LÄS MER: Torbjörn Nilssons samlade reportage i Expressen
Med socialdemokratin är det som med romarna; ingen fattade riktigt när det gick åt helvete. Cambridge-professorn Mary Beard fångar en fin bild av fenomenet i sin bok ”SPQR” från förra året. När man i början av 300-talet i Rom skulle resa en triumfbåge över kejsar Konstantin var det oerhört viktigt att den skulle se ut och kännas som i fornstora dagar. Men man visste inte längre hur man skulle göra. Därför hackade man bort små skulpturer av mer framgångsrika kejsare från tidigare monument, bytte ut deras huvuden mot Konstantins och satte sedan ihop allt igen.
”En dyrbar och destruktiv övning i nostalgi”, skriver Beard. ”Mycket av den politiska kontinuiteten var ytlig eller till och med missförstådd.”
Jag kom att tänka på det när jag hörde Lena Rådström Baastad i Ekots lördagsintervju för ett par veckor sedan.
Nämnde den svenska modellen
Hon är alltså partisekreterare. Och lyckades inte på något sätt beskriva hur socialdemokratin analyserar världen av i dag och hur man som politiskt parti vill agera i den. Det saknades inte invändningar från vänster mot de resonemang som reportern Jörgen Huitfeldt förde fram och formulerade frågor utifrån. Om man nu velat tala ideologi och politik.
Men det hade Lena Rådström Baastad inget språk för att göra.
Hon nämnde den svenska modellen hit och den svenska modellen dit.
Det lät som en dyrbar och destruktiv övning i nostalgi.
Har de ett språk för att förstå dagens verklighet, Socialdemokraterna? Har de till exempel lärt sig glosan pasokifiering ännu?
Begreppet fördes till Sverige av den tidigare socialdemokratiska ledarskribenten Katrine Marçal för ett år sedan. I en krönika pekade hon på de grekiska Socialdemokraterna, Pasok, som dominerade den politiska scenen i sitt land i tre decennier, men nu närmast är utraderade.
Samma sak hände i Nederländerna i onsdags. Det socialdemokratiska partiet hade 38 mandat i parlamentet före valet, efter det 9. Det var denna trend Marçal pekade på redan då: att också det svenska socialdemokratiska partiet faktiskt kan utraderas.
Bli ett 6-procentsparti.
Har de förstått det ännu i det de kallar rörelsen?
Det låter inte så.
Det låter som om de hackar bort delar från gamla statyer och försöker sätta ihop dem igen.
Total frånvaro av krisinsikt
Det mest fascinerande inför partiets stora kongress i Göteborg om några veckor är den totala frånvaron av krisinsikt. Ringer man socialdemokrater pratar de om att det går bra nu. Statsminister Stefan, säger de, börjar ju få kläm på det här med att regera. Han löste migrationen, så lyder deras spinn, och har kopplat greppet. Sysselsättningen ökar, påpekar de också innan de börjar dra skämt om Anna Kinberg Batra.
Det är lite som 2012. Då satt Moderaterna och rullade tummarna och skrattade åt att först Mona Sahlin och sedan Håkan Juholt kastat bort allt vad socialdemokratisk trovärdighet hette. Moderaterna blev lata, trodde sig redan ha vunnit, och la grunden till det interna sammanbrott som pågår nu.
Man kan nog se det så här: Bara för att den politiska kraft som verkligen växer i landet – den nationalstatsvurmande konservatismen – för tillfället råkar drabba Moderaterna mer än Socialdemokraterna kommer Stefan Löfven inte gå till historieböckerna som en kejsare som utökade riket. Sverigedemokraterna äter fortfarande upp Socialdemokraterna, men i småbitar.
Av detta hör man intet inför kongressen.
”Vi saknar vetenskapen"
Naturligtvis är framlyftandet av kriminalpolitiken, av trygghetsfrågor generellt, en retorik om ordning och redan menat som ett svar på utmaningen från Jimmie Åkesson. Ett försvar mot Jimmie Åkesson. Men Rom föll inte för att det var uselt förskansat, utan för att föreställningen om vad som var imperiets idé tunnades ut och försvann. Man slutade att anfalla och slutade förstå varför man skulle existera.
– Vi saknar vetenskapen och folkrörelsen, den kombination som alltid varit vårt partis framgång.
Så sa Dany Kessel, en socialdemokratisk studentpolitiker, i ett reportage 2010. Vad har hänt med den insikten?
Då hade idén att en progressiv vänster måste ha nya svar på kapitalismen efter finanskrisen först fått fäste internationellt och sedan tagit sig till de unga Socialdemokraterna i Sverige. Man tog in vetenskapen, försökte lyfta fram nya nationalekonomiska rön, formulera underlag till ett nytt sätt att se på skatter till exempel. Till regeringen nådde aldrig riktigt de tankarna. Vi pratar alltså om ett parti som hade ett avgörande vägval att göra efter Lehman Brothers, men fortfarande efter snart tio år inte har lyckats komma till beslut i frågan. Som i stället hankar vidare med retoriken Tony Blair hade framgång med på nittiotalet.
För att bedriva kampanj
Med folkrörelsen är det likadant. Inför valet 2014 inleddes ett digitalt arbete, också pådrivet av de unga, för att organisera och för att bedriva kampanj. Partiledningen fokuserade på det senare – att vinna valet – snarare än det förra – att bygga rörelse. Och när Rosenbad var intaget avvecklades det mesta av nytänkandet.
Socialdemokraterna har nu, meddelades nyligen, färre än 100 000 medlemmar.
En möjlighet är förstås att det bland dessa, på lägre nivå, finns en förståelse för hur existentiellt allvarlig situationen är. Man kan titta i handlingarna till kongressen. Finns det krisinsikt bland dem som skrivit motioner?
Under rubriken om interna frågor – döpt till ”Framtidspartiet” – förekommer förslag från högersossar om att stryka ledet ”arbetarepartiet” i partinamnet. Någon i Helsingborg efterfrågar ett mer organiserat samarbete med TCO, i takt med att tjänstemännen blir fler än arbetarna. Från Umeå arbetarkommun har inkommit en intressant och kritisk analys av varför partimedlemmarna inte ”känner sig delaktiga i partiets kontinuerliga arbete”.
Svårt att värja sig
Det finns intressanta spår, en ton av nödläge eller rop på hjälp, men inget som ens i närheten tar in den grekiska eller nederländska situationen. Att socialdemokratin i Sverige skulle kunna bli av samma storlek som kristdemokratin. Att man faktiskt kan utraderas.
Det trodde de förstås inte i Rom heller.
I partiledningens svar på motionerna finns många fina ord om behovet av fler medlemmar och nya arbetssätt. När det ska konkretiseras landar det i mål om att alla nya medlemmar ska få genomgå en utbildning inom sex månader. Det är säkert klokt, men åtgärden framstår mer som en AMS-pålaga ovanifrån än ett spirande bildningsintresse underifrån.
Det är svårt att värja sig från Mary Beards ord:
”Mycket av den politiska kontinuiteten var ytlig eller till och med missförstådd”.
