Gården utanför barnhemmet i bulgariska staden Sliven är tom, förutom några färgglada lekställningar. På andra våningen står sängarna sida vid sida i små rum längs korridoren, någonstans börjar ett barn gråta. Här bor nära 80 barn i åldrarna noll till tre år. Två sköterskor i vita rockar har nyss tvättat en liten pojke.
– Polisen hittade honom på gatan, hans mamma lämnade honom när hon åkte till Italien för att jobba, säger chefssköterskan Minka Cholakova.
Förkylda tvååringen Pavlinka har placerats i ett avskilt rum för att inte smitta de andra barnen.
Hon sträcker ut armar och fötter genom sängspjälorna för att försöka nå kroppskontakt med de människor som tillfälligt finns i rummet. Hon försöker inte klättra ur sin säng.
Pavlinka har bott på institutionen i Sliven sedan tidig ålder, hon fördes hit av polisen.
– Föräldrarna besöker henne aldrig. Hon var väldigt mager när hon kom hit, och underutvecklad, säger Radka Stoyanova på barnhemmet.
Bulgarien är det enda EU-land där barn fortfarande tvingas växa upp på statligt drivna barnhem. 9 000 barn är utplacerade på sammanlagt 144 institutioner. Landets regering antog för två år sedan en plan som innebär att samtliga barnhem ska vara stängda inom 13 år.
Barnhem är därför en i mångas ögon accepterad lösning. Unicef, som har regeringens mandat att stänga barnhemmen, arbetar därför i stark motvind.
– Systemet med barnhem har funnits sedan kommunisttiden och är så etablerat att många inte förstår att det finns bättre alternativ för barnen, säger Jacklin Tzocheva på Unicef i Bulgarien.
Varje barn har sitt eget öde. En del har övergivits för att deras föräldrar varit tvungna att ta jobb långt borta eller varit för fattiga för att kunna ta hand om dem, andra är omhändertagna av sociala myndigheter för att de vanskötts. Många har blivit övergivna direkt på BB.
– Mammorna rymmer från sjukhuset direkt efter att de fött barnet. De yngsta barnen vi haft här har bara varit tre dagar gamla, säger Valentina Liharska, föreståndarinna på ett barnhem i Sofia.
Yngsta barnet är 22 dagar
Deras minsting för dagen är en 22 dagar gammal flicka - ett sovande litet knytte under ett stort mönstrat täcke. Hon föddes för tidigt och hölls kvar på sjukhuset i 20 dagar för att äta upp sig, nu väger hon 2,2 kilo och anses vara tillräckligt stor för att bo på institution.
I isoleringsrummet bredvid trycker nio månader gamla Alexander näsan mot fönstret och tittar ner på sin nyfödda granne. Han är också nykomling och har inte hunnit vänja sig vid att vara ifrån sin pappa.
– De två första dagarna skrek han tills han somnade, men i dag börjar han bli på bättre humör, säger barnhemmets läkare Isuza Jancheva.
Utbildar fosterfamiljer
Alexanders mamma har åkt till Grekland för att hitta arbete, pappan är arbetslös och blev vräkt när han inte kunde betala hyran. I väntan på jobb och bostad har pappan lämnat in sin son på barnhem.
– Jag vet inte hur det går för Alexander, men oftast slutar det med att föräldrarna överger barnet. Och de som ändå fortsätter att hälsa på sina barn gör i regel inte tillräckligt för att kunna ta hem dem igen, säger läkaren Isuza Jancheva.
Hon stöder planen att försöka stänga samtliga barnhem – trots att det innebär att hennes nuvarande anställning skulle försvinna.
Unicef håller nu på att utbilda fosterfamiljer, ett system som var helt okänt i Bulgarien fram till för ett par år sedan. I nuläget finns omkring 1 000 familjer redo att ta sig an ett barn, men de vill helst få yngre barn. För de äldre är hoppet därför litet, de blir med största sannolikhet kvar till den dag de fyller 18 år, då institutionslivet är över och de får ta ansvar över sitt eget liv.
Många hamnar i fängelse
Valentin, 14 år, har bott på olika institutioner i Sofia sedan han var sju år.
