Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Läkarna var tvungna att ta bort benet”

Bo Holmström har fått ena benet amputerat och sitter numera i rullstol.

Foto: Anna-Karin Nilsson

Karin Sörbring intervjuar tv-mannen Bo Holmström.

Foto: Anna-Karin Nilsson

TROSA. I fem decennier har han rapporterat om Sverige och världen.

Men sedan benet amputerades i somras tar sig Bosse Holmström, 77, inte längre ut på samma sätt.

– Det var bara att välja: antingen kapa benet eller lägga sig i graven, säger stjärnreportern.

Vad har hänt?

– Att jag kör rullstol är en kombination av att jag har dålig blodcirkulation, vilket beror på den där jäkla rökningen som jag inte har lyckats göra mig av med helt, och diabetes som jag dragits med i många år. Jag fick ett sår på ena foten och det utvecklades efter ett år till kallbrand. Då var det bara att välja: antingen kapa benet eller lägga sig i graven. Det var de sista dagarna i juni som läkarna sade att de var tvungna att ta bort benet.

Vad tänkte du då?

– Ja, om valet är att annars dö får man leva med att mista ett halvt ben. Jag har redan provat ut en protes, men den var lite för trång så ett sår gick upp och började blöda. Jag ska till gåskolan i Nyköping på tisdag och försöka igen.

Hur känns det att lära dig gå igen?

– Gåskolan är ett måste för att träna upp alla muskler när man sitter stilla i en rullstol, för musklerna förtvinar snabbt. Får jag bara protesen på tisdag ska jag nog lära mig gå med den. Sedan jäklar...

”Om valet är att annars dö får man leva med att mista ett halvt ben”, säger Bo Holmström. Foto: Anna-Karin Nilsson

Ja, vad ska du göra då?

– Enkla saker som att gå på bio och åka till Stockholm. Jag fick göra mig av med min gamla, manuellt växlade bil och köpa en permobil. När jag har fått ordning på protesen hoppas jag kunna köpa en automatväxlad bil.

Fembarnspappa som fått Stora Journalistpriset och Kristallen

NAMN: Bo Eric Holmström.
ÅLDER: 77 (fyller 78 på tisdag).
YRKE: Pensionerad journalist och programledare.
BOR: Trerumslägenhet i Trosa.
FAMILJ: Ensamstående. Fem barn (Kajsa, 52, Jesper, 49, Anna, 34, Johanna, 28, Susanna, 27), fem barnbarn.
FÖDD OCH UPPVUXEN: I en lägenhet i Tallkrogen i Stockholm med en sju år yngre bror.
MAMMA VAR: Alice Holmström, ekonomiassisten, (avled i 1999, 88 år gammal).
PAPPA VAR: Erik Holmström, reklamtecknare (avled 1998, 84 år gammal).
UTBILDNING: Värnplikten på T1 i Linköping. Journalistinstitutet.
KARRIÄR: Artiklar i Enskede scoutkårs tidning, stipendiat på New York Times efter studenten. Östgöta Correspondenten. Drygt 50 år på SVT, Sveriges Radio (inrikeschef) och TV4. Korrespondent i London, Paris, Rom, New York och Madrid, otaliga reportageresor runt Medelhavet och i Mellanöstern. Boken "Lägg ut! Episoder ur ett journalistliv" (2011). Publicistklubbens stora pris (2001), Stora Journalistpriset (2007), Hederspris i "Kristallen" (2015). Sommarvärd i P1 (två gånger 1965, en gång 1967 och en gång 1991).
INKOMST AV TJÄNST: 378 730 kronor (2015).
GODA EGENSKAPER: "Envis".
SÄMRE EGENSKAPER: "Envis".

– Nu åker jag färdtjänst två gånger i veckan till gåskolan. Det är första gången som jag upplever att jag får något tillbaka av alla de miljoner som jag har betalat i skatt genom åren, förutom att jag åkt på vägarna och att ungarna har gått i skolan. Dessutom kommer hemsjukvården hit en gång i veckan och tittar till mig. Jag har ett larm också så ambulansen finns ett knapptryck bort. Mitt barnbarn Lupo som är två råkade trycka på larmet när han var här med sin mamma Anna. Jag fick förklara för sjukvårdspersonalen att det var falskt larm. Lupo lyckades gömma nästan alla mina grejer...

