Anna Thomé: "Jag blir alltid exceptionellt skitig, jag vet inte vad jag gör." Foto: Robban AnderssonAnna Thomé: "Jag blir alltid exceptionellt skitig, jag vet inte vad jag gör." Foto: Robban Andersson
Anna Thomé: "Jag blir alltid exceptionellt skitig, jag vet inte vad jag gör." Foto: Robban Andersson
Redan som barn tyckte Anna om att leka på taken på Södermalm i Stockholm. Foto: Robban AnderssonRedan som barn tyckte Anna om att leka på taken på Södermalm i Stockholm. Foto: Robban Andersson
Redan som barn tyckte Anna om att leka på taken på Södermalm i Stockholm. Foto: Robban Andersson
"Om jag var uteliggare skulle jag bo på ett tak." Foto: Robban Andersson"Om jag var uteliggare skulle jag bo på ett tak." Foto: Robban Andersson
"Om jag var uteliggare skulle jag bo på ett tak." Foto: Robban Andersson
Anna Thomé omskolade sig till sotare efter att ha sett en annons i tidningen 2006. Foto: Robban AnderssonAnna Thomé omskolade sig till sotare efter att ha sett en annons i tidningen 2006. Foto: Robban Andersson
Anna Thomé omskolade sig till sotare efter att ha sett en annons i tidningen 2006. Foto: Robban Andersson
Foto: Robban AnderssonFoto: Robban Andersson
 Foto: Robban Andersson
Foto: Robban AnderssonFoto: Robban Andersson
 Foto: Robban Andersson
Anna Thomé, här med nyutbildade skorstensfejaren Anders Eriksson, kan direkt se hur husägaren eldar. Foto: Robban AnderssonAnna Thomé, här med nyutbildade skorstensfejaren Anders Eriksson, kan direkt se hur husägaren eldar. Foto: Robban Andersson
Anna Thomé, här med nyutbildade skorstensfejaren Anders Eriksson, kan direkt se hur husägaren eldar. Foto: Robban Andersson
Foto: Robban AnderssonFoto: Robban Andersson
 Foto: Robban Andersson

Kvinnan på taket sotar för din brandsäkerhet

Publicerad

I över femhundra år har skorstensfejarna förhindrat brand. Men priset de betalar för vår brandsäkerhet är högt.

Varje månad faller en sotare från ett tak och riskerna för cancer är dubbelt så hög jämfört med andra yrkesgrupper.

Martin Schibbye fick under en arbetsdag följa sotarna ta strid för den egna säkerheten i de snötäckta skogarna kring Södertälje.

Sotaren Anna Thomé har alltid älskat att klättra på tak. Men sedan en kollega föll i höstas vägrar hon gå upp för livsfarliga stegar utan glidskydd.

Husägarna är inte alltid lika förstående.

Klockan ska snart slå åtta och Anna Thomés händer känner sig vant fram längs med linan och lodet i mörkret. Med ficklampan i munnen klänger hon fast kroppen mot skorstenen som en cirkusartist.

- Det är inte så att jag drömt om att bli sotare hela livet, det var en slump, men jag har alltid älskat att klättra på tak, säger hon och firar ner den silversvarta stålborsten.

Hon ser sig om och tar in landskapet som breder ut sig långt, långt under henne medan hon pumpar skorstenen genom att dra linan upp och ner ett par gånger.

Vid horisonten har det börjat ljusna och man anar svagt konturerna av Mälarens snöbeklädda kobbar och skär som glöder med ett blåaktigt ljus.

Det fysiska arbetet med händerna ger henne ro att tänka. På hur de två barnen har det på dagis och på den nya hunden Molly som inte vill gå i koppel.

Efter ett djupt frostigt andetag yr röken ur munnen och soten ur skorstenen.

- Vilken utsikt. Hela världen är klädd i ullbollar! skrattar hon, kastar vant lina och lod över axeln och klättrar ner så att det sjunger i aluminiumstegen.

