tiden pratade politiker gärna klyftor, alltså sociala, men det var inte några sådana Kristersson åsyftade. I tio kapitel – från barnomsorg till EG – slog han med hjälp av statistik från Sifo fast att väljarna inte önskade sig den socialdemokratiska regeringens politik.

Kristerssons klyfta var den mellan folket och ett enskilt parti.

Möjligen säger det något om tiden.

Möjligen säger det något mer.

Det finns i alla fall vackra bilder av Kristersson i gröna och grå pullovers från de här åren, vevandes med armarna i talarstolen, röda kinder som blossat i upphetsningen över de egna orden, och så i periferin: ungdomsförbundare som blivit knäsvaga vid blotta åsynen av sin ordförande. Han studerade företagsekonomi i Uppsala och arbetade extra som projektledare på Timbro. Han gav ut böcker. De tyckte han var snygg. Han ägnade sig, som så många andra i högern, åt frågan om socialdemokratin. Det var ett eget ämne. 

Tesen de förfäktade hade något att göra med socialdemokratins uselhet. Det stora partiet hade spelat ut sin roll, avskaffat sin egen väljarbas, kört in i en återvändsgränd, förstelnat, blivit en anomali som ett ungt och hungrigt moderatparti enkelt kunde välta undan.

Sa man.

Fast mest byggde resonemangen på självtillit. Muren föll ju. Och hand i hand med historien marscherade moderatynglingarna mot nya, djärva mål. Om man bara avreglerade, krympte staten, öppnade gränser och sänkte skatten skulle människorna och marknadskrafterna skapa en ny, skön värld. Globaliseringen gav hopp, frihandel gav riktig demokrati.

– 1991 stod Matchen. Matchen om samhällssystemet. Och nu är den avgjord en gång för alla, sa Kristersson efter valsegern till Aftonbladet.

 

"Det blir Ulf Kristersson"

Moderaterna hade, som Olof Ehrencrona har skrivit någonstans, reformprivilegiet. Man var först med de förslag som kom att förverkligas. Och allra främst i ledet gick kretsen kring Kristersson. Det var Henrik Landerholm, Birgitta Ed, Gunnar Axén, Thomas Idergaard, Gunnar Strömmer, Michael Storåkers, Anna Kinberg Batra och några till.

”Med skäl kan frågan ställas om något svenskt parti någonsin har haft en ung generation med motsvarande briljans och lyskraft”, skrev Svenska Dagbladets ledarsida.

De bubblade av framtidstro. Socialdemokraterna avkrävdes villkorslös kapitulation, nu skulle ett land för hoppfulla byggas, fyllt av människor som kastade sig ut och vågade ta språnget, nu skulle det nya svepa fram över gamla stela Sverige.

– En marknadsekonomisk världsrevolution, som Kristerssons dåvarande vapendragare Henrik Landerholm sa i Agenda i söndags.

De var jävligt optimistiska.

Är de det idag?

Jag ställer frågan eftersom alla verkar så lyckliga i det moderata partiet nu när de har blivit av med Anna och ska bli till med Ulf. Nyss skrek de i existentiella våndor, nu svarar de i sina telefoner och säger att de är mycket nöjda med situationen.

– Det blir Ulf och det blir bra.

Det är obegripligt.

 

Logiken i att välja Ulf Kristersson när man är missnöjd med Anna Kinberg Batra är inte glasklar.

 

Inte för att det skulle vara något fel på Ulf Kristersson – bättre seminarieledare kan ett parti inte få – men skiljer han sig i någon egentlig mening från sin föregångare?

Om man någon gång under de senaste tio åren frågat moderater vilka människor som finns runt Anna Kinberg Batra respektive Ulf Kristersson har man alltid fått svaret: 

– Samma människor.

Det fanns en logik i att de två blev del av samma partiledning. Och att ingen har kunnat förnimma någon som helst skillnad mellan dem i synen på vilken politisk profil partiet ska ha, vilken parlamentarisk strategi partiet ska välja. Logiken i att välja Ulf Kristersson när man är missnöjd med Anna Kinberg Batra är inte glasklar.

– Det har varit en mycket dålig mandatperiod, sa han själv i Agenda när han fick frågan om vad som är hans partis problem.

Och så tog han decemberöverenskommelsen som exempel.

– Det var ett stort misstag.

