Kvinnorna försvinner spårlöst på "Dödens gata"

Deanna Bellerose
Anne-Sofie Näslund, reporter Expressen, intervjuar Violet Ward, mamma till mördade Misty Ward
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Krossade rutor på en lastbil där en prostituerad kvinna bor den 29 november 2017 i Edmonton
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

EDMONTON.

Deanna, 29, Misty, 27, och Delores, 33.

Tre av Kanadas mördade kvinnor. 

Det här är berättelsen om dem – kvinnorna som försvann utan att någon brydde sig.

Det är också berättelsen om Jolyn och de andra som kan vara näst på tur. 

Och om Kari som vigt sitt liv åt att rädda deras.

– Det är något du måste veta.

Kvinnan som lutar sig in i bilen har långt brunt hår, rosa jacka och en förkylning som får näsan att rinna.

Hon tittar sig omkring innan hon börjar berätta. Snabbt och utan att linda in det.

– Jag bor hos en man nu och jag är rädd att han kan vara seriemördare.

Det är strax efter midnatt och vi befinner oss på 95:e gatan i Edmonton i västra Kanada.

Det är Kari Thomason som kör. Hon är 47 år och har jobbat över 20 av dem på gatan för att hjälpa prostituerade kvinnor.

Socialarbetaren Kari Thomason kör sin nattrunda för att hålla koll på prostituerade kvinnor
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Nu plockar hon fram kollegieblocket. Antecknar namn och vägbeskrivning, säger lugnt ”I know, honey” när kvinnan börjar förklara varför hon ändå stannat kvar, trots allt som hänt.

Kvinnan berättar om källaren och alla låsen, hur mannen kan explodera på en sekund, och om hans besatthet av prostituerade kvinnor.

– Han är den typen av man som måste ha dig och kan han inte ha dig så kommer han döda dig och gräva ner dig så att du fortfarande tillhör honom. Du vet hur jag menar?

Kari nickar. Hon vet hur hon menar.

– Han säger att jag kommer hamna i hans trädgård som de andra om jag inte passar mig. Jag vill att du ska veta det.


***


Det finns en anledning till kvinnans oro. En anledning som kan förklaras med siffror. Även om ingen vet de exakta.

Minst ett tusental kvinnor från den kanadensiska ursprungsbefolkningen har försvunnit eller hittats mördade de senaste 30 åren.

Många av dem längs ökända Highway 16 – den som lokalbefolkningen kallar Tårarnas väg – mellan Prince Rupert och Prince George. Men problemet gäller hela Kanada – och inte minst Edmonton. En oljestad längre österut längst Highway 16, med affärsmän, konferensdeltagare och lastbilschaufförer på ständig genomresa.

Många av dem längs ökända Highway 16 – den som lokalbefolkningen kallar Tårarnas väg – mellan Prince Rupert och Prince George
Foto: Bilden är ett montage

En studie som den federala polismyndigheten Royal Canadian Mounted Police gjorde 2014 visar att minst 1 200 kvinnor från ursprungsbefolkningen mördats eller försvunnit mellan 1980 och 2012. Andra människorättsgrupper säger att antalet kan vara det flerdubbla. Problemet är just det – att ingen riktigt vet och att ingen riktigt brytt sig. Trots att det är 4,5 gånger högre risk att mördas som kvinna i Kanada om man är ”native American”.

En stor nationell rapport som presenterades i år slog fast att morden – och hur lågt de prioriterats – är de ”förödande effekterna av kolonisering, rasism och sexism”. Även i en rapport som Amnesty International gjort kritiseras myndigheter för bristande engagemang. ”Det förekommer visserligen gedigna utredningar kring saknade personer, men de anhöriga har ofta lämnats ovetande kring vad, om ens något, som görs för att hitta kvinnorna”.

Eller för att citera Kanadas premiärminister Justin Trudeau: "Det pågår en nationell tragedi".

”Det pågår en nationell tragedi”

***


Deanna Bellerose var 29 år när hon försvann i oktober 2002.

15 år senare sitter vi hemma hos hennes dotter Amber i utkanten av Edmonton. Urnan med Deannas aska står i hyllan i hörnet.