Hur hanterar du din nya tillvaro?

– Ja, vad ska man göra? Antingen bryter du ihop eller så gör du ditt bästa. Det går ganska bra att ta sig fram i rullstol också. Min nya situation har gjort mig uppmärksam på att samhället inte är anpassat för alla. Då jag skulle köpa en varmkorv i centrum fastnade rullstolen över en tröskel man var tvungen att passera för att kunna beställa i kiosken. Annars har Trosa kommun varit bra att ha att göra med. Jag har bland annat fått en ramp på utsidan av huset och handikappanpassning av badrummet.

Hur påverkas det sociala livet?

– Det är svårt att gå bort och hälsa på folk. Mina fem ungar har dock varit väldigt hjälpsamma. De har lyft in alla mina möbler hit till den nya lägenheten här på bottenvåningen som jag flyttade in i augusti, för jag kunde inte bo kvar i lägenheten som låg en trappa upp. Ungarna ringer också och frågar hur det är med farsan. Jag har ett barn i Italien och ett i Latinamerika, men jag har inte varit ensam mycket.

”Antingen bryter du ihop eller så gör du ditt bästa. Det går ganska bra att ta sig fram i rullstol också.” Foto: Anna-Karin Nilsson

Du som i ditt yrke sett så många fältsjukhus hade ett önskemål inför amputationen, läste jag i Ken Olofssons intervju med dig i Aftonbladet. Berätta!

– Efter att ha bevakat 17 krig och otaliga revolutioner har jag lyssnat på hur det låter när man sågar av benpipor och det är ett otäckt ljud. Därför bad jag läkarna på Mälarsjukhuset i Eskilstuna att söva mig djupt så jag skulle slippa höra då de tog mitt högerben. De tog i så mycket med medicinerna att jag inte har några minnen av vad som hände den första veckan efter operationen.

– Det högra benet kapades en bit under knäet, men jag har knäleden kvar och det ska tydligen underlätta när jag ska lära mig att gå på nytt jämfört med om man kapar uppe vid låret och behöver ett mekaniskt knä.

Vad är svårast i din nya vardag?

– Att komma åt det som står högst upp i skåpen, men jag kan ju resa mig även om det är lite krångligt. Att klä på mig klarar jag genom att hålla i mig i stället för att stå på ett ben och vingla. Att ta på sig byxorna kan vara ett cirkusäventyr, liksom att gå på toaletten.

Hur kändes det att se benet första gången efter amputationen?

– Lite trist. Ska det verkligen behöva se ut så här, tänkte jag.

”Det högra benet kapades en bit under knäet, men jag har knäleden kvar och det ska tydligen underlätta när jag ska lära mig att gå på nytt.” Foto: Anna-Karin Nilsson

Har du haft några fantomsmärtor?

– Ja, det har jag haft. De har kommit mitt i natten. Bland annat har jag haft ont i en tå som jag inte har kvar. Går jag upp vid tretiden på natten för att jag har ont i en tå eller häl som inte finns där så sätter jag mig i soffan och väntar på att den smärtstillande tabletten ska verka. Då har jag märkt att belysningen utanför drar i gång stup i kvarten och det måste väl vara råttor som rör sig här utanför.

Fotograf Anna-Karin Nilsson skojar, apropå att Holmström förklarat att han vid drömmiddagen där han ombeds att välja fyra gäster skulle vilja ha med Jesus, att det kanske är Jesus som rör sig utanför huset.

– Nej, det finns laboratorium i USA som lyssnat ut i rymden i över 20 år och de har inte hört ett pip. Det tycker jag att de borde ha gjort om det hade funnits en Gud.

Flera kyrkoföreträdare som jag har intervjuat har talat om att Gud också finns inom oss?