Gjorde Ulf Kristersson något för att stoppa den? Utanför partiet har människor förvånats över att han aldrig under dessa två och ett halvt år har opponerat sig. Om han nu hade en annan idé.  

Eller så hade han inte någon.

Testa den tanken; många pusselbitar faller på plats om man utgår från en så enkel sak.

 

LÄS MER: Detta vet vi om Moderaternas partiledarval – och Ulf Kristersson

 

Hoppfullhet byttes till frustration

Man får förstå moderater som sparkar bakut när folk säger att den förstärkta konflikten mellan konservatism och liberalism är orsak till partiets kris. De är partister. De reagerar med samma överlevnadsinstinkt som sossar när Kristersson och de andra sa att Sovjets sammanbrott var kyrkklockorna som ringde in till socialdemokratins begravning.

Moderaterna kan naturligtvis överleva som liberalkonservativt parti, men frågan är ju med vilket inflytande. Den parlamentariska fråga som spränger borgerligheten inifrån är av ideologisk natur. Moderaterna kläms mellan ett retoriskt liberalt centerparti och en socialkonservativ nationalistisk sverigedemokrati. Det har aldrig hänt förut.

Man kan också påminna om att det var den gamla moderata chefsideologen Olof Ehrenkrona som inledde diskussionen om liberalkonservatismen. Här i Expressen beskrev han hur en dystopisk konservatism vunnit mark på bekostnad av en optimistisk konservatism.

Det är en historisk ironi, förstås, att Anna Kinberg Batra och Ulf Kristersson, de två starkaste representanterna för det där hoppfulla nittiotalet, ska bli partiledare i en sådan tid. Nu handlar jobbet så mycket om att i stället hantera besvikelser, frustration och aggression. Alla dem som förlorat tron på marknadens välsignande krafter, på frihandel, på EU och de öppnade gränserna. ”Den arga högern” har Peter Wolodarski på Dagens Nyheter benämnt den brokiga gruppen.

Enligt Torbjörn Nilsson står valet mellan det trygga bakom alliansen, Kristersson, och det frimodiga alternativet, Odenberg, som vill få igenom så mycket moderat politik som möjligt. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Alex Ljungdahl/EXPRESSEN

 

Den arga högern tror inte så mycket på framtiden. Den rabblar svordomar och statistik om allt som håller på att gå åt helvete och har inte tid att drömma. Den arga högern är inte optimistisk.

Men den formar dagens moderata parti.

Driver det framför sig som Kristerssons krets en gång gjorde på nittiotalet.

Fast åt motsatt håll.

Nu lägger partiet förslag om att förbjuda tiggeri i stället för förslag om att göra det enklare för EU-medborgare att jobba i Sverige. Det kan säkert vara rätt prioritering, eller fel. Poängen är att det här partiet inte längre tycks tro på marknadens möjligheter, att det här är ett parti som har blivit pessimistiskt.

Skulle Mikael Odenberg vara bättre?

Ingen aning.

Men det föreligger skillnader.

Det finns ett val här, ett val mellan det fega och det frimodiga.

Ta den parlamentariska strategin, som alltså handlar om ideologi. Kristerssons argumentation utgår från att alliansen är det centrala subjektet. Hans tankegång tycks vara att det viktiga är att hålla fast vid en borgerlig gemenskap. I Odenbergs värld är det moderata partiet huvudaktör, hans taktik låter sig inte begränsas av allianser hit eller dit.

Man kan se det som en fråga om pessimism respektive optimism.

Kristersson vill – av det som framkommit – hålla fast vid de halmstrån av trygghet som finns i denna för borgerligheten föränderliga tid. Alliansen har funkat en gång i tiden, alltså ska den inte slängas överbord.

Odenberg vill snarare koncentrera ansträngningar på att få igenom så mycket moderat politik som möjligt – inte allmänborgerlig. Han vill bryta loss partiet, kasta ut det i den nya verkligheten och se vad det håller för.

Det finns ett val här, ett val mellan det fega och det frimodiga.

Moderaterna kommer när de samlas till extrastämma den första helgen i oktober att välja ängsligheten. De kommer att rösta på Ulf Kristersson inte för de tror på honom utan för att de känner sig säkrare med honom. 

Trygghetsnarkomani, som man sa på det glada nittiotalet.

 

LÄS MER: Torbjörn Nilssons samlade krönikor och reportage