– Jag vill ha henne hos mig nu när vi äntligen hittat henne, säger Amber Bellerose.

Hon var 12 år när mamma försvann. Men det var ingen som sa just det.

Istället sa de att det skulle dröja innan de kunde träffas igen.

Amber Bellerose, dotter till mördade Deanna Bellerose, håller upp ett fotografi av hennes mor
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Amber var van. Hon och syskonen hade periodvis bott i fosterhem. Men den här gången var det annorlunda.

– På tv sa de att ”ännu en prostituerad försvunnit” och visade en bild på mamma.

Amber visste inte vad ”prostituerad” betydde men förstod att det inte var något bra.

– Först när jag var 15 eller 16 fattade jag att mamma inte skulle komma tillbaka. Då hade jag insett vilken livsstil hon hade haft och hur det ökade riskerna att bli mördad.

Det är fortfarande oklart vad som hände dagen då Deanna försvann.

Den sista som säkert såg henne vid liv var pojkvännen. Hans historia var att han gick in i en butik för att köpa cigaretter och att Deanna då hoppade in i en bil och försvann.

– Polisen var inte ens ute och letade. I deras värld var hon inte värd någonting. De sa att om hon levt ett annat liv hade det inte hänt. Hon fick skylla sig själv.

”Polisen var inte ens ute och letade”

Bara ett år innan hade Deannas syster Ginger blivit mördad – tre kvarter från platsen där Deanna försvann.

– Efter det var mamma skräckslagen att det skulle hända henne också. Hon ringde alltid sin andra syster för att säga att hon var okej. Så min moster förstod ju direkt när samtalen slutade komma. Ändå var det ingen som lyssnade på henne.

Det skulle dröja ända till maj 2012 innan resterna av Deannas dumpade kropp hittades. Mer än tio år efter att hon försvunnit.

Ett fotografi av mördade Deanna Bellerose hänger tillsammans med bilder på andra saknade personer på Metis Child and Family Services Society
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

– Jag bara grät, men samtidigt… då behövde jag inte undra mer. Inte tänka att hon kanske fanns där ute nånstans och inte hoppas att hon skulle komma tillbaka.

Ambers ögon fylls med tårar fast hon lovat sig själv att inte gråta.

– När jag var tonåring och förstod vad mamma hade levt för liv var jag arg. Jag trodde att hon varit självisk och valt drogerna framför oss. Men sen började jag förstå hur mycket hon försökte, att beroende är en sjukdom och jag var tacksam över att hon låtit oss bo i en annan familj.

– När jag själv fick barn förstod jag hur mycket hon gav upp för att skydda oss och jag förstod hur hemskt det måste ha varit för henne.

I dag tänker Amber nästan bara på de fina stunderna. Hon minns fortfarande sin mammas höga skratt, det stora lockiga håret och lukten av hårmousse.

– Vi brukade gå och köpa godis på 7Eleven och dansa. En av de sista gångerna vi sågs satte hon på Janet Jacksons ”Together again” på repeat och sen dansade vi.


*** 


Så fort vi kommit utom synhåll stannar Kari Thomason bilen och tänder lampan i taket.

Informationen från kvinnan med den rosa jackan måste vidare till polisen, säger hon och kollar igenom anteckningarna.

– Det går bara att tolka på ett sätt. Hon är rädd och vill att vi letar på rätt ställe om det värsta skulle hända.

95:e gatan är Edmontons egna Tårarnas väg. Eller ”Death row” som Kari kallar sträckan mellan 107:e och 118:e avenyn. Det är härifrån många av kvinnorna i Edmonton har försvunnit. Majoriteten i början av 2000-talet.

Två seriemördare är redan dömda för mord på prostituerade i Edmonton. Men allt pekar på att det finns minst en, troligtvis två, till där ute.

En bil passerar en vägskylt på Highway 16 den 28 november 2017 i Edmonton
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Det är därför Kari är här i sin Jeep. Sex dagar i veckan. Året runt. Hon delar ut smörgåsar och dricka, kondomer, varma kläder och en lista med uppdaterad information om ”bad dates”. Det är så de prostituerade kallar sexköparna som utsätter dem för övergrepp.

