Cecilia Hagen: Därför bleknar aldrig minnet av prinsessan Diana

Älskad av alla – utom av den som betydde mest

I dag är det 20 år sedan bilen som prinsessan Diana färdades i kraschade in i en betongpelare i en tunnel i Paris. Det som hade varit tänkt att bli en romantisk natt i den franska huvudstaden slutade i katastrof. I olyckan dog Diana, hennes älskare och deras chaufför. 

Fortfarande fascinerar prinsessans liv och öde.

Expressens Cecilia Hagen, som även skrivit boken "Mina resor med Diana" (2005), minns en prinsessa som ville bli sedd – allra helst av sin dåvarande make, prins Charles. Enbart folkets – och senare älskarnas –kärlek räckte inte.

Publicerad 31 aug 2017 kl 06.08
undefined

Klockan tjugofyra minuter efter midnatt söndagen den 31 augusti 1997 körde en svart Mercedes S280 in i en betongpelare i tunneln vid Pont de l'Alma i Paris.

Det var så det slutade, prinsessan Dianas liv, för på dagen tjugo år sedan. Men än tycks hon leva kvar, minnet av henne har aldrig tillåtits att förblekna, hennes förmåga att fortfarande, så här långt efter sin död, skapa uppståndelse och rubriker är rent märkvärdig.

Varför har det blivit så?

För att hon hade väckt ett sådant starkt intresse globalt, för att hon var mest fotograferad och omskriven av alla under sin tid i den offentligaste offentligheten, för att hon inte betedde sig som kungligheter anses skola göra, för att vi alla kunde följa henne så nära, för att så mycket i hennes liv påminde om våra egna trots att hon var den hon var, för att hon var så till synes nära fast hon var så fjärran.

Vi kunde identifiera oss med henne, vi kände igen oss i hennes liv, inte i glansen och pompan, men i sorgerna. I den krångliga uppväxten, i övergivenheten, i känslan av att vara bedragen, i den såriga skilsmässan i kärleken till barnen.

Jag, som skriver detta, gav för många år sen ut en bok på just detta tema, identifikationen. Boken kom 2005 och hette "Mina resor med Diana" och alla som bara sett titeln får för sig att jag på riktigt har rest tillsammans med denna klart lysande stjärna. Det har jag inte, jag har bara betraktat henne på avstånd ett par gånger. Boken är rätt igenom en jämförelse mellan mitt liv och hennes och det finns många gemensamma punkter och sådana skulle i stort sett varenda någorlunda fullvuxen kvinna kunna hitta mellan sitt liv och hennes. Och det var bland annat därför hennes död kom som en sådan chock för så många, väckte en sorg på och över gränsen till det rent groteska.

 

I England köptes blommor för 340 miljoner kronor dagen efter hennes död. 10 000 ton buketter bildade ruttnande blomsterberg utanför de kungliga slotten och allra högst var berget utanför Kensington Palace där hon hade bott och där hennes bägge söner fortfarande har olika paradvåningar.

undefined

Svårt skadad förs Diana till sjukhus. Klockan 04.00 tvingas läkarna ge upp. Diana är död.

Dessa två, prinsarna William och Harry, hjälper numera mycket aktivt till med att hålla liv i minnet av sin mamma. På sistone har de bägge, var för sig och tillsammans, i olika sammanhang, uttryckt sin sorg och sin saknad.

Bägge har sagt att hon var världens bästa mamma. Att hon var så rolig. Att hon var ett barn rakt igenom. Att hon uppmuntrade dem till att busa bara de såg till att inte bli påkomna. Att hon hela tiden visade att hon älskade dem och att den kärleken ännu finns kvar i dem och ger dem styrka.

De satt helt nyligen i tv och bläddrade i gamla fotoalbum med bilder av sig själva och henne och det verkar som om hon, hur besvärlig hon än bör ha varit ibland, ändå lyckades vara den klippa till mor vi alla sliter med att försöka bli.

undefined

 

Men det där var inte det enda tv-program om Diana som världen serverats på sistone. Även ett som heter "Diana – in her own words" har sänts i England. Det består av hopklippta inspelningar gjorda av en man som heter Peter Settelen och det vid ett flertal tillfällen 1992 och 93. Han var hennes röstcoach, vilket torde betyda att han tränade henne i att tala väl. Och han fick henne att helt ohejdat prata på om det mesta, ibland verkar hon ha saknat alla spärrar. Vi får bland annat veta hur ofta hon och Charles låg med varandra och det verkar ha varit som i ett genomsnittligt äktenskap efter att den eventuella passionen falnat. Hur ofta tänker inte jag tala om för er. Det får ni snoka upp någon annanstans.

undefined

Cecilia Hagen väcktes av Expressens chefredaktör och kastades in i ett intensivt nyhetsarbete.