 

Hösten 2006 hade Anna Thomé tröttnat på att jobba extra som timvikarie i hemtjänsten. Arbetsmarknaden för attributmakare som hon var utbildad till var tuff och även om hon älskade att jobba konstnärligt med händerna och tillverka rekvisita till teaterpjäser, i gips, skumplast och papier maché, så var det svårt att få ekonomi i det.

Hon drömde om ett fast jobb. Lön en gång i månaden. Semester. På köksbordet hemma i Hammarbyhöjden låg en gammal Metro med en annons om en sexmånaders lång utbildning till sotare i Rosersberg. Sotare?

Ja, kanske. Hon älskade ju att klättra, var händig och inte höjdrädd. Som barn uppväxt på Södermalm lekte hon mycket på taken av det nedlagda fängelset på Långholmen. I tonåren tog hon mod till sig och klättrade upp på ett hustak för att kontrollera om den dåvarande pojkvännen verkligen var bortrest, som han sagt, eller om han bara ville hålla sig undan. Förhållandet tog slut innan fötterna var tillbaka på marken.

Den unika sotarutbildningen visade sig vara ett lyckodrag. När hon tog examen sommaren 2007 skrek arbetsmarknaden efter hennes kunskaper.

För första gången i hennes då 35-åriga liv hade hon ett fast jobb.

En svart sotaruniform.

Och en alldeles egen teaterscen på hustaken.

 

Färden med den vita sotarbilen längs med de snirkliga skogsvägarna i Södertälje går så snabbt att snön yr om däcken. På sätet bredvid Anna sitter den nyutbildade 28-åriga skorstensfejaren Anders Eriksson som är med för att lära.

I Per Anders Fogelströms Stockholmsskildringar kan man läsa om livet för "nynasarna", de yngsta sotarna. Tillsammans skulle de se till att både sotarkammaren och gesällernas kläder var hela och rena - annars väntade stryk.

Även i modern tid får de freda sig.

- Du ska få ett helvete i dag, du är ju nynas, skojar Anna med Anders som biter ihop och nickar.

Under dagen kommer han ständigt att få värja sig mot retsamma frågor om hur många kossor det finns i hans hemstad, värmländska Kil.

Vinterlandskapet breder ut sig på bägge sidorna om bilen. Stegarna slinter lätt på det isiga underlaget. Händerna fryser och om man halkar faller man fritt.

Anna ryser vid minnet av en bred stege som började glida på stenplattorna.

- Kollegan sprang fram och hann sätta foten på den. Det var ren tur. Peppar. Peppar.

För bara tre månader sedan gick det värre. Då föll sotarkollegan Malin från ett tak och bröt fyra revben på nio ställen. Olyckan hade kunnat undvikas om fastighetsägaren hade haft ett glidskydd monterat på taket.

- Vad kostar ett glidskydd?

- Någon hundralapp.

 

När motorn slås av återstår bara skogens tystnad. Det enda som hörs är en ensam hackspett. Dagens andra hus är en stor villa med tegeltak på en höjd med milsvid utsikt över havet.

- Jag brukar trösta mig med att fy vad det ska blåsa här, när höststormarna sätter in, säger Anna och rättar till bältet med det nyputsade riksvapnet i guld, rött och blått.

Att bära det på uniformen är ett privilegium sotarskrået fick av drottning Kristina efter en brand på slottet. Det är bara poliser och sotare som har rätt att bära det på sina uniformer.

Anna knackar på dörren och ropar.

- Sotaren! Hallå!

Inget svar. Förr stod alltid dörrarna öppna och folk var hemma. I dag är det en helt annan värld med tidsbokningar, bomkörningar och 15 till 20 minuter per skorsten. Att klampa in i människors liv kan också bjuda på en del överraskningar. Ibland kliver de in i pågående skilsmässor: "ta inte av er skorna, han kan gott få sina golv förstörda!"

Det händer också att sotarna hittar pengar, vinpavor, och porrtidningar gömda i ventilationskanalerna.

Anna glömmer aldrig när en äldre man i 80-årsåldern öppnade dörren spritt språngande naken.