Kari skriver också ner klockslag, gatukorsning och namn på alla kvinnor hon träffar under nätterna och noterar registreringsnummer när någon av dem hoppar in i en bil.

”My girls”, kallar hon dem.

Hon vet att hon kan bli den sista som ser de dem i livet.

Kari har förlorat ett 40-tal av ”sina tjejer” under åren. Och tvingats identifierat flera av dem när kropparna hittats.

Några timmar tidigare har vi träffat henne på kontoret på Metis Child and Family Services Society. Där finns en datafil med uppgifter om nästan tusen kvinnor som just nu arbetar på gatan i Edmonton. Ser personalen inte till någon av dem på över en månad ber de polisen kolla med sjukhusen och fängelserna innan de rapporteras som saknade. Kari passar även på att visa en sajt där kvinnorna brukar annonsera. Sexköparna kan ranka ”tjänsterna” med ett betygssystem som avgör hur mycket kvinnorna kan ta betalt. 

Nästan i förbifarten förklarar hon sedan ett par kodord för männens mest förnedrande och brutala önskemål.

– Förlåt, säger hon efter ett av orden. Jag vet att det där är en bild som är svår att få bort från näthinnan. En gång var det en polis som nästan kräktes när jag förklarade för honom.

”En gång var det en polis som nästan kräktes när jag förklarade för honom”

På gatan är Kari känd som en hård jävel. En riktig bitch, säger hon själv. En sån som blivit hårdhudad och nästan alltid kan trycka bort känslorna.

Socialarbetaren Kari Thomason på Metis Child and Family Services Society
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Men bara nästan. För när hon ska berätta om den där gången polisen skickade bilder på 13-åriga Nina Courtepatte gråter hon så orden försvinner. Nina Courtepatte lurades till en golfbana av fem tonåringar, blev gruppvåldtagen och brutalt ihjälslagen. Det var en ren chansning av polisen att skicka bilderna till Kari. De tänkte att det kanske var en av hennes tjejer.

Det var det inte.

Men ändå någon hon råkade känna. Även om hon inte förstod det direkt.

– Jag hade känt Nina sedan hon var fyra år.

Kari tar en lång paus innan hon till slut får fram orden:

– Men de där bilderna… Det de gjorde med henne. Huvudet. Kroppen… Det fanns ingenting som gick att känna igen.

En av killarna som dömdes hade mördat och våldtagit en annan ung kvinna bara två dagar tidigare. En kvinna han plockat upp på ”Death row”.


***


Kari har läst psykologi och är utbildad socialarbetare. Men hon har också sin egen historia. Åtta år gammal blev hon och systern för första gången utskickade av sin mamma. Uppdraget var att gömma sig i buskarna och skriva ner registreringsnummer och klockslag varje gång deras äldre kusiner hoppade in i en bil.

– Vi förstod inte varför. Det var först långt senare som polletten föll ner – vår mamma var en pimp. Jag tror inte ens att vi var där för att hon var orolig för kusinerna utan för att veta att de inte gömde undan pengar.

Kari själv klarade sig, men började sälja droger.

– Det är ingenting jag är stolt över. Om jag ska vara ärlig har jag dealat till några av tjejerna som nu är döda.

Som 17-åring blev Kari mamma för första gången. I efterhand känns det som att det räddade hennes liv.

– Annars hade jag varit död eller suttit i fängelse, säger hon.

Istället bytte hon sida.

I dag är hon i ständig kontakt med polisen. De senaste åren har hon sett en attitydförändring i Edmonton – polisen har börjat jobba förebyggande tillsammans med kvinnorna på gatan och visar dem en ny sorts respekt. Bara en sådan sak som att de uppmanar dem att anmäla ”bad dates”.

Sexköpslagen i Kanada skrevs om 2014 så att det blev förbjudet att köpa men inte att sälja sex, likt den svenska lagstiftningen. Men enligt Kari är den svår att tillämpa. I praktiken är det ofta bara när parterna gör upp om köpet – och om det sker på en offentlig plats – som det går att komma åt köparna.


***


– Jag undrar hur länge hon fick lida. Under rättegången sa de att blodet på väggarna tydde på att hon sprang runt i tre, fyra minuter.

