Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Krönika: De mest utsatta av de utsatta

Josephine Freje har pratat med 25 HBTQ-personer i Göteborgs förorter. De vittnar om en värld långt från regnbågsflaggor och Pride.Foto: Meli Petersson Ellafi
Josephine Freje och Meli Petersson Ellafi har gjort reportaget.Foto: Meli Petersson Ellafi

Framför mig satt en bögkompis med tårar i ögonen.

Han sa: “Jag måste flytta till Sverige”.

Det var den meningen som fick mig att vilja granska hur vardagen ser ut för HBTQ-personer i Göteborgs fattigaste förorter.

Min vän var rädd och trött. Han, precis som de andra 25 personerna vi intervjuat, vittnar om en verklighet långt ifrån det HBTQ-vänliga innerstadslivet där en kärleksfull handhållning inte behöver vara förenad med rädsla. De berättar om hur de blivit mordhotade och slagna, attackerade med spott och stenar.

När jag för några veckor sedan stod och tittade ut över det regnbågsfärgade folkhavet på Götaplatsen i Göteborg kändes det på gränsen till absurt. Vad gör vi här? Varför hålls inte West pride-festivalen i utanförskapets förorter, bland betongen och de osynliga HBTQ-personerna?

Många menar att det inte finns problem

När researchern Julija Sidner och jag kontaktade företrädare för Priderörelsen under arbetet med reportaget möttes vi av viss irritation. Många menar att det inte finns något problem, eller rättare sagt att det är minst lika illa i rika medelklassområden. De menar säkert inte att förminska alla som vittnar om motsatsen – men det blir konsekvensen.

Jag har bott på de ställen som jag skriver om. Mitt liv startade i skärgården på Öckerö, ett frikyrkligt medelklassområde där homosexualitet sågs som något som skulle botas med djävulsutdrivning av vissa tungotalande kristna. Det var inte lätt att komma ur garderoben här och nyligen röstade kommunfullmäktige emot att hissa regnbågsflaggan under West pride-veckan. Min första lägenhet blev en stark kontrast – jag flyttade från ett vitt trähus till ett fallfärdigt Länsmansgården, en del av det särskilt utsatta området Biskopsgården. Här har personer vittnat om mordhot på grund av sin läggning.

”Sluta, hon är ju svensk!”

När jag senare bodde vid Bellevuemoskén i nordöstra Göteborg, ännu ett utsatt område, fick jag en tomat kastad på mig av religiösa män i kjolar – för att jag inte klädde mig rätt. Ut kom en kvinna i niqab till mitt försvar: “sluta, hon är ju svensk!” Men om jag inte var det? Jag förstår min bögkompis och de 25 HBTQ-personer vi intervjuat – det känns inte som man är i Sverige. De som får betala priset är de som sticker ut mot normen.

De vi har intervjuat sticker ut och har till största delen invandrarbakgrund. De är inte bara gay – med allt det kan betyda då det gäller diskriminering och hatbrott – de bor dessutom i redan utsatta områden där machokultur, gäng och en norm om att det är okej att skrika “jävla flata” lägger sig som en blöt filt över invånarna. Det handlar om en trefaldig utsatthet för de som dessutom har familjer med rötter i länder där homosexualitet är förenat med dödsstraff.

Det finns skalor även i helvetet

Ja, homofobin visar sitt fula tryne även i rika medelklassområden som Öckerö – men det finns skalor i helvetet. En av dem jag träffat är 27-åriga lesbiska Fatima, som om några veckor ska tvångsgiftas med en man för att hon fruktar för sitt liv. Jag tänker på henne varje kväll och jag känner mig maktlös och arg på samma gång.

Om vi inte pratar om de osynliga, utsatta HBTQ-personerna i förorten – hur ska de då någonsin känna att de bor i Sverige?

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.