Foto: SEAMUS MURPHY/EXPRESSEN

Var gränserna går är alltid svårt att fastslå, vad är för respektlöst och närgånget och vad är viktigt att berätta i ett rent historiskt perspektiv?

Tjugo år sen. Två decennier. Det var alldeles nyss och mycket länge sen.

Inom bara ett fåtal timmar efter att olyckan skett och Diana, hennes just då uppvaktande kavaljer Dodi al-Fayed och bilens förare omkommit, visste i stort sett hela världen vad som inträffat.

Själv väcktes jag i ottan av Expressens dåvarande chefredaktör Staffan Thorsell och under det hektiska dygn som följde var jag med och åstadkom tidningens extraupplaga till dagen därpå och jag minns det arbetet som nästintill berusande i sin intensitet.
Några av er som läst ända hit har kanske bara mycket vaga aningar om vem hon var, denna omsusade Diana.

undefined

Den blivande prinsessan Diana Spencer 1981, på sommaren efter förlovningen med prins Charles.

Foto: STELLA PICTURES

 

Här följer en kort resumé av hennes liv:

Hon var en 36 år gammal, frånskild tvåbarnsmor. Och så var hon sin tids mest omskrivna, mest fotograferade, mest beundrade kvinna.

Hon var slående vacker, hon var glamorös, hon var charmerande, hon var alltså en varm och rolig mamma, hon var påfallande empatisk, ganska så manipulativ och rent chockerande och omdömeslöst öppen med sina känslor, med hur hon haft det i sitt äktenskap med den brittiske kronprinsen Charles. Hon var inte alls som engelska kungligheter brukade vara och det blev hon innerligt älskad för.

Av folket, av all världens tidningsläsare och miljontals tv-tittare, men det räckte inte. Hela hennes liv tycks ha varit ett enda fåfängt jagande efter sann kärlek, efter att bli älskad av någon för egen skull.

Hon uppfattades av det stora flertalet som en värnlös, sviken och bedragen kvinna i händerna på en iskall prins och ett iskallt hov.

Hon föddes den 1 juli 1961 som tredje dotter till den åttonde earlen Spencer och hans förmögna hustru Frances Ruth född Burke-Roche. De hade fått en son ett och ett halvt år tidigare, en son som skulle ha ärvt alla titlar och godset Althorp, men som dött efter bara ett par timmar. Diana var från första stund en stor besvikelse för sina föräldrar, hon borde ha blivit en pojke och det blev hon tidigt medveten om.

Hon hade över huvud taget ingen riktigt lyckad barndom, Diana, det berättade hon själv. När hon var sju år skildes hennes föräldrar efter många uppslitande gräl, mamma lämnade hemmet och en plågsam vårdnadstvist följde. Under tiden togs barnen om hand av en radda nannies och två år senare, nio år gammal, skickades Diana i väg till en internatskola. Till en av sina nannies skrev hon från internatet: "Jag vill aldrig, aldrig skilja mig!"

LÄS MER: 20 bilder som visar prinsessan Dianas liv

Mamma Frances gifte om sig och pappa Johnnie gjorde samma sak. Diana, som var pappas flicka, hatade intensivt sin styvmor Raine och hon och lillebror, som båda hamnat hos sin far, gjorde livet riktigt surt för henne.

Raine var dotter till Barbara Cartland, miljonsäljande författare av en oändlig radda av det som en gång kallades pigromaner. Dem sög Diana i sig och kanske var det från dem hon hämtade sin genomromantiska syn på hur hennes liv med drömprinsen borde gestalta sig. Inte undra på att hon blev så besviken.

undefined

1980. Camilla Parker-Bowles hjälpte den unga Diana Spencer till rätta i rampljuset som prinsens flickvän. Egentligen var de rivaler.

Foto: AP

 

Sin drömprins, Charles, träffade hon första gången när hon var 16 år och han 29 och hon blev omedelbart förälskad. Men det dröjde ytterligare tre år innan han skulle få syn på henne på allvar. Det skedde under en barbeque, där de turades om att sitta tillsammans på en höbal. Hans onkel och idol lord Mountbatten hade just mördats av IRA, hon använde sin intuition och formulerade några värmande och tröstande ord om honom till prisen och därmed var det klippt. Det dröjde inte länge förrän skvallret var i gång och den unga Diana blev snart ett stekhett och inte alldeles motvilligt villebråd för medierna.