– Innan dess bodde jag med min mamma, men hon är i Grekland och jobbar nu, säger han.
– Om hon får lön den här månaden ska hon skicka lite pengar till min födelsedag. I så fall ska jag köpa tårta och godis till mina vänner.
Han inser att han troligen kommer bo kvar på barnhemmet tills han fyller 18:
– Då ska jag antagligen försöka hitta ett jobb. Jag skulle vilja jobba med något tekniskt, med motorer, säger han.
Men framtidsutsikterna är inte goda. Statistiken visar att de flesta barnhemsbarn blir kvar i institutionsvärlden hela livet. Som vuxna hamnar många i fängelse efter att först ha suttit inlåsta en period på ungdomsvårdsskola.
Elvaåriga flickan Anka söker genast uppmärksamhet när Expressen träffar henne på en sliten ungdomsanstalt utanför Sliven. Hon vill visa upp sitt rum som hon delar med två andra flickor och berättar stolt vilka ord hon lärt sig på engelska.
– Jag kom hit i november förra året. Det är bra här, det är ingen som rör mig här eller gör mig illa, säger hon.
Alla barnen på institutionen har blivit placerade där efter att de begått en brottslig handling. Handlingar de oftast tvingats till för att överleva.
– Jag bodde utomhus innan jag kom hit. Jag stal pengar och telefoner, säger Anka.
Socialarbetaren Tsvetan Todorin arbetar för frivilligorganisationen Institute for social activities and practices som hjälper barnhemsbarn att återanpassa sig i det vanliga livet.
Han har på nära håll sett hur institutionslivet är förödande för barnens utveckling.
– Nyckelproblemet är den emotionella bristen, det leder både till en intellektuell och till en kroppslig försening.
– Barnhemsbarn är ofta kortare och magrare än andra barn. Det beror helt och hållet på bristen på tillgivenhet som en familjemiljö ger, säger Tsvetan Todorin.
Tuffa villkor
De tuffa villkoren på institution gör även att barnen från tidig ålder lär sig dåliga vanor som att ljuga och stjäla från varandra.
Dennis, 7, lämnades in på ett barnhem i Sofia strax efter födseln eftersom hans mamma var både bostads- och arbetslös.
Men han har haft tur: för några månader sedan fick han komma hem till mamma igen.
Expressen träffar honom vid skolan i ett litet samhälle utanför Sofia. Han möts av sin mamma och tillsammans går vi till en närliggande park.
Svårt att lita på främlingar
Dennis håller sig hela tiden nära sin mamma. Sedan han lämnade barnhemmet har han svårt att lita på främlingar av rädsla för att de ska föra honom tillbaka till institutionen.
Han svarar enstavigt på alla frågor och skiner upp först när han får berätta om då han var på cirkus med sin familj.
– Lejon är mitt favoritdjur, för de kan hoppa över vad som helst, säger Dennis.
Hans mamma Svetla Ivanova förklarar att tiden på barnhem har satt djupa spår hos hennes son.
– Han är mitt första barn, det var ett väldigt svårt beslut att ta att lämna bort honom. Det har varit svårt för alla. Barnhemmet har en dålig inverkan, säger hon.
När Dennis flyttade hem blev hon chockad över hans uppträdande:
– Han stjäl, han ljuger och han röker. Jag kunde inte tro att det var sant först, säger Svetla.
"Har inga skuldkänslor"
Tsvetan Todorin hjälper nu Dennis och hans mamma att vänja sig vid att leva tillsammans igen:
– Vi arbetar med att bygga upp ett starkt känsloband och för att etablera mamman som en auktoritet, säger Tsvetan Todorin.
– Dennis har ingen uppfattning om gott och ont, han har inga skuldkänslor när han gör något fel, säger han.
Men mor och son är fast beslutna att överkomma alla hinder och bli en vanlig familj igen. Med en beskyddande arm om sin sons axlar reser sig Svetla för att tillsammans med Dennis gå hem till hans lillasyster.
– Jag tycker om att vara hemma, det känns bra, säger Dennis.