- Jag har ju jobbat inom hemtjänsten, så jag tänkte att den här mannen är nog bara lite dement. Och mycket riktigt efter ett tag satte han på sig kläder och kom ner i pannrummet.

Plötsligt går dörren upp.

- Ballt med en tjej som kommer, sotaren för mig är en inkolad gammal gubbe, säger den fullt påklädde husägaren Micke Jansson.

Anna ställer upp stegen och kontrollerar att glidskyddet är på plats innan hon klättrar upp på taket och börjar pumpa skorstenen.

Kollegan Anders Eriksson rullar fram industridammsugaren och kontrollerar skyddsmasken noggrant innan han förbereder sig för att suga ut sotet som fallit ner i kaminen.

Innan han började med masken kände han sig tung i lungorna efter en arbetsdag. Under helgerna var snoret svart. Efter sina dubbla utbildningar till både brandman och skorstensfejare har han en annan syn på riskerna än de andra kollegerna. Han klättrar obehindrat på stegarna - men är livrädd för det svarta stoftet.

- Efter en brand klär man som brandman av sig alla kläder med skyddsmasken på. Som sotare går jag runt i samma kläder och andas in cancerogena kolväten hela dagarna. Man är inte löjlig för att man har skydd på sig, säger Anders och drar åt andningssmasken.

Forskarna på Karolinska institutet håller med.

I Sverige har det sedan 1970-talet pågått en världsunik undersökning om sotarnas dödlighet i cancer. Det svenska skorstensfejarförbundet som bildades 1913 hade ordning på sitt medlemsregister och forskarna har kört det mot cancerregistret.

Det är ingen rolig läsning.

För matstrups-, lever- och lungcancer är risken fördubblad som en följd av inandningen av sotpartiklar. Sedan Anna anställdes har hon haft två perioder av mammaledighet med Rufus, som i dag är 6 år, och Malva, 4 år. Under den första graviditeten kontaktade hon en toxikolog på Karolinska som avrådde henne från att jobba när hon var med barn.

- Chansen att man dör i cancer är större än att man faller ner från stegen, konstaterar Anders och slår på dammsugaren.

 

Uppe på taket firar Anna ner en kamera i skorstenen för att se att det inte finns sprickor eller missfärgningar. Hon ser direkt vilken typ av människor som bor i huset. Om husägaren eldar med fuktig ved eller har för dåligt drag i kaminen bildas blanktjära i skorstenen. Under åren har hon utvecklat en personkännedom om relationen mellan ved och husägare, "men jag fattar att inte alla kan elda med björk. Man är människa och det är fint när det brinner."

Röken från en vanlig vedkaminsbrasa kan bli upp emot tusen grader och börjar det brinna i tjäran kan lågorna som slår upp bli tre till fyra meter höga. Så kallad soteld är en av de vanligaste orsakerna till bränder i villor och de ökar kraftigt i januari när kylan slår till och husägare börjar stormelda.

Men på Micke Janssons branta tegeltak ser allt fint ut.

- Man ser att du inte eldar mycket, men när du eldar så eldar du bra, torr ved och lagom mycket, ropar Anna ner från taket.

Husägaren sträcker på sig. Eftersom "Södertälje har brunnit ner ett par gånger" tycker han det är viktigt med sotning.

- Får man lära sig knoparmoj i dag? frågar han nyfiket Anna medan hon gör sig klar att packa in utrustningen i sotarbilen.

- Lite grann, ord som lank i stället för kaffe och paj för sot används, men inte som förr när språket var ett sätt att kommunicera utan att husägaren förstod vad man sa, svarar hon.

 

Sotningen har varit en samhällelig uppgift i många hundra år och sotaryrket är ett av de mest mytomspunna. I England är det förknippat med god lycka att ha en sotare närvarande på bröllop efter att en sotare räddat en brud från ett skenande hästekipage på 1700-talet. Den populärkulturella bilden av yrket blir kanske som tydligast i Walt Disneys "Mary Poppins", där skitiga sotare dansar med rena och glada barn över hustaken sjungande: "Chim-Chim-Chirree!"