Vi sitter i köket hos Violet Ward. Hennes dotter Misty var 27 år när hon mördades på nyårsafton för sex år sedan.

Violet Ward håller upp ett foto på sin mördade dotter Misty Ward.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Bara timmar innan hade de pratat i telefon:

– Vad ska du göra i kväll?

– Jag vet inte säkert. 

– Snälla var rädd om dig.

– Ja, så klart. Jag älskar dig mamma, jag kommer förbi i morgon.

Men Misty kom aldrig förbi. Framåt eftermiddagen var det i stället två poliser som knackade på dörren.

– De frågade om jag var Mistys mamma. Och sen sa de att det hade skett ett mord. ”Vad menar ni?” Jag sa det flera gånger: ”Vad menar ni?”

Mannen som dömdes var Mistys gamla skolkamrat och nära vän.

Någon riktig förklaring fick familjen aldrig. Inte mer än att de två hade festat ihop och att Misty sovit över. På morgonen ska Misty ha väckt sin kompis. Hans egna ord i rätten var att han blev arg och högg henne med en kniv, halvt om halvt i sömnen. Bara så där.

Sedan försökte han stycka kroppen innan han gick och la sig och somnade om.

Hyresvärden en trappa ner reagerade när det började rinna rosa vatten genom taket. När han kom upp hittade han Misty död i badkaret.

Vännen dömdes till åtta års fängelse, sex år för mord och två år för vad han gjorde med kroppen efteråt.

– Han sa att han inte varit vid sina sinnens fulla bruk, åberopade posttraumatisk stress från barndomen och lyckades framställa sig själv som offret, säger Violet.

För henne var straffet ett hån.

– Alla sa att det hade varit annorlunda om hon varit vit. Om Misty varit en blond tjej och inte ”bara en indian” hade hennes bild varit över allt i medierna. Nu var det ingen som brydde sig.

Misty var familjens minsting, den roliga, påhittiga, hon som spelade basket och brukade dra med sin mamma ut för att spela baseboll i parken.

Efter mordet tog Violet på sig rollen som den starka, den som kramade och tröstade tills det inte fanns någon kraft kvar. Då brukade hon ta bilen ut i skogen och gråta.

– Nu säger familjen att jag blivit elak. Och det är sant. Jag brukade vara glad och lättsam men nu kallar barnbarnen mig för ”Oscar” efter monstret i Mupparna. Jag borde så klart inte vara arg på dem, men det är som att hela jag är full av ilska.


***


Jolyn står i ett gatuhörn med en glass. När Kari saktar in går hon leende mot bilen, beredd att hoppa in. Sen ser hon vem som sitter bakom ratten och börjar skratta.

Jolyn, en prostituerad kvinna, den 29 november
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

– Jag kände ett par av de som försvann, säger hon en stund senare. Men jag försöker att inte tänka på det. That’s what drugs are for.

Hon säger det som ett skämt. Men tillägger att det är sant. Utan droger hade hon inte klarat jobbet och utan jobbet skulle hon inte kunna betala för sitt beroende.

– Du har varit ren förut, säger Kari. Du vet att du kan klara det.

Jolyn nickar bara.

Hon är 35 år och har varit prostituerad sedan hon var tio år då hennes mamma började sälja hennes kropp för att själv ha råd med droger.

Kari vittnade mot mamman i rätten och fick henne dömd för koppleri. Ett par år senare var hon ute igen och gjorde om samma sak. Den som betalade extra fick ha sex med dottern utan kondom. Jolyn var 15 när hon smittades med hiv. 16 när hon föddes sin son.

– Är du rädd, frågar jag.

– Jag har själv aldrig råkat särskilt illa ut, men jag har hört andras berättelse och kan bara hoppas att det inte är min tur nästa gång. Men ja. Jag tänker på det varje gång jag sätter mig i en bil. Du vet aldrig om det är det sista du gör. Du vet inte om du kommer hem levande och om du kommer se din familj igen.

– Vad gör du för att skydda dig?

– Jag har en kniv och björnspray. Men framför allt lär man sig lyssna på magkänslan. Känner jag mig obekväm med någon, om han till exempel vägrar se mig i ögonen, om han är för aggressiv eller ställer massa konstiga frågor, försöker jag att ta mig därifrån. Och hittills har jag lyckats.


