Amina Manzoor
Just nu riktas världens blickar åt Glasgow och klimatmötet COP26 som pågår. Klimatkrisen är vår ödesfråga. Problemet är stort, komplext och somliga vill inte lyssna.
Men klimathotet har blivit allt svårare att ignorera. Värmeböljor, översvämningar och skogsbränder har gjort att klimatförändringarna börjat märkas på allt fler ställen i världen.
Dessutom innebär klimatförändringarna också risker för hälsan. Klimatkrisen är det enskilt största globala hotet mot människors hälsa, konstaterar bland annat WHO.
I början av hösten publicerade över 200 medicinska tidskrifter en gemensam ledartext med ett upprop för att uppmana världens ledare att agera mot klimathotet och hålla uppvärmningen under 1,5 grader, för att skydda folkhälsan. Enligt tidskriften BMJ är det första gången så många tidskrifter gått samman i en gemensam fråga, ett tecken på brådskan och allvaret i frågan. Kanske borde man gjort detta upprop för länge sedan.
Pandemin visade att världen kan ena sig under en kris.
Redan i dag påverkar klimatförändringarna människors hälsa, men det väntas bli värre. Fler värmeböljor ökar risken för värmeslag, uttorkning, nedsatt njurfunktion och hjärtinfarkt. Med fler översvämningar och kraftig nederbörd kan vattenburna infektionssjukdomar bli vanligare. Förändrat klimat kan leda till att djur och insekter kan etablera sig på nya ställen, och föra med sig sjukdomar som malaria, zika och dengue. Ökade luftföroreningar kommer att skörda fler liv. Mellan 2030 och 2050 förväntas klimatförändringarna leda till omkring 250 000 fler dödsfall per år.
De senaste åren har dystra klimatrapporter avlöst varandra och de flesta är överens om att det är bråttom att agera. Efter en paus på grund av pandemin möts nu världsledare i Glasgow. Det har redan kommit några löften och avtal från mötet, men få experter ser mötet som lösningen, snarare ett viktigt steg på vägen. För att nå målet om 1,5 grader krävs mer än i dag. Enligt en FN-rapport är vi på väg mot 2,7 graders uppvärmning med nuvarande löften.
Det är dystert, men inte hopplöst. Pandemin visade att världen kan ena sig under en kris. Före pandemin var rekordet för att utveckla ett helt nytt vaccin fyra år. Nu gjordes det på mindre än ett år. Men det var inte bara forskning som ledde till rekordsnabba vaccin, det krävdes också pengar, politisk vilja och helt nya samarbeten mellan forskare, läkemedelsföretag, regeringar och myndigheter.
Däremot har vi misslyckats med att fördela vaccinet rättvist över världen. Majoriteten av alla vaccindoser har hamnat i rikare länder. När det gäller kampen mot klimatförändringarna får vi inte fallera i frågan om global solidaritet.
Precis som under pandemin, så är det de redan utsatta grupperna som drabbas hårdare av klimatförändringarna. Barn, äldre och fattiga är särskilt sårbara. Men ingen är säker, och därför ligger det i allas intresse att minska effekterna av klimatförändringarna.