Inget kunde vara längre från den historiska verkligheten.

Under 1800-talet sköttes arbetet av barn som drogs med blödande kroppar genom skorstenar och rökgångar. Barnen köptes av sotarmästare från föräldrarna och fick snabbt lungorna förgiftade av soten. Ett fåtal lyckliga överlevde till vuxen ålder och kunde gifta sig med änkan till sotarmästaren och få en titel och ett distrikt.

Efter ytterligare ett par brandskyddskontroller utan anmärkningar rullar sotarbilen in till sotarkammaren. Anna och Anders slår sig ner i ett ljust fikarum med tulpaner i vas och två burkar med pepparkakor.

På anslagstavlan sitter en bild från ett fyravåningshus med texten: "Falsk säkerhet, takskyddsanordningarna ser stabila ut men när jag klev ut på takbryggan vek den sig framåt. Höll på att ramla nedför taket. Skyddsräcke saknas."

Anna sneglar på lappen och plockar fram en burk Keso, två päron, yoghurt och nötter.

Morgonens fikabröd ligger orört. Anna äter med en hand samtidigt som hon fyller i brandskyddsrapporter från förmiddagen med den andra. Kaffekopparna blir snabbt fulla av sotiga fingeravtryck.

Sotarkollegan Conny Larsson från Gotland, med 23 år i yrket och armarna täckta av sot, slår sig ner vid bordet där Anna sitter. Han delar inte hennes kärlek till taken.

- Så här års är det ingen tjusning, muttrar han.

- Jo, det är det, om jag var uteliggare skulle jag bo på ett tak, säger Anna och skrattar.

Men även hon föredrar att jobba under sommarhalvåret eftersom man då kan äta lunch på hustaken. Conny skakar på huvudet. Han äter hellre i bilen.

Skillnaden mot att vara sotare på Gotland och i Södertälje är stora.

- På Gotland är skorstenarna i sämre skick och dessutom bjuder alla på kaffe, så allt tar mycket längre tid. Man kunde också hitta fel personer i fel hus, berättar Conny.

Alla runt bordet viker sig av skratt.

Men det finns också en mer allvarlig olikhet.

- Efter en fallolycka på Gotland för två år sedan, där sotaren blev förlamad, måste alla på ön bära sele och kroka fast sig, så är det inte här på fastlandet, konstaterar Conny.

 

Även om ingen kring lunchbordet längre talar knoparmoj och ventilation och ny teknik har gjort sotningen renare, lever många av yrkets månghundraåriga traditioner, hierarkier och historier kvar.

När firmans sotarmästare, Magnus Brandt, själv son till en sotarmästare, kommer in i rummet, tätt följd av hunden Viking förklarar han att i dag fördelas distrikten mellan sotarbolagen i kommunala upphandlingar precis som för sophämtningen. Kommunen bestämmer frister och taxor.

- Jag tror inte yrket kommer att gå i arv till mina barn. Min son ringde precis och sa att han ska flytta till Umeå för att plugga.

Magnus Brandt tycker att förändringarna är bra och vill se fler omregleringar.

- Rent politiskt så är vänstern mer samhällsmån och vill se att sotningen är kvar i kommunal regi, medan högerflanken vill se mer liberalt på det hela, så att fastighetsägaren ska ha ansvaret och fritt välja sotare.

I en färsk upphandling ska hans sotare även kontrollera brandvarnarna och han tycker att politikerna borde ta tillvara deras kompetens bättre.

- Lagstiftarna tog ju inte bort sotningen av imkanaler 2004 för att det var onödigt, utan för att man trodde att fastighetsägaren var så pass klok att det skulle ske av egen vilja, men reaktionen blev i stället: "aha, det här behövs inte längre." Det är som att ta bort lagen om bilbälte och tro att det därefter är ofarligt att sitta i en bil utan bälte, säger Magnus Brandt och klappar om Viking så att svansen dunkar i bordsskivan.