– Det där är påhitt. Och om det nu skulle sitta en Gud i något av de svarta hålen i rymden, varför skulle han bry sig om oss – och framför allt, varför skulle han bry sig om mig?

Du skriver i din biografi "Lägg ut! Episoder ur ett journalistliv" om när du pratade med Jan Guillou om vad som händer efter döden?

– Ja, Guillou hade frågat en tidigare ärkebiskop om denne trodde att Guillou skulle bli insläppt om vi mot alla odds skulle ställas inför Sankte Per på den yttersta dagen. Det trodde den ärkebiskopen att Guillou skulle bli. Jag tror bara att man somnar och sedan är det svart den dag vi dör. Det känns inte deppigt alls att det är så, det är skönt att sova.

– Men jag har ett citat på väggen i mitt arbetsrum där det står "Jag trodde inte på reinkarnation i mitt förra liv heller", ha ha!

Bo Holmström i sitt arbetsrum, där väggarna pryds av utmärkelser han fått för sin journalistik genom åren. Foto: Anna-Karin Nilsson

Tänker du mycket på döden?

– Nej, men jag har skrivit till vita arkivet så att ungarna får veta var jag har gömt alla mina miljoner och så har jag köpt ett sjökort och prickat ut var i Trosa skärgård som jag tycker att man ska sprida min aska. På begravningen får man gärna spela lite Mozart och Beethoven. Jag tänker inte vara med där heller – annat än med min kropp – så i övrigt har jag inga synpunkter. Egentligen tycker jag att det är synd att alla som dör ska ta upp en bit mark. Det vore bättre att bränna upp kropparna och sprida askan i havet.

– Jag blir 78 år nu i veckan och kan inte räkna med att ha så hemskt många år kvar. Jag är inte ett dugg rädd för att dö. Jag har många gånger legat och tagit skydd för kulor som har smällt omkring mig.

Var du inte rädd då?

– Jo, en gång. Jag bodde på ett hotell i Iran 1978 där de sköt som f-n. För att slippa bli träffad i sängen tog jag till slut madrassen och lade den i badkaret för den murade väggen i kombination med badkaret borde skydda hyfsat, men där gick det inte att sova.

Bo Holmström belönades med stora journalistpriset 2007. Foto: Sven Lindwall

Hur upplevde dina barn och dåvarande fruar det när du rapporterade från 17 krig och otaliga revolutioner?

– Jag har aldrig sökt faran, utan först sett om det var möjligt att göra mitt jobb utan att utsätta mig för kulor och krut. Värst är det att vara nära granater, de sprids åt alla håll. Är det bara kulor kan du åtminstone skydda dig bakom en tjock vägg. I lägen då det var för farligt kunde man ibland köpa in bilder från någon idiot som vågat sig ut i skottelden.

Vad sade du till familjen?

– Att jag inte skulle ta några risker och det nöjde de sig med. Det var besvärligt, för på vissa ställen var det svårt att ringa hem och säga att jag överlevt. I hela Libanon fanns det till exempel bara 16 telefonlinjer och dessa användes av regeringen. Min dåvarande fru var övertygad om att jag hade träffat en ny tjej för att jag inte hörde av mig på så många dagar.

Karin Sörbring intervjuar Bo Holmström hemma hos stjärnreportern i Trosa. Foto: Anna-Karin Nilsson

Då jag intervjuade Expressens legendariske världsreporter Ulf Nilson berättade en av hans döttrar att det var rätt påfrestande för familjen att inte veta om pappa levde eller var död?

– Det var inte alltid så lätt att komma igenom på telefonnätet och få tag i Stockholm, men jag bad alltid hemmaredaktionen att ringa min familj och säga att jag levde.

Vad är det farligaste du varit med om?

– När fotografen Uffe Davidsson och jag var i Libanon var det nära att jag strök med. Jag bad chauffören Abed att stanna bilen så att vi skulle kunna ta några fler bilder, men jag såg att Uffe riktade kameran åt ett annat håll än jag hade tänkt så jag lämnade min plats vid passagerarsätet för att instruera Uffe. Då kom en BBC-bil farande och Abed skulle köra ut e bit i vägrenen för att ge plats för BBC. Abed körde på en landmina och bilen flög upp i luften. Otroligt nog klarade sig Abed lindrigt undan, men av passagerarsätet fanns ingenting kvar. Hade jag suttit kvar där hade jag varit borta.

