Krigets ärr läker aldrig

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
FÖRÄLDRALÖS. Farahs, 3, kropp brann av fosfor under Operation Gjutet Bly, då Israel attackerade Gazaremasan med fosoforbomber. Farah överlevde mirakulöst men hennes mamma dog 3 månader efter kriget, på grund av återkommande infektioner i sina brännskador. Istället är det hennes farmor som tar hand om henne.
Foto: Jonte Wentzel

Farah, 3, lyfter på tröjan för att det ska sluta klia på den fosforskadade magen. Hon tror fortfarande att mamma ska komma tillbaka.  Ett halvår har gått sedan kriget tog slut i Gaza.  Expressens medarbetare Terese Cristiansson har bott i Gaza i två månader efter kriget. I tre delar berättar hon och fotograf Jonte Wentzel om hur kvinnorna har fått det efter kriget.  Idag kan ni läsa om mammorna som vårdar krigsärren som aldrig läker.

Affaf Hejji ler. I månader har hon väntat på att hennes son Ihab, 19, ska komma tillbaka från sjukhuset i Turkiet. Nu kommer han om bara några dagar.

 Ihab sköts med flera skott i ryggen när han och familjen försökte fly undan en attack i sydöstra Gaza under Israels landinvasion i januari.

- Jag lyckades dra in honom i våra släktingars hus. Men det tog flera dagar innan vi fick hjälp. Jag försökte stoppa blodet med mina kläder. Folk omkring oss dog. Jag kände hur livet rann ur honom, säger Affaf Hejji.

 Mirakulöst överlevde han och när ambulanspersonalen slutligen kom togs han till Turkiet.

 - I Gaza är vården inte bra. Det kommer inte in några mediciner. Han hade tur som kom ut. Och nu kommer han snart hem, säger Affaf Hejji.

 Hon vet att sonen har svåra men, men just då är hon bara glad.

 I det ögonblicket vet hon inte vad som ska möta henne om några dagar.


Under det 22 dagar långa kriget i Gaza som inleddes den 27 december kablades det ut bilder på bombade barn och fullständigt kaos. Delar av omvärlden reste sig i protest mot Israel, andra försvarade dem och hänvisade till de ständiga qassam-raketerna som skjuts in över Israel. 

 Sedan dess har sex månader gått. Protester har bytts ut mot långsam byråkrati. Gränserna är fortfarande stängda. Inget byggnadsmaterial kommer in för återuppbyggnad. Vården är undermålig. Då och då bombas det fortfarande.

Krig och ockupation drabbar alla men det är kvinnorna som tvingas bära den största bördan eftersom de har ansvar för hem och barn. 

 Nu varnar läkare på sjukhuset i Gaza för att det kan få långtgående konsekvenser bland de palestinska kvinnorna.


Bara några 100 meter från Affaf Hejji bor Shirin Al-Helu. Hon förlorade sin dotter Farah, 1, under kriget. Hennes svärsyster höll flickan när några soldater sköt in i den flyende gruppen och Farah träffades.

 - Jag försökte lägga om såret men vi fick ingen hjälp. Och jag hade de andra barnen också att ta hand om. Hon dog ett par timmar senare när jag ammade henne, säger Shirin.

 Shirin är smal och blek. Hon berättar ofta om sin saknad efter dottern när vi träffas. Men det är inte förrän efter flera månader som hon berättar om sin andra sorg, den hemliga.

 - Jag drömmer om att bli gravid igen men det går inte, jag förstår inte varför för jag har aldrig haft problem de andra gångerna, säger hon förtvivlat.

I Gaza, där kvinnor föder många barn redan i ung ålder är det en enorm förlust att ha graviditetsproblem. Ibland innebär det att mannen tar en extra fru eftersom den första anses oduglig. Det är förstås Shirins mardröm även om hennes man bedyrar att det inte ska bli så.


Shirin är inte ensam. Fertilitet, missfall och för tidigt födda är ett växande problem.