Sotarna kring bordet packar snabbt ihop sina matlådor. Sotarmästaren reser sig för att återvända till sitt skrivbord som efter Malins fall från taket är fyllt av incidentrapporter från polisen, arbetsmiljöverket och facket. Alla har ställt samma fråga: Vad ska du som arbetsgivare göra för att det här inte ska hända igen?

- Om de druttar ner igen är det mitt ansvar. Så nu har jag sagt till alla att om det saknas glidskydd så får man inte gå upp.

 

Det första huset efter lunch är ett äldre trähus beläget i en slänt upp mot den snötyngda skogen. På verandatrappan står en äldre man med gröna stövlar och spanar misstänksamt med långt neddragen toppluva.

- Hej, det är sotarn, säger Anna glatt.

- Jag har precis blivit änkling, svarar mannen med sprucken röst.

Inne i huset är bord, väggar och bokhyllor av furu. Kaminen i köket är välanvänd och ett ögonkast på den stora korgen med olika typer av ved och kartonger visar att här eldar man inte för mysvärme - utan för att inte frysa. Man kan nästan ana doften av upphängda blöta raggsockor som droppar mot kaminens gjutjärn. Husägaren har förberett sotningen väl genom att tejpa för ventilationsluckorna och lägga en blöt blå frottéhandduk över kaminen.

Anna går ut till husets baksida där stegen är rest mot det höga taket. Plötsligt fryser hon till och blir stående. Där stegen lutar sig mot taket finns bara en takränna. Glidskyddet saknas. Men, det är inte alltför högt. Eller?

Inom henne rusar tankarna. Hon tänker på kollegan Malin. På barnen. På vad de alltid sagt sedan olyckan i höstas: Saknas det glidskydd så går man inte upp. Punkt slut. Man går inte upp. Om hon en gång för alla vägrar att klättra på lösa stegar och slutar fuska med sitt eget skydd så måste det ju bli en förändring. Men det är lättare sagt än gjort.

- Nej, då gör jag inte det, säger hon högt, som för att övertyga sig själv och vänder sig mot husägaren med beskedet.

- Vad är det för något, glidskydd? Allt är ju förberett! säger han argt och rättar till den stickade mössan.

Anna börjar berätta om olyckan. Om stegen som gled. Om Malin som föll.

- Vad i helvete? Sotaren har ju alltid gått upp, det här kan du inte ta betalt för!

Besvärat backar hon bort från verandan.

Den äldre mannen vänder sig om och smäller igen furudörren med all sin kraft.

- Perkele!

Tillbaka vid garageinfarten är Anna omskakad av aggressiviteten.

- Jag förstår att han blir arg eftersom sotaren gått upp i alla år, men jag vill inte att mina barn ska förlora sin mamma för att jag ska vara snäll, säger hon samlat och sätter sig i bilen.

 

Färden går vidare genom Södertäljes snöklädda skogar. Efter en kvarts körning blir villorna plötsligt större och bilen rullar in på en lång raksträcka med ett tiotal exakt likadana vita sockerbitar till hus längs med vattenbrynet. Framför ett av husen står miniatyrkanoner i brons riktade ut mot havet. Södertälje med Saab Scania och Astra Zeneca är ett av naven i svensk exportindustri.

- Arkitektoniskt förkastligt, de här husen har förstört den vackra bygden, muttrar Anna.

En del av tjusningen med sotaryrket är annars besöken i både kojor med klenoder i gjutjärn och ultramoderna braskaminer i slott. Ett nytt problem är dock att många som köper nya kaminer verkar börja med att elda upp bruksanvisningen. Rökgaserna blir betydligt varmare i moderna kaminer och det kräver en mer kontrollerad eldning. Den senaste inredningstrenden med sotluckor i vita sovrum, vita braskaminer och vita öppna spisar är också så dum att Anna bara "vill levitera".

- Tacka vet jag 1970-talets trender med hem i orange och brunt.

Anna parkerar bilen och går upp mot den stora ekdörren. Nybyggda hus är ofta så täta att det lätt blir bakdrag och soten virvlar ut i de vitmålade vardagsrummen. Vis av erfarenhet har hon ett skynke under armen för att spänna upp framför eldstaden och en presenning att lägga på golvet för att inte snö från dammsugarens hjul ska smälta på parketten.

