Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kostnaderna dumpas i de fattiga kommunerna

Johanna Karlsson berättar om sitt reportage.
Mahammed Sawwaf utanför lägenheten i Paradiset där han bodde under sin första tid i Hagfors. Foto: LISA MATTISSON / EUVAL19-SD
Källare på Ponsbachs väg i Krylbo, Avesta. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Den här våren spenderade jag i Krylbo. Bussen till centrala Avesta tog bara tio minuter, men en sak förstärktes på vägen: dalmålet.

I Krylbos nedgångna hyreshus hördes en mängd andra dialekter. På klingande stockholmska berättade en medelålders man att han här fått sin första egna lägenhet någonsin. Fängelsestraff hade omöjliggjort samma tur i storstäderna. En omskriven kriminell från Uppsala hade samma förklaring till sitt nya liv i Krylbo och en person som tvärtom stått upp och vittnat mot personer med våldskapital talade en tredje dialekt från en annan större stad.

S-profilen kallade metoden för ”en enkelbiljett från Mälardalen”

Lokala politiker kände väl till att socialtjänster i större städer ibland hjälpt till slussa hit sina klienter – via en tidigare oseriös hyresvärd i Krylbo som hyrde ut till människor utan referenser. De erbjöds en egen lägenhet långt bort – och kommunen de från början bott i slapp ytterligare insatser eftersom de exporterade personerna nu blev den nya kommunens huvudvärk. Stans S-profil Kurt Kvarnström kallade metoden för ”en enkelbiljett från Mälardalen”.

I sommar har jag varit nyfiken på en annan mindre kommun, Hagfors, där en politisk revolution just ägt rum. Ett par poliser har bildat partiet Oberoende realister och lyckats vinna makten över stadshuset. Jag fick låna en lägenhet i ett slumpmässigt valt rosa hus i området Gärdet och flyttade in. Därifrån kunde jag följa jag en historia som knyter an till den jag just hade sett i Avesta.

Hagfors visade sig ha ofrivilliga invånare.

Min tillfälliga granne Mahammed Sawwaf berättade att han frustrerat suttit fast på Stockholms största asylboende i Farsta, trots att uppehållstillståndet var klart för länge sedan, när en tjänsteman från Farstas stadsdelsförvaltning erbjöd ett förstahandskontrakt långt bort i Hagfors. Väl där väntade skadedjur, bristfälligt kök, fönster som inte gick att stänga samt grannar som försörjde sig som tiggare utanför Lidl och Ica. Men då var det försent, kontraktet var påskrivet.

Fler personer, med samma historia av att ha fått kontraktet via en tjänsteman i annan kommun, flyttade in i området som kallas ”Paradiset” – men försvann så snart de kunde. 

Mahammed Sawwaf i området Paradiset dit han flyttade från hotelljouren i Farsta. Mahammed lyckades få tag i en lägenhet i ett annat område, och Paradiset har nu fått ny ägare och lägenheterna renoveras. Foto: LISA MATTISSON / LISA MATTISSON
Utsikt från lägenhet på Ponsbachs väg i Krylbo, Avesta. Ett område som förfallit under många år. Men även här har fastigheterna fått ny ägare och omfattande renovering är utlovad. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Det kallas för social export. Socialtjänstlagen ger varje kommun ansvar för de människor som står skrivna där. Den kommun som vill bli av med en person har alltså en morot för att hjälpa till att hitta en lägenhet – som händelsevis ligger utanför kommunen.

Det är inte godtagbart att enstaka kommuner vältrar över ansvaret på andra kommuner, kommenterade socialministern

Med bosättningslagen efter flyktingkrisen 2015 har det här aktualiserats. I två år får kommunerna en så kallad etableringsersättning för varje nyanländ de tvingats ta emot. Nu är de två åren, och pengarna, slut. Misstänker man att den nyanlända kommer att behöva fortsatt stöd är det praktiskt om den råkar flytta just när de två betalda åren är över. Som