De förlovade sig våren 1981, den oskuldsfulla engelska rosen med den fläckfria stamtavlan och prinsen som fått leva ungkarlsliv blott alltför länge. Det tyckte alla hans äldre släktingar och hela den mäktiga hovförvaltningen. Monarkin måste säkras, arvingar avlas!

Vi var 500 miljoner som tittade på tv när de för första gången visade upp sig för allmänheten. Hon lutade sig så kelet emot honom, han kramade så kamratligt om hennes axlar.

 

Vid förlovningen var hennes midjemått 73,5 centimeter, vid dagen för bröllopet hade det krympt till 58,5.

 

Det var vid det tillfället som en reporter ställde frågan "Ni är väl kära?" Hon svarade genast: "Sjävlklart!" och han svarade: "Whatever love means/Vad nu kära betyder". Med det hastiga tillägget: "Ja, det där får ni ju tolka som ni vill!". Han ser besvärad ut på filmen och hon stelnar märkbart till. Nu vet vi att han hela tiden hade Camilla Perker Bowles i tankarna. Camilla som var så beställsam med att hjälpa Diana tillrätta. Diana förstod hur det låg till, men det var försent att slå upp förlovningen.

Det blev ett hejdundrande bröllop, ett riktigt sagobröllop. Den 29 juli 1981. Den strålande prinsessan insvept i ett moln av fluffigt vitt, den någorlunda ståtliga prinsen i sin uniform med guldtränsar. Pompa, prakt, fanfarer, jubel som aldrig ville ta slut. Och så Kärleken. Vi trodde vi såg den, vi 800 miljoner tv-tittare.

Så lurade vi var. Men framför allt: Så lurad hon var!

Vid förlovningen var hennes midjemått 73,5 centimeter, vid dagen för bröllopet hade det krympt till 58,5. Hennes ätstörningar hade börjat. Hon kände sig ensam och isolerad och under stark press, hon visste det fanns en orm i hennes drömmars paradis, Charles eviga, oundvikliga Camilla.

Tillsammans med pappa Johnnie färdades Dians i hästanspänd glasvagn till Sankt Pauls-katedralen. Långsamt skred hon uppför altargången vid hans arm. Det finns en mycket ödesmättad bild av detta. På den syns, tre stolsrader in, Camilla Parker Bowles i pillerburkshatt och hennes lilla son Tom, Charles gudson, uppflugen på en stol intill henne. Vi tittare, vi såg alls icke detta, vi såg bara romantik och lycka och kunglig glans.

undefined

Bröllopsdagen. Earl Spencer leder sin dotter Diana uppför altargången i Sankt Pauls-katedralen.

Foto: TT

 

Lite senare trädde de ut på Buckingham Palaces balkong tillsammans med alla övriga brittiska kungligheter. "Kiss the bride!" skanderade massorna nedanför. Och då ska, enligt en närvarande lakej, följande samtal ha utspelat sig däruppe, något som sedermera bekräftats av en läppläsare:

Charles yngre bror Andrew: "Men kyss henne då!" Charles: "Nej, inga såna dumheter!"

Andrew: "Jo, gör det!"

undefined

Charles till mamma drottningen: "Får jag?" Mamma drottningen: "Yes!"

Då vrider Charles huvudet en trött halvcentimeter åt höger medan Diana nästan tänjer halsen ur led för att deras läppar ska kunna mötas under en knapp tiondels sekund.

Bröllopsresan ska ha varit en katastrof. Charles, Diana, Camillas skugga och 260 besättningsmän ombord på den kungliga jakten "Britannia". Diana åt och kräktes, åt och kräktes. Charles var besvärad.

undefined

1982. Sonen William föds. Det var första gången i brittiska kungahusets historia som fadern medverkade vid en födsel.

Foto: AP

 

Men de gjorde vad de skulle. Elva månader efter bröllopet föddes den blivande tronarvingen William, "the heir", och två år senare kom Harry, "the spare", ersättaren om den förstfödde skulle avlida i förtid.

När nu detta var överstökat kunde föräldrarna börja roa sig på varsitt håll och det gjorde de med besked. Charles för att det betraktades som helt naturligt
i hans kretsar, Diana för att hon längtade och längtade efter kärlek, efter att någon skulle älska henne för den hon var, så där som i romanerna.