Vad tänkte du efteråt?

– Att man ska ha tur ibland. Skylten som suttit fram på bilen, där det stod att vi var pressfolk och att man inte skulle skjuta på oss, tog jag med hem. Hörnet på skylten är bortsprängt och skylten sitter ovanför mitt skrivbord nu.

”Jag har alltid haft en vigselring på mig. Nu har jag i stället köpt en klackring till mig själv med ett streck över, för att markera att jag har dragit ett streck över den biten i livet.” Foto: Anna-Karin Nilsson

Nuförtiden brukar man få debriefing om man varit med om något dylikt. Hur gjorde du?

– Debriefing har jag aldrig haft. Jag har aldrig fått någon psykisk hjälp, bara för fysiska åkommor som exempelvis penicillin. Jag har bara jobbat på och tagit en whisky. Det lättar om man tar en sådan, pröva det!

Men du berättade för Anna Hedenmo i SVT:s "Min sanning" att det emellanåt blivit lite för mycket alkohol?

– Ja, dricker man en halv flaska whisky eller mer varje dag så får man ju inse att det inte håller i längden...

Hur länge hade du en så hög konsumtion?

– Det blev mer och mer efter pensioneringen, då jag inte längre hade ett jobb att gå till utan satt hemma och skrev på min bok "Lägg ut!". Efter den började jag skriva på ännu en bok, men då jag skickade in de fem-sex första kapitlen fick jag ett brev från förlaget där det stod "du kan bättre". Det blev inget av den andra boken.

Vilka kostnader har drickandet haft, privat?

– Den fru jag senast var gift med – vi skildes för tre-fyra år sedan – tyckte inte att det var bra. Hon sade att hon märkte på mig att jag drack. Jag slutade dricka ett år innan hon undrade om jag kunde flytta. Kärleken tog väl slut eller så svek hon mig för att jag börjat bli för gammal.

”Den fru jag senast var gift med – vi skildes för tre-fyra år sedan – tyckte inte att det var bra. Hon sade att hon märkte på mig att jag drack.” Foto: Anna-Karin Nilsson

När jag intervjuade förre finansministern Kjell-Olof Feldt och journalisten Birgitta von Otter om deras relation till alkohol berättade Feldt att han alltid varit storkonsument av alkohol. Hur har det varit för dig?…

– Alkoholen har lugnat ner. Jag har druckit rätt mycket, men aldrig varit full och raglat eller slagits, bara varit salongsberusad.

Skulle du själv säga att du har varit beroende eller alkoholist?

– Ja, det måste man ju säga att man är om man dricker en halv flaska om dagen. Men det gör jag ju inte längre. Vad är man då?

”Nykter alkoholist” eller ”tillfrisknande från sitt beroende”, kanske?

– Nja, jag har haft ett beroende under en period i mitt liv. Nu dricker jag vin till maten ibland och det fungerar bra. Det är ungefär som med rökningen som jag heller inte borde ägna mig åt för att den försämrar blodcirkulationen, men så länge jag nöjer mig med en pipa om dagen så tänker jag att det inte gör så stor skada.

En del dricker ju för att de mår dåligt och en del förvärvar depressioner av alkoholkonsumtion. Du skriver en del i din självbiografi om sömnproblem. Hur har det varit i övrigt med ditt psykiska mående?

”Alkoholen har lugnat ner. Jag har druckit rätt mycket, men aldrig varit full och raglat eller slagits.” Foto: Anna-Karin Nilsson

– Nej, nej, några depressioner har jag aldrig haft. Men visst har kroppen påverkats av att jag jobbat så hårt. Under alla år på tv hann jag inte med mitt jobb om jag skulle äta lunch, så jag vande mig vid att bara äta en gång om dagen. Det gör jag fortfarande. I kväll blir det middag med förrätt, varmrätt och efterrätt och huvudrätten är gös.