***


Delores Brower var 33 år när hon försvann. 11 år senare, i april 2015, hittades hon mördad – i samma område som fyra andra kvinnor. Vid Rollyview Road, några mil utanför Edmonton. Mycket tyder på att flera av dem mördades av samma man, en seriemördare som redan är dömd till livstids fängelse. Men Delores fall räknas fortfarande som olöst eftersom han aldrig ställts inför rätta för det mordet.

Delores flyttade hemifrån som 14-åring.

– Hon gillade inte reglerna i huset, våra föräldrar var ganska stränga, säger hennes storasyster Karen Brower-Butler, 47.

Karen Brower-Butler, syster till mördade Delores Brower
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Hon visar en inramad bild på systern. Tagen några år innan hon försvann, leende och drogfri för första gången på länge. Den gången trodde de verkligen att det hade vänt.

Men trots alla behandlingshem vände det aldrig.

– Precis när hon började prostituera sig hade hon en pimp som blev ihjälskjuten framför ögon på henne. Efter det fick Delores ta över en del av hans jobb och steg snabbt i rang.

– Några av historierna hon berättade krossade mitt hjärta. Hon var fast och hon visste det. Hon sa ofta att hon skulle dö på gatan och efter att hennes fästman dog i hennes armar gav hon upp. Det fanns ingen kämpaglöd kvar.

”Hon sa ofta att hon skulle dö på gatan”

Sista gången Karen hörde ifrån sin syster var på alla hjärtans dag 2004. Delores ringde och lämnade ett meddelande på telefonsvararen.

– Hon önskade mig en bra dag, sa att hon älskade mig och ”jag ringer senare”.

Sen var det tyst. Men trots att veckor blev till månader fick Karen först inte anmäla sin syster som försvunnen.

– Polisen sa att hon levde ett ”högriskliv”. Det tog ett år innan de började undersöka på riktigt.

När Karen förhördes tog batterierna dessutom slut i polisens bandspelare och det visade sig att nästan inget av det hon berättat fanns sparat.

– Jag kände hela tiden att de inte respekterade mig och inte tog utredningen på allvar.

– Men sen var det så många tjejer som försvann att de inte längre kunde ignorera att det förmodligen fanns en seriemördare där ute.

Och till slut, efter elva år, kom samtalet.

– Jag minns att jag inte kunde andas. Jag minns att jag frågade: ”Är ni säkra? Är ni verkligen säkra?” Och jag minns hur jag grät och grät och att det kändes som att jag gick sönder.

Samtidigt blev det äntligen ett avslut.

– Delores gav mig en gång en cd-skiva med Dolly Partons ”Eagle when she flies” och bad mig spela två av låtarna på hennes begravning. Det som hittades var inte hela Delores, men det var tillräckligt för att vi skulle kunna begrava henne som hon ville ha det, och känna att hon fått sin sista vila.


***


Tjejen i den rosa jackan har gått i väg för att ladda mobilen. Hon har bett oss komma tillbaka så hon kan visa mobilbilder på sin bebis. Flickan har tagits ifrån henne, men hon har nyligen fått hälsa på, hålla henne, och ta bilder. 

Men Kari har en annan sak hon måste göra nu när smörgåsarna är utdelade och de flesta av tjejerna jobbat klart för natten. Vi följer vägbeskrivningen. Och där på hörnet bakom ett högt insynsskyddat stängsel hittar vi huset med källaren.

Kari skriver ner registreringsnumret på bilen utanför och tar några bilder. Imorgon ska hon be polisen köra namnet, registreringsnumret och adressen genom sina system. Kanske ger det inget. Det vore inte första gången. Det är ett tröstlöst jobb att försöka ligga steget före, ett tröstlöst jobb att hjälpa tjejerna bort från gatan när det hela tiden kommer nya. Och ett tröstlöst jobb att försöka lösa gåtan med Kanadas försvunna kvinnor. 

– Jag ser det inte så, säger Kari när jag frågar hur hon orkar. Om inte jag, vem ska då göra det?

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.