Den förste i raden av älskare hette James Hewitt och det har bägge med tiden bekräftat. Han var militär, polospelare och ridinstruktör. Väldrillad, välskapt, prydlig, perfekt. Alla hennes män var ungefär sådana under den här perioden. Såg bra ut, hade gått på internatskolor, kom från inte nödvändigtvis förmögna men med gårdar försedda familjer, kunde spela bridge, kunde prata i timmar om ingenting alls och gillade lite vågade, ganska puerila skämt.

undefined

1984. William anländer till sjukhuset tillsammans med pappa Charles för att hälsa på nyfödde Harry. 30 år senare klär William sin son George i samma kläder som han själv hade.

Foto: STELLA PICTURES

Hon sägs ha haft ett förhållande med en av sina livvakter också, med Barry Mannakee.

Andra namn som figurerat är rugby-stjärnan Will Carling, konsthandlaren Oliver Hoare och så PR-gurun James Gilbey, mannen hon telefonkuttrade med på de sedermera offentliggjorda inspelningen.

Hon led av återkommande depressioner de här åren och hon försökte flera gånger ta sitt liv. Hon ville bli sedd, av Charles allra helst. Hon var djupt olycklig. Men vi, den stora allmänheten, hade inte en susning, vi såg bara den bländande stilikonen Diana, mest beundrad av alla kvinnor. Klart hon måste vara lycklig.

Hon gjorde det raskt till en vana att hälsa på honom på sjukhuset, alltid inkognito och sent om nätterna.

Det dröjde till 1992 innan vi fick veta hur det verkligen stod till. Då utkom boken "Diana – The true Story", skriven av Andrew Morton och baserad på fem bandade timmar hon talat in och låtit smuggla till honom. Till en början visste vi inte att det var hon som tagit initiativet till boken, att allt i den var sant.

Nu kom avslöjandena slag i slag. Först publicerade The Sun telefonsamtalet mellan Diana och James Gilbey, det där han säger "darling" 53 gånger och hon oroar sig för att bli gravid med honom. Sen fick vi lyssna till det famösa samtalet mellan Charles och Camilla där han fantiserar om att vara hennes tampong. 1994 erkände Charles i en tv-intervju att han varit otrogen, året därpå fick världen skåda en sorgsen Diana med huvudet på sned och mycket kajal kring ögonen och höra henen berätta att de varit tre i äktenskapet, att hon aldrig skulle bli drottning av England men att hon ville bli det i allas våra hjärtan i stället. Som vi älskade henne och som vi avskydde Charles och Camilla.

De kungliga fasaderna rämnade, aldrig tidigare hade något sådant skett. Och
i februari 1996 var skilsmässan ett faktum.

Nu passerade den ena mannen efter den andra revy i hennes liv, några av dem tycks hon nära nog ha förföljt, både via telefonsamtal och rent fysiskt.

Samtidigt ägnade hon sig med kraft och engagemang åt välgörenhet, bland annat bedrev hon mycket aktivt en kampanj mot landminor och då och då lät hon sig fotograferas med aidssmittade patienter på olika sjukhus i London. Det var på så vis som hon kom i kontakt med hjärtkirurgen Hasnat Khan och
i honom blev hon djupt och allvarligt förälskad.

De träffades exakt två år före bilolyckan på Royal Brompton Hospital i centrala London och hon gjorde det raskt till en vana att hälsa på honom på sjukhuset, alltid inkognito och sent om nätterna.

 

Han fick slussa runt henne i salarna och hon fick sitta vid sjuksängar och hålla svårt sjuka patienter i handen. Det mådde både de och hon mycket bra av att hon gjorde.
Diana och Hasnat Khan började umgås utanför sjukhuset också. Han älskade jazz och hon följde med honom till några av klubbarna i Soho. Då klädde hon sig i mörk peruk och stod sen snällt och köade utanför entrén, det fick henne att känna sig som en nästan alldeles vanlig människa.

undefined

Hjärtkirurgen Hasnat Khan blev en stor kärlek, men han lockades inte av all uppståndelse. Kort efter brytningen sågs Diana med Dodi al-Fayed istället.

Foto: STELLA och AP

Hasnat Khan, eller "Mr Wonderful" som hon faktiskt brukade kalla honom, bodde i en liten ungkarlsvåning i Chelsea och i den lär Diana vid ett flertal tillfällen ha mikrovärmt färdigmat från varuhuset Marks & Spencer.

Äventyrligare och mer exotiskt kunde det inte bli.

Hon var en smula bekymrad över att han åt fel och rökte och drack lite för mycket.
Men detta vägdes upp av den stora beundran hon hyste för hans verksamhet som kirurg. Barbara Cartlands böcker utspelade sig säkert ofta i sjukhusmiljö.

Diana var helt inställd på att få gifta sig med kirurgen, men han visade sig inte vara lika angelägen.