Efter en kort knackning öppnar företagskonsulten Mika Branestam dörren och slår lyckligt ut med händerna.

- Får jag bjuda på kaffe?

Huset förefaller oändligt. Den bortre väggen täcks av ett panoramafönster. Bredvid braskaminen står en perfekt uppstaplad hög med björkved. På tv:n ovanför köksbordet rullar en basketmatch.

Anna tackar ja till kaffe på stående fot, men tar inte i hand. Efter en lång dag ser hon ut som sinnebilden av en klassisk sotare.

Husägaren försvinner ut i det stora köket och sätter på en kanna. Att det kommer sotare som man kan bjuda på kaffe är ett uppskattat avbrott i villavardagen.

- Här händer ju inget annars, förutom att vildsvinen bökar i trädgården. Men jag har sparat ett par fyrverkeripjäser som jag skjuter mot dem.

Efter att ha sotat klart ber Anna om en handduk att sitta på för att inte svärta ner möblerna.

Som konsult med inriktning på värdeflödesanalyser är Mika Branestam nyfiken på hur sotarna jobbar.

- Förr var det pärlbandsprincipen som gällde, förklarar Anna. Sotarna tog ett hus i taget längs med en gata. I dag åker vi kors och tvärs.

- Det blir dyrt, konstaterar Mika. Tiden och pengarna rinner i väg.

Sotarna nickar.

- Är vi bra på det här i Sverige?

- Ja, vi är bra på att förebygga bränder tack vare sotningen. I många länder ute i Europa är antalet dödsolyckor som orsakas av eldstäder i bostäder betydligt större.

- Varför har ni inte sele och linor när ni klättrar runt på mitt tak?

- Det är väl jargongen, dessutom ska det ju gå snabbt. Mer säkerhet kommer att ta längre tid och då måste man höja priset, säger Anders.

- När jag tvingar ut min dotter för att skotta snö från taket sätter jag sele på henne. Annars skulle hon aldrig få gå ut, aldrig. Samma ansvar måste en arbetsgivare ta, säger Mika Branestam.

 

Utanför den vita villan sänker sig solen mellan björkarna. Kolmörkret kommer snart att lägga sig över snön och om några dagar har vattnet i viken frusit till is. Mot slutet av de långa arbetsdagarna tänker Anna ofta tillbaka på tiden som attributmakare och hon när fortfarande drömmen om ett fast jobb på en stor teater.

En snabb titt på sotarlistan slår bort tankarna. En handfull skorstenar är kvar innan dagens 13 objekt är avklarade.

Sedan brukar hon kunna smita in 15 minuter före killarna i omklädningsrummet för att duscha, byta om och sätta sig i bilen för att köra de tre milen hem till de två barnen, mannen och hunden Molly som inte vill gå i koppel.

- Jag blir alltid exceptionellt skitig, jag vet inte vad jag gör, men jag tror det beror på att jag är så kort: när jag står bredvid skorstenen och pumpar den så får jag allt över mig, det sätter sig i porerna och runt naglarna och man är alltid lite grådassig, säger Anna.

Efter en lång arbetsdag brukar hon ha känningar i axlarna efter arbetet med lina, lod och krejs i huvudhöjd. Med åren vittnar kolleger om problem med knän efter allt klättrande på stegar och krypande på trånga vindar.

Efter den här arbetsdagen är det ändå inte i kroppen det känns mest. Anna har svårt att skaka av sig mötet med den arga husägaren. På ett sätt förstår hon honom. Men enda sättet att få ordning på säkerheten är att vägra gå upp på livsfarliga stegar.

Och någon stege måste vara den första.

- Tiderna förändras, man måste börja värdera oss sotare som andra människor, det här är ett yrke och inget kall, säger Anna och slår ihop handskarna så att sotflagorna yr.


Hur mycket kan du på knoparmoj (sotarspråket)? Gissa ordet här!

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag