Kräksjukan - en ny tradition

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.

Tänkte att ni ville läsa lite om kräksjukan. Vanligare än både snuva och leda denna färglösa Stockholmsvinter. Bleka kolleger berättar om nära döden-upplevelser i och omkring badrum. Vi har sett dem försvinna från jobbet för att efter några dagar komma tillbaka snabb-bantade och något dämpade. Vinterkräksjukan. En ny tradition i klass med semlor, pendelkaos och schlagerfrossa. Ett uppkast som fått fäste så att säga. Vems? Man kunde tro att det handlar om usla människor, kräk, som får vad de förtjänar.  Så fungerar det inte. Själv genomgår jag något slags light-variant med illamående som inte resulterar i något förutom obehagskryddad olust. Vi ser på schlagerköret från Gävle och äter middag samtidigt. ibland åker kycklingen uppåt som en tonartshöjning snarare än neråt.  Det är musikens fel, tänker jag. Illamåendet sitter kanske i huvet? En vän sa att alla sjukdomar är psykosomatiska utom hypokondri. En gång togs han - mycket nöjd - in på sjukhus i Aten tack vare en skickligt simulerad infarkt.  Jag tänker på det när väckarklockan ringer och kroppen skriker nere i sängvärmen. Se där, nu är du dödssjuk igen. Men så börjar moralbrottningen med mitt bättre jag (som synar bluffen) och därför hasar jag också denna dag ut i duschen.  För att samhället ska bestå? För att få träffa vinterkräksjuka kolleger? För att jag är fostrad så?  De riktigt stora frågorna förblir obersvarade.   När magen spökar känner man sig lika ynklig som när man ser backhoppning på tv. Eller när man i fjällen ser folk kasta sig utför isiga nedfarter vid namn Väggen, Fritt fall och Svarta döden.  

Inte min grej, tänker man. Min grej är inomhus och stavas musik. Nu återigen live. Jag kan inte längre dölja att jag är förälskad. I tre medelålders popvrak som börjat hitta svänget. Kärleken lever och besvaras varannan vecka i en källare under en bilverkstad på ett gärde utanför Åkersberga.  Blir det bättre?  Affischerna ljuger inte: Coca Carola, Köttgrottorna, Radioaktiva Räker. Inte lukten heller. Inga likheter med vinterkräket, men det är något speciellt med replokalsdoft: Strängsvett och mikrofon, gammal pilsner och dammig rörförstärkare, trummishandduk och lödkolv. Plast, elvärme, intorkad mosbricka.  Och drömmar.  På golvet ligger trasmattor skänkta av förstående släktingar. I taket sitter i bästa fall ett helt lysrör eller en naken glödlampa. På väggen äggkartonger och tyg för att dämpa glädjeyttringarna.  Det går inte. Ty kraften i skaparglädjen är förunderlig, glädjen lika stor när man var tretton, bra låtar bara bättre i nya versioner. Och energi kan inte utplånas, bara omvandlas.  Einsteins? Kanske bättre än arbetsnamnet Leif and the Matildas. Tonerna de gå hursomhelst genom betongen och skratten som rullar ut över den yrande februrisnön vittnar om vikten av att ha lite kul innan klockan ringer. Därför hasar jag också denna dag ut i duschen.

+ "Rosa - the movie".  Härlig svensk film om tonårskärlek. 

- Bengan - du grymme basist som dog från oss i förra bandet. Minnet svänger!

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.