Rosita Grönfors sitter i solen utanför sin bostad.
Hon har svårt att ta in att hennes väninna är borta. De pratades vid senast två dagar innan kvinnan dog.
– Hon bekymrade sig för barnen och var rädd för exmannen inför mötet.
Det var i torsdags som den 44-åriga kvinnan attackerades brutalt i en gångtunnel vid resecentrum i Linköping.
Hon avled av skadorna, och en man hon tidigare varit sambo med är häktad misstänkt för mordet.
Mannen, som är i 40-årsåldern, misstänks ha mördat henne med flera knivhugg och greps på platsen. Under häktningsförhandlingen medgav han vissa omständigheter, men förnekade brott.
– Bevisläget är gott, säger vice chefsåklagare Malin Axelsson.
”Får inte ha hänt”
Nyheten om det misstänkta mordet togs emot med bestörtning av nära vännen Rosita Grönfors.
– Det här får inte ha hänt. Vi har känt varandra i nio år, jag tog hand om henne som en dotter. Hon hade inga föräldrar eller släktingar alls här i Sverige. Hon hade bara mig. Hon var så rädd för honom, hon hade långa knivärr på armarna från honom.
Hon berättar att kvinnan och exmaken bodde tillsammans en period men att relationen var våldsam.
– Hon mådde inte bra i den relationen, hon hade ingen ork. Hon hade nio barn att ta hand om och han var våldsam.
Rosita berättar om julfiranden tillsammans, dagliga kontakter och kvinnokonferenser. Kvinnan var även aktiv inom kyrkan.
– Jag har tagit hennes död hårt. Hon var inte släkt, men som min egen dotter. Sånt tar hårt. Men jag försöker skjuta bort det, jag orkar inte gå igenom en sån sorg igen.
Övervakade möten med barnen
Kvinnan bodde i Stockholm och hade nyligen fått fast arbete på en förskola. Innan dess var hon volontär inom Rom och resande kvinnojour, en organisation som jobbar bland annat mot hedersvåld och våld inom romsk kultur, berättar Rosita.
En gång i månaden åkte kvinnan till Linköping för att få träffa alla barnen. Mötena arrangerades av kommunerna där barnen var placerade.
– Hon var rädd för träffarna eftersom exmaken också skulle vara där, säger Rosita.
Varken kvinnan eller mannen hade vårdnad om barnen. Enligt ett utlåtande från socialnämnden har ”båda föräldrarna brustit grovt i omvårdnaden av barnen”.
Mannen, som tidigare är dömd för brott, och kvinnan har nio barn tillsammans. Samtliga är omhändertagna enligt Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.
– När de tog barnen skilde hon sig från honom och hon skickades till mig och vår Rom och resande kvinnojour. Hon bodde i skyddat boende i tre år. Det tog ett år innan hon började repa sig.
”Såg positivt på framtiden”
Rosita minns när hon visade kvinnan var hon skulle bo när hon kom till jouren första gången:
– Hon sa att hon tyckte att det var bra att det låg på fjärde våningen för då kunde hon hoppa ut. Jag sa att hon inte skulle göra det och efter det stannade jag med henne och hjälpte henne. Sakta men säkert blev det bättre.
Kvinnan var själv i Sverige. Föräldrarna bor i Tyskland och hon hade ingen släkt här.
– Hon hade bara mig. Hon var ofta hemma hos oss på helgerna.
Efter ett tag flyttade hon från jouren och fick en egen lägenhet.
– I flera år volontärarbetade hon för vår förening. Nu såg hon positivt på framtiden men hon fick så liten chans att träffa sina barn. Det var jobbigt för henne.
”Han har två ansikten”
Rosita har träffat exmaken flera gånger och berättar att hon upplevde honom som hotfull mot kvinnan.
– Jag har alltid varit med och skyddat henne. När de möttes i tvister var han trevlig i rätten men svor åt henne på romani som de inte förstod.
Kvinnan var på ett av sina månatliga möten i Linköping med sina barn när hon blev attackerad.
– Vi hade inte uppfattningen att det skulle finnas ett förstärkt hot eller ett nytt hot inför det senaste mötet. Det var inget vi fick reda på, säger Per-Olof Andersson, socialchef i Motala kommun där några av barnen är.
Han fortsätter:
– Det skulle vara ett möte i Linköping och det var planerat att kvinnan hade en tid och mannen en annan tid.
Hur ser ni på det som har hänt?
– Det är väldigt tragiskt. Vi gjorde en bedömning innan mötet skedde men med facit i hand är det självklart att vi tänker på vad det var som gick fel. Det känns inte som att vi gjorde tillräckligt men bedömningen vi gjorde då var att vi gjorde tillräckligt. Nu måste vi se över våra rutiner och vi har tillsatt en utredning.