1996: Programledare för ”Reportrarna”. Foto: Sören Andersson

Hur många timmar i veckan jobbade du?

– Jag räknade aldrig, men jag började vid sju om morgnarna och var sällan hemma före 21 om kvällarna. Då jag var korrespondent var det så alla dagar i veckan, plus resor.

Vad gjorde att det var värt det?

– Jobbet var kul. Och det är ett viktigt jobb att vara journalist. Om demokratin ska fungera måste några berätta hur det står till i världen, företagen och kommunerna. Jag fick komma ut och träffa spännande människor och åka till en massa olika ställen.

Förre statsministern Göran Persson berättade när jag intervjuade honom att han missat nästan alla sina barns skolavslutningar och luciafiranden. Har du någon gång satt familjen före jobbet?

– Det får du nog fråga familjen om de kan dra sig till minnes att jag har gjort. Men familjen har varit viktig. Jag har engagerat mig i min familjs liv och hjälpt till när det behövts.

Hur?

– Genom att intressera mig, hjälpa till med pengar, tid och så vidare. Det är lite marigt att se tillbaka på 78 år och försöka minnas exakt hur jag gjorde när jag var 32 eller 44. Sådant kommer jag inte ihåg på rak arm. Men jag har goda relationer med mina ungar och mina före detta fruar.

”Det är ett viktigt jobb att vara journalist. Om demokratin ska fungera måste några berätta hur det står till i världen”, säger Bo Holmström i mötet med Expressens Karin Sörbring. Foto: Anna-Karin Nilsson

På din tid var det ovanligt att man var pappaledig. Hur har du klarat livspusslet när du haft så många barn, många resdagar och långa arbetsdagar?

– När mina två äldsta barn föddes fanns det inte ens något som hette pappaledighet. Jag var med på förlossningarna för att jag var intresserad av hur det gick. Jag minns att min första frus ena förlossning var väldigt tuff och att jag kände mig maktlös som inget kunde göra då hon skulle sys ihop.

BO HOLMSTRÖMS DRÖMGÄSTER VID EN MIDDAG

* Jesus, Gud son (enligt kristendomen): "Jag har synpunkter på hur han skulle kunna vara Guds son när jag nu inte tror att det finns någon Gud, men som historisk person verkar han intressant".
* Moder Teresa, helgonförklarad nunna: "Hon skulle behövas i Syrien nu så att de slutar skjuta ihjäl varandra".
* Tage Erlander, svensk socialdemokratisk statsminister 1946-1969: "Honom intervjuade jag efter bara några dagar på Journalistinstitutet. Han tyckte att jag skulle sluta larva mig och i stället säga "du" när jag som seden bjöd titulerade honom "ers excellens". Han var en klok och rolig ledare".
* Hjalmar Holmström, sjöman och farfar till Bo: "Han seglade över alla hav under två världskrig och dog när jag var liten så jag skulle gärna vilja träffa och lära känna honom".

Det äter och dricker vi: "Gös i kräftsås. Till det dricker vi vitt vin".

– Ett tag hade vi barnflicka. När vi hade bott fyra år i Amerika och jag erbjöds jobb i Paris fick min första fru nog och ville återgå till sin karriär efter flera år som medföljande. Vi hade även utvecklats åt olika håll. Det främsta skälet till att det första äktenskapet sprack var att hon inte ville bli korrefru i Paris.

Hypotetiskt sett skulle du ha kunnat tacka nej till Paristjänsten med hänvisning till att du inte ville flytta ifrån dina barn...?

– Vilken kvinnlig fråga! Barnen började dessutom bli stora då.

Ett år senare gifte du dig med din andra fru, Maria?

