Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kristerssons väg till makten och ensamheten i Rosenbad

Ulf Kristersson. Foto: PELLE T NILSSON / STELLA PICTURES
Ulf Kristersson har en lång och krokig väg till Rosenbad. Foto: MIKAEL SJÖBERG

Jimmie Åkesson är den som avgör hur nästa regering ser ut, men kommer själv inte få sitta i den. 

Ulf Kristersson bar en bredrandig buttondown i grönt och vitt när reportern tog honom åt sidan och började ställa frågor.

Hur skulle man, undrade reportern, egentligen lösa regeringsfrågan?

– Jag tycker ofta att vi pratar för mycket om kompromisser i förväg, svarade Kristersson.  

Han såg ut som någon från filmen om familjen Flyte på Brideshead.  

– Vad Moderaterna borde göra, fortsatte han, är att stå för sin politik och söka stöd för den. Enbart. Sedan kan kompromissen bli någonting som kommer efter ett val.

Han betonade orden ”sin” och ”enbart”.

– Du menar att man inte ska prata om regeringsalternativ innan ett val?

Så kan man förstås inte säga nu, trettio år senare.

– Precis! Det är inte regeringsalternativ utan politiska alternativ som man söker stöd för i valen.

– Och då blir det ett nej till borgerlig samverkan alltså?

– Ja, före valet.

Sa Ulf Kristersson, 25, i Borås Folkets hus 1988.

Så kan man förstås inte säga nu, trettio år senare. Inte när det i två val – 2006 och 2010 – visat sig vara så framgångsrikt att i förväg förhandla bort egna åsikter, enas om alla detaljer, kalla sig för alliansen och sedan tjata om att det gäller att vara förberedd om man ska regera.  

Då kan man inte påpeka att aktörerna i en flerpartidemokrati bäst gör sig redo genom att fundera över vad de själva vill åstadkomma, vilka åtgärder de tycker är viktigast, hur långt de är beredda att sträcka sig i kompromisser, vad de kan ge och vad de kan ta – allt för att ha största möjliga förmåga att förhandla, när ett valresultat väl finns.

Det går bara inte säga så.  

Även om det skulle vara sant.

 

Man får sätta sig och plita ihop en debattartikel i stället, och det gjorde Ulf Kristersson, 55, häromveckan. Han och hans borgerliga partiledarkollegor skrev att de ”sedan en tid” arbetar med ”gemensamma förberedelser”.

De kallade dem ”systematiska”.

Det lät avancerat.

Men på listan över områden där de skulle tala sig samman fanns inte familjepolitiken, inte försvaret, inte migrationen. Artikeln var ett hafsverk om man läste den med 2006 års ögon. Det var svårt att kalla artikeln för något annat än ett steg mot frigörelse. Kanske är insikt ordet som borde användas.

I början av texten återfanns en formulering om att Stefan Löfven sedan 2014 har ”försökt regera Sverige”. Den var mitt-i-prick.

Försöka regera Sverige är vad Ulf Kristersson ska göra efter valet.

 

Ungefär så här kan det gå till:

Två veckor efter valdagen samlas riksdagen. Ledamöterna väljer ny talman och voterar om statsministern. De borgerliga, liksom alla sverigedemokrater, röstar bort Stefan Löfven.

Så långt är allt enkelt, förutsatt att valet slutar som dagens mätningar antyder. Sedan blir det stökigt.

Då inleds den första talmansrundan. Talmannen pekar på Ulf Kristersson, som vill gå fram med en fyrpartiregering. En sådan kommer socialdemokrater rösta mot. Så saken hamnar i Jimmie Åkesson händer. Sverigedemokraterna måste lägga ner sina röster för att en fyrpartiregering ska kunna träda till. Men vilka skäl har Jimmie Åkesson att släppa fram en sådan konstellation? Eller mer exakt:

Vad vill Jimmie Åkesson ha betalt?

Det är sena septembers stora fråga.

Jimmie Åkesson. Foto: SVEN LINDWALL

I resonemang om en ny borgerlig regering har det ofta talats om storleken, men för statsministervoteringen har det ingen avgörande betydelse. Ulf Kristersson måste se till att inte få 175 röster mot sig, vilket gör honom lika beroende av sverigedemokrater alldeles oavsett om alliansen är större än de rödgröna eller inte.  Detta påpekade statsvetaren Leif Lewin i en artikel i Dagens Nyheter nyligen. Viktigare, skrev han, är förmågan att ingå koalitioner och att kunna bli accepterad. Men Lewin drog märkliga slutsatser. Han hävdade att alliansen skulle ha lättare att tolereras av Jimmie Åkesson än vad det socialdemokratiska partiet skulle ha.

