Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Maktens blick – det handlar ju om makt

Att det är så många vittnesmål från Dramaten tror jag, som jobbat som teaterkritiker i många år både i Sveriges radio och nu i Expressen Kultur, betyder något speciellt. Det är vår nationalteater, alla i hela landet betalar via skattsedeln till teatern, (stadsteatrarna är ju kommunernas härad). Foto: ELLINOR COLLIN

Alla hade sett, alla hade hört, alla visste. Ingen hade sagt nåt. Nån hade berättat för en annan. Några hade tom berättat för en chef men oftast blev det inte så bra. Till slut verkade det ha blivit som en sjukdom, en krämpa, ett ont som bara fanns där och bara måste uthärdas.

Och ingen ansvarig har ju hört nåt – varför har ingen sagt något till oss?

Nu med #metoo och #tystnadtagning har det känts som om vi tillsammans med alla som vågat berätta grävt upp ett avlopp, ett sånt där illaluktande rör i gatan - fyllt med äcklig onämnbar skit. Kulturminister Alice Bah Kunke står i TV och rynkar näsan, ser ut som hon just luktat på nåt riktigt vidrigt. Manliga som kvinnliga chefer, liksom yrvakna, som de fått ett otäckt samtal mitt i natten.

Det är TV-produktionsbolag, tidningsredaktioner, etermedia. Kommersiella och public service – ingen går fri. Men även andra branscher. Alla befinner sig i denna belägenhet som ser så lika ut var man än vänder sig: Oftast män, i stort sett alltid med makt, kändisskap, geni-gloria (välj själv) som kan bete ser hursomhelst, verbalt och fysiskt, huvudsakligen sexuellt. Och ingen ingriper.

Det har rullat på nu i våra olika medier. Kan dom inte prata om nåt annat snart? hörs mumlet.

Och så kommer en ny våg – nu från namnkunniga kvinnliga skådespelare – ett upprop som sätter ner foten:

Det räcker nu. Basta. Sluta. Lyssna på oss.

 

LÄS MER: Sågningen av Dramatenchefen: ”Alla har vetat” 

 

Att det är så många vittnesmål från Dramaten tror jag, som jobbat som teaterkritiker i många år både i Sveriges radio och nu i Expressen Kultur, betyder något speciellt. Det är vår nationalteater, alla i hela landet betalar via skattsedeln till teatern, (stadsteatrarna är ju kommunernas härad).

Som teaterrecensent har jag också med jämna mellanrum tänkt på hur en ”manlig blick” präglat vissa teateruppsättningar. Foto: OLLE SPORRONG

Dramaten har stjärnorna, de berömda som många i landet också känner till och med sin speciella position ska teatern, för att vara lite högtidlig, förvalta ett kulturarv åt oss.

(Nej - SD har inte ensamrätt på det uttrycket!)

Som teaterrecensent har jag också med jämna mellanrum tänkt på hur en ”manlig blick” präglat vissa teateruppsättningar. Att regissören exponerat kvinnorna hårdare och grövre. Ibland konstnärligt motiverat, men alls inte alltid.

 

LÄS MER: Dramaten utreder medarbetare internt – misstänkts för övergrepp

 

Regissören Jenny Andreasson, anställd på Dramaten och nu aktuell med pjäsen ”Ensam” - som handlar om just kvinnors självbestämmanderätt - skrev för flera år sen ett inlägg som inte lämnat mig någon ro. Det handlade i och för sig om tyska regissörer (som gärna geni-förklaras) men hon skrev om hur hon led av att se hur kvinnor gestaltades i de här ofta nyskapande och klart intressanta uppsättningarna. Men hur ett sätt att skildra och visa kvinnokroppen kändes helt omotiverat sexualiserat och rått.

Det manliga geniet och kvinnokroppen. Jo tack.

Maktens blick. Det handlar ju om makt. Världens mäktigaste man blev vald trots att han gärna ”grab´em by the pussy”.  Unkna traditioner, fördomar och feghet men också ett allt otryggare arbetsliv, inte bara på teatern – alltihop skapar en geggig jordmån för ”pussy- grabbare”.

Nu räcker det. Basta.

 

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!