– Jag träffade henne i Madrid. Hon var aktivist för att få demokrati där och det var inte självklart i Spanien på den tiden. Det var många attentat mot fredsaktivister och jag minns att jag satte tejpbitar på min bil då jag sov över hos Maria för att se om någon hade brutit sig in för att lägga en bomb där. Hon bodde på andra våningen och jag lyssnade på hissen för att vara beredd. En gång hämtade jag en förskärare i köket och lade bredvid mig så att jag skulle kunna ta någon med mig om de kom för att plocka mig. Maria var journalist liksom jag och följde med mig tillbaka till Paris, varifrån hon också jobbade en tid. När mitt uppdrag var slut och jag skulle flytta hem gifte vi oss, för på den tiden – innan Sverige var medlem i EU – kunde man inte säga till immigrationsmyndigheterna att "detta är min lilla spanska väninna som jag vill ha med mig hem". Det var tveksamt att gifta sig av det skälet, vi skulle inte ha gift oss om det inte vore för att Maria annars inte skulle få flytta till Sverige. Då polisen förhörde henne om vårt äktenskap och frågade varför vi var gifta chockade hon personalen genom att säga "för han knullar så bra", ha ha. Maria fick stanna och vi fick vår dotter Anna tillsammans.

Foto: Anna-Karin Nilsson

Hur såg umgänget med dina två äldsta barn ut vid den här tiden, träffades ni varannan helg?

– Det var inte reglerat så, vi sågs när jag kunde. Det var aldrig några problem att få träffa barnen.

Och så vågade du satsa på kärleken en tredje gång, då du ett år efter skilsmässan från Maria gifte dig med Eva?

– Ja, hörrudu, det tog slut med Maria. Hon flyttade hem igen för att fortsätta sin karriär, men vi är som sagt var fortfarande on speaking terms. Jag talade med henne så sent som i förrgår.

– Jag var ensam och träffade Eva som jag tyckte om – ja, det gör jag fortfarande – och vi har två ungar tillsammans.

Hur är du att leva med?

– Förmodligen har det varit lite ensamt att leva med mig eftersom jag alltid har jobbat så mycket. Nu skulle jag kunna rikta all uppmärksamhet mot en partner, men då vill inte den tilltänkta det. Egentligen är jag lite bitter, men det tjänar man ju inget på att vara.

– Jag har varit kär i alla mina fruar. Man tycker om att vara tillsammans, tycker om den andras närhet och kropp och är beredd att göra i stort sett vad som helst för den andra.

Har du gjort det?

– Ja, det har jag nog försökt att göra. Men du får fråga dem vad de tycker. Min sista fru Eva talade tydligt om att hon inte vill leva med mig, men att hon inte är ovän med mig. Hon kommer hit och dricker kaffe ibland.

Flera offentliga personer som jag har intervjuat, bland andra Katarina Wennstam, har berättat att de har testat att nätdejta. Vore det något för dig?

– Nej, nu får det vara nog. Jag har alltid haft en vigselring på mig. Nu har jag i stället köpt en klackring till mig själv med ett streck över, för att markera att jag har dragit ett streck över den biten i livet.

Hur resonerar du då?

– Jag har ingen lust att starta någon ny relation eller försöka återuppta någon gammal. Jag har fem ungar att ta hand om och en hel bunt med barnbarn. Dessutom har jag bara 1,5 ben, jag kan inte ta mig runt på samma sätt längre.

I din biografi framstår det som att gamle kungen, Gustav VI Adolf, slog till dig i solar plexus med flit då du skulle rapportera från hans invigning av Riksmuseet?

– Ja, han gjorde det med flit. Jag smög fram bakom kungen och höll upp en mikrofon, Då vände sig kungen hastigt om och höll samtidigt ut armbågen så att den träffade mitt i solar plexus med avsevärd kraft. "Åh, förlåt", sa kungen och gick vidare till nästa monter. Han tyckte inte om att bli intervjuad och ville hellre stå och prata med dem han kände.

”Jag har ingen lust att starta någon ny relation eller försöka återuppta någon gammal. Jag har fem ungar att ta hand om och en hel bunt med barnbarn.” Foto: Anna-Karin Nilsson

Du berättar även en del om dina intryck av vår kung, Carl XVI Gustaf?

