Amina Manzoor

SVT sprider farliga myter – kan gynna charlataner

SVT köpte in en dokumentär om så kallad kronisk borrelia – en diagnos som saknar vetenskapligt stöd.
Joonas Berghäll har gjort dokumentären, som följer hans kamp för att bli av med vad han är övertygad om är kronisk borrelia.
Foto: SVT
Fästingkriget är en dokumentär som sänds på SVT.
Foto: SVT
Borrelia sprids med fästingar och behandlas med en kortare antibiotikakur.
Foto: SHUTTERSTOCK

Varför tas inte kronisk borrelia på allvar, frågar sig filmaren Joonas Berghäll i dokumentären ”Fästingkriget”.

Kanske för att diagnosen inte finns.

SVT:s beslut att sända dokumentären okommenterat riskerar att leda till att människor utsätter sig för dyra och potentiellt farliga ovetenskapliga behandlingar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är med stigande fasa jag ser dokumentären ”Fästingkriget” på SVT play. Den finska dokumentärfilmaren Joonas Berghäll mår jättedåligt, är övertygad om att det är kronisk borrelia och reser över världen för att få rätt behandling och träffa patienter som inte blir trodda av den vanliga vården. Det är en gripande dokumentär.

Problemet är att kronisk borrelia inte är en riktig diagnos.

Borrelia kan läka av sig själv, men behandlas annars med en antibiotikakur. Infektionen är inte alltid lätt att diagnostisera. Obehandlad borrelia kan sprida sig till nervsystemet och ge diffusa symtom som trötthet, huvudvärk, smärta och ibland ansiktsförlamning. Även här är behandlingen en kortare antibiotikakur. Vissa personer har kvarvarande problem, men då hjälper inte mer antibiotika, finns det studier som visat.

En majoritet av infektionsläkare och smittskyddsmyndigheter är överens om att kronisk borrelia inte är en diagnos. Ändå finns det massor av patienter som säger sig lida av detta. De upplever att de inte får någon hjälp och betalar ofta dyrt för ovetenskapliga och alternativa behandlingar.

Patienterna lider, det ska inte ifrågasättas. Däremot kan man ifrågasätta vad de lider av.

För drygt fem år sedan öppnade Centrum för vektorburna infektioner vid Akademiska sjukhuset i Uppsala för patienter med misstänkt borrelia eller någon annan fästingburen sjukdom med hopp om att kunna hjälpa dem med vetenskapliga metoder. När jag gjorde ett reportage från kliniken för några år sedan hade man tagit emot drygt 200 patienter. Bara ett fåtal hade en aktiv borreliainfektion och behövde behandling. Hälften hade aldrig ens haft borrelia.

Detta förklarar somliga med att testerna som används i Sverige är för dåliga. Det argumentet förs också fram i dokumentären, bland annat av en forskare som fällts för forskningsfusk och fått sparken från universitetet. Det får inte tittaren veta.

Joonas Berghäll skickar tester till Tyskland och får veta att han har tolv virus och bakterier i kroppen. Ingen infektionsläkare i Finland tror honom.

Först när han åker till andra länder och träffar läkare som är ”lyme literate”, borreliakunniga, blir han trodd. Han utsätter sig för dyra och potentiellt farliga antibiotikabehandlingar. Det finns patienter som skadats eller till och med dött av de alternativa behandlingarna. Risken för ökad antibiotikaresistens ska vi inte ens prata om.

Sedan finns också risken att patienterna låser sig fast vid diagnosen kronisk borrelia och inte undersöks för andra sjukdomar. Symtomen hos patienterna är inte specifika för de med tidigare borreliainfektion, utan är ungefär samma hos de som aldrig haft borrelia.

Dokumentären får det att låta som att det är en världsomspännande konspiration med WHO i spetsen som förvägrar de lidande patienterna rätt vård. Den riskerar att skapa än mer misstro mot vården och skicka en redan utsatt patientgrupp i händerna på charlataner.

SVT har tidigare fällts i Granskningsnämnden för en annan dokumentär om kronisk borrelia. Uppenbarligen har man inte lärt sig så mycket.