Som om alliansen var ett eget parti.

Så är ju inte fallet.

Ska man bedöma toleransförmågan måste man nog göra det på partinivå.

Sverigedemokrater avskyr Annie Lööf och har sedan månader laddat upp för frontalangrepp på centerpartister. Kulmen, får man anta, kommer i den första talmansrundan där Jimmie Åkesson rimligen säger:

Vi accepterar ingen regering där centerpartister eller miljöpartister ingår.

Och då faller fyrpartiregeringen.  

 

Nu följer den andra talmansrundan.

Här har talmannen ett strategiskt val att göra: Ska man försöka få till en större regeringskoalition av något slag eller snarare skala ner? En mindre regering kan ju ha enklare att tolereras. 

Socialdemokrater kan då hävda att deras parti trots allt är störst, och att riksdagen ännu inte prövat förtroendet för en ren socialdemokratisk ministär. Men även om Löfven får en ny chans talar inte mycket för mannen från Ådalen. Vilka skulle lägga ner sina röster? De borgerliga, Jimmie Åkesson, Jonas Sjöstedt?

Så Löfvens andra försök misslyckas.  

Ulf Kristersson har en lång och krokig väg till Rosenbad. Foto: MIKAEL SJÖBERG

Då blir det en tredje talmansrunda, och då bränns det lite för efter fjärde misslyckade försöket måste talmannen utlysa nyval.

Kristersson får ett nytt försök. Kan han bilda en mindre ministär? Tja, resterande borgerliga partier kan rimligen inte rösta ner den man som nyss var deras statsministerkandidat, och i sverigedemokratiskt perspektiv finns flera fördelar.

Alliansen försvinner, nu kan man samtala direkt med moderater, och som tredje största parti ökar ens möjligheter till inflytande ju svagare mandatstöd en regering har. Jimmie Åkesson föredrar, har han sagt, en moderat enpartiregering.

Han beordrar nedlagda röster.

Därmed har Ulf Kristersson blivit statsminister. 

 

Det är den här sortens resonemang som fått statsvetare som Tommy Möller och Olof Ruin att peka ut en enpartiregering som vägen till Rosenbad för moderatledaren.

Enkelt att regera kommer han inte att ha.

Budgeten är en besvärande faktor – och den praxis som bör ha befästs 2014 om att talmannen kan ta i beaktande vilken förmåga en statsministerkandidat har att få igenom sin politik. Men en proposition byggd på alliansgrund där sverigedemokrater tillåts påverka något, ungefär som vänsterpartister gör i dag, skulle kunna lösa saken. Då behöver Annie Lööf inte sitta i samma rum som Jimmie Åkesson. 

Sedan är det storleken.

Den spelar faktiskt roll.

Ola Ullsten bildade en ren folkpartiregering 1978. Foto: PER KAGRELL

I riksdagens vardagliga arbete föreligger ofta fler förslag än två. Har man bara runt 80 mandat – som det moderata partiet i dag – riskerar ens propositioner att slås ut i de förberedande voteringarna. Det drabbade den senaste borgerliga enpartiregeringen, formad 1978 av Ola Ullsten, som ofta fick sitta och administrera andra partiers beslut och därför skrattades ut.

Mycket har ändrats sedan dess, men något av det ullstenska modet, eller dårskapen, måste nog en statsminister i en enpartiregering ha.

Det är kanske valrörelsens fråga.

Har Ulf Kristersson det?

 

I en ledartext, publicerad strax efter Ulf Kristerssons intervju i tv 1988, gjorde Expressen ett försök att karaktärisera den krets av unga moderater som då svepte in i politiken – högljudda, entusiastiska och till ytterligheter liberala.

Vad skulle hända med dem?

Kunde de växa upp och bli som vilka moderater som helst eller skulle de radikaliseras ytterligare och bilda eget parti?

Man kunde, sa ledarskribenten, tänka sig en tredje väg.

Kunde de växa upp och bli som vilka moderater som helst eller skulle de radikaliseras ytterligare och bilda eget parti?

Det kan gå med gänget runt Ulf Kristersson som det gick med halmhattarna i folkpartiet. De stormade fram, men tröttnade vartefter och lämnade politiken. Till slut stod bara Ola Ullsten kvar.

Han lockades aldrig av näringslivets löften om ett friare liv utanför partiets hägn.

Han var galen nog att bilda sig en enpartiregering.

 

LÄS MER: Här är alla Torbjörn Nilssons reportage i Expressen  

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!