Han ville gärna bilda familj, men att behöva hamna i centrum för det mediala intresset lockade honom inte alls.

Det hjälpte inte att Diana nästan slog knut på sig själva, använde alla knep hon kunde komma på. Hon bjöd in hans släktingar till Kensington Palace. Hon hälsade på dem alla i Pakistan. Inget hjälpte.

 

Den 22 juli bröt Hasnat Khan med Diana och bara ett par veckor senare såg hon till att bli fotograferad kyssande den förmögna och bortskämda playboyen Dodi al-Fayed och detta enkom för att Hasnat Khan skulle gripas av svartsjuka och inse att han borde gifta sig med henne trots allt. Det påstås i alla fall ha varit hennes plan. Men det blev inte så.

Den siste mannen i hennes liv blev Dodi al-Fayed. Det var i sällskap med honom och en livvakt som hon lämnade Hôtel Ritz i Paris den där ödesdigra kvällen och han omkom också i den våldsamma kraschen.

När Diana skulle begravas den 6 september 1997 fördes hennes kista från St James's Palace till Westminster Abbey och bakom den gick hennes söner, William, då 15 år gammal, och den 12-årige Harry bakom den i tåget.

undefined

Det var plågsamt att se dem, att se hur de tvingades visa upp sig och uppföra sig mitt i den chockartade sorgen. På själva kistan låg en kudde av vita rosor och i den fanns en lapp instucken som sa oändligt mycket.

På den stod det, kort och gott: "Mummy" och den lappen zoomade tv-kameran länge in på.

Drottningen, som vistats på Balmoral i Skottland tillsammans med bland andra Dianas söner när dödsbeskedet kom, hade för första gången någonsin fått finna sig i att bli svidande kritiserad och det för att hon inte omedelbart återvände till London.
Hon tvingades av ett upprört folk till offentlig avbön.

undefined

Den allmänna ilskan kulminerade vid begravningen i Westminster Abbey där Dianas bror Charles höll ett rasande tal som utlöste stormande applåder från folkmassorna utanför.

De kunde följa ceremonin via jättelika högtalare och applådåskorna smittade av sig.
Till slut klappade även alla de som befann sig inne i kyrkan i händerna. Detta var emot konvenansens alla regler och på gränsen till majestätsbrott.

Tjugo år sedan, William och Harry är vuxna sedan länge.

William har en egen familj och två egna barn. Den lilla flickan Charlotte har fått Diana som mellannamn.

De har inte talat så mycket offentligt om sin mamma förrän nu. Delvis för att det har varit ett känsligt ämne i familjen. De har inte velat väcka upprörda känslor, inte vela såra någon.

undefined

 

Men tio år efter Dianas död förklarade Harry att hans och hans brors liv kunde delas upp i två hälfter, livet före mammas död, då de kunde njuta den välsignade fysiska närvaron av båda sina föräldrar, tiden då de tog sin mamma för given med allt vad de innebar av hennes kärlek till livet, hennes skratt och galna upptåg. Och livet efter hennes död.

William i sin tur har sagt om henne att hon gjorde dem och många andra lyckliga. Han har berättat att det sista som hände varje kväll när de var små var att hon pussade honom och Harry god natt, att hon brukade berätta för dem om något dumt hon sagt eller gjort under dagen och att hon då skrattade hon så att tårarna rann.

Och var de nervösa inför något fanns det ingen som kunde lugna och uppmuntra dem som hon.

Båda sönerna gör nu allt för att hedra hennes minne, så där som vi alla önskar att våra efterkommande ska bete sig mot oss.

Hon hade kunnat vara mycket stolt och glad över sina pojkar och de i sin tur verkar fast beslutna om att aldrig någonsin låta sin älskade mamma falla i glömska. De verkar vara på god väg att lyckas. Berättelsen, eller snarare sagan, om Diana verkar fortsätta att fascinera för evigt.

LÄS MER: Dianas väg mot döden – de sista tolv timmarna

Fakta Cecilia Hagen

 Är född 1946 och har arbetat på Expressen sen 1973.  Har skrivit krönikor sen 1975 och gör det fortfarande varje torsdag, har intervjuat en oherrans massa människor, något som resulterade i boken 'Ständigt frågvis' som kom förra året.
 Tilldelades Lukas Bonniers Stora Journalistpris 2006 och Sankt Eriksmedaljen 2011.
 Bodde i London 1998 och 1999 för Expressens räkning och torde vara den svenska som skrivit flest artiklar om prinsessan Diana, däribland hela minnesbilagan för 20 år sen.

LÄS MER: Cecilia Hagens senaste krönikor