– Jag var under någon månad lärare åt honom i FN. Det var under min tid som korrespondent i New York och jag skulle lära kungen hur internationell politik gick till. Jag drog med honom på presskonferenser och sade ”du” till honom. Det är lite lustigt, för när jag försökte att tilltala Victoria med ”du” var det inte alls populärt. Mitt intryck var att kungen var lite tafatt i början, men att han har vuxit in i rollen.

Fyra sommarprat, Publicistklubbens stora pris, Stora Journalistpriset och hederspris i "Kristallen"... Vad är du mest stolt över under din långa journalistkarriär?

– Innan de digitala nyhetsarkiven fanns det för varje inslag ett litet kort. När man kom till bokstaven H fanns det tre stora lådor, bara för Holmström. Det påminde mig om att jag faktiskt har gjort en jädra massa grejer. Mest stolt är jag möjligen över att jag inte har gjort något väldigt dumt, inte fått sparken och att jag har kunnat försörja mig.

1963: Bo Holmström i början av journalistkarriären. Foto: DN

Men en fadäs sägs du gräma dig över fortfarande, nämligen att du då Neil Armstrong 1969 landade på månen inte visste hur ordet ”leap” skulle översättas?

– Det är få tillfällen som varit så märkvärdiga som då människan för första gången landar på en annan himlakropp. Jag kunde inte översätta ordet "leap" (Armstrongs ord "one small step for a man, one giant leap for mankind", vilket betyder "ett litet steg för en människa, men ett jättekliv för mänskligheten", reds anm). Det är ju pinsamt. Som tur var bytte man i arkiven ut min felaktiga kommentar mot Arne Thoréns riktiga översättning. Sedan dess kan man väcka mig när som helst på dygnet – och jag vet alltid vad "leap" betyder. Nu kan jag å andra sidan inte ta så många "leaps" längre, när jag bara har ett halvt ben.

Är det något som vi inte har pratat om som du själv vill ta upp?

– Det är en problematisk framtid vi går mot när lokaltidningarna går sämre och sämre och tv och radio får mindre betydelse. Jag tror att jag har ägnat en eller två timmar om dagen åt faktakontroll. Nuförtiden söker folk sin information på nätet, men vem faktakollar vad som skrivs där? Det är livsfarligt om vi inte har trovärdiga källor.

Jag intervjuade i augusti SVT:s Marianne Rundström, aktuell med boken ”Passé”, som tycker att vi i Sverige är dåliga på att uppskatta den erfarenhet som våra seniorer har?

– Jag håller med Marianne. I många andra länder respekterar man ålderdom och livserfarenhet på ett helt annat sätt. Det är exempelvis konstigt att så få tv-program utformas för en så stor del av tv-publiken som 60-plussarna utgör. Jag skulle gärna göra sådana program. Jag blir förbannad när SVT säger att man behöver satsa på 20–30-åringar och småbarnsföräldrar, för "de gamla har man ändå".

PS. SÅ VAR MÖTET

Holmström har i andra intervjuer sagt att han stiger upp klockan sju, så jag dristar mig att ringa klockan nio på morgonen. Bosse låter lite nyvaken och medger att han just denna dag inte kommit upp ännu, men säger att fotograf Anna-Karin Nilsson och jag är välkomna till hans trerumslägenhet på bottenvåningen i centrala Trosa klockan 10.30 dagen därpå. "Det är väl söndag i morgon?", skojar Holmström, väl medveten om att vi bokat in en torsdagsförmiddag.
Då vi ringer på dörren och uppvaktar med en bukett rosor (Bosse fyller 78 på tisdag) förklarar han att han förvånas över att få vara föremål för en söndagsintervju. "Är det några som är intresserad av mig nuförtiden?", frågar han.
Bokhyllorna i vardagsrummet dignar av böcker och på soffbordet ligger bland andra Ninni Schulmans "Välkommen hem" och Björn Rosengrens "Mitt i steget".
Mozart strömmar ur högtalarna och Holmström fixar kaffe åt fotograf Anna-Karin trots att det är svårare att nå mockamaskinen på diskbänken nu när han kör rullstol. Han är uppmärksam, rapp, rolig och tillgänglig och ställer utan knot upp på Anna-Karins alla bildönskemål.