 - Vi har inga konkreta siffror och vi vet inte varför, men vi märker att det ökar och vi kan inte göra något åt det. Vi har inte den typen av resurser eller erfarenhet, säger dr Amal på förlossningsavdelningen på Shifa-sjukhuset.

 När Shirin får höra att hon inte är ensam om problemet skakar hon på huvudet.

- Är detta krigets fel? Räckte det inte att de tog min dotter, min svärfar, min svåger och sköt min andra dotter i armen? Ska de hindra mig att bli gravid också? När ska jag få leva mitt liv?


Kriget slår på olika sätt mot kvinnor men det allra vanligaste ödet är mammorna som tar hand om sina krigsskadade barn.

 En kvinna som jag möter ofta är Sabah Abu Halima som bor i Atatra i norra delen av Gaza. Hon såg sin man och fyra barn brinna upp av fosfor. Hon brännskadades dessutom själv svårt. 

Vid ett tillfälle när inga män är i närheten, drar hon upp sin långa abaya och visar sina brända ben och armar. Huden ligger i röda vågor och det varar på sina ställen. Hon grimaserar illa när hon släpper ner abayan igen.

 - Det gör ont fortfarande och jag åker till sjukhuset varje måndag för omläggning, säger Sabah Abu Halima.

 Hon tillägger att det inte är hennes egen fysiska smärta som är värst. Det är oron för hennes lilla barnbarn Farah, 3, som leker vid hennes sida och som nyligen kommit tillbaka från sjukhuset i Egypten. 


Farah blev också svårt bränd av fosfor. Hennes ansikte, mage, armar och ben har stora sår. Hon klagar inte, men ler inte heller. Ibland kliar hon sig på magen där brännskadorna ligger som ett rött bälte.

Sabah Abu Halima berättar att Farah var i Egypten tillsammans med sin mamma, Sabahs svärdotter, som också var svårt brännskadad. Men efter tre månader fick mamman så svåra infektioner att hon avled. Farah kom tillbaka till Gaza ensam.

 - Vad ska det bli av Farah? Jag ber till Gud att jag ska orka ta hand om henne trots mina egna skador. Men hon tror fortfarande att mamma ska komma tillbaka, säger Sabah.

 Deras fall har blivit mycket omskrivet och många har hört av sig och vill hjälpa dem.

 - Men hur ska vi få in någon hjälp? Gränserna är ju fortfarande stängda. Ofta önskar jag att kriget kom tillbaka och att vi alla dog istället, säger Sabah.

 Hon som många andra säger att hon har tappat hoppet. Det enda hon drömmer om är att familjen ska kunna lämna Gaza. Den drömmen delar hon med många andra.

Därför är grannfrun Affaf Hejjis glädje över att hennes son ska komma hem ovanligt hoppingivande. Men hennes glädje blir inte lång.


Några dagar efter att Ihab har kommit hem kommer Affaf gående på den sandiga vägen. Hon ser ledsen ut. Hon visar fram över de söndrade vägarna bort till deras halvt bombade hus. 

 Där sitter Ihab i en rullstol. Den står lite på sned i den tunga sanden. Han är förlamad från midjan och neråt. Han behöver hjälp med att gå på toaletten, lägga sig och klä sig. Han dricker ur ett sugrör. De har spikat upp ett kvastskaft på väggen som hjälp för att lyfta honom.

 Affaf vill inte visa honom hur ledsen hon är. Vi går en bit bort.

 - Detta är mitt liv nu. Han skulle precis bli vuxen, studera klart och avlasta oss men istället får jag ta hand om honom som ett spädbarn. Jag försöker hoppas att han ska kunna gå igen, men i Gaza finns ingen hjälp att få. Hur ska hans liv bli? säger Affaf och ser uppgiven ut, hon som alla andra.

 Affaf, Shirin och Sabah är bara tre av tusentals kvinnor som kämpar med liknande problem. Kvinnor som förlorat sin möjlighet att bli gravida, barns krigsärr som inte vill läka och mammor som måste byta blöjor på vuxna barn. 

De står inte med i statistiken över döda eller skadade men effekterna av kriget är livslånga. Långt efter att bomberna har tystnat. Det är vad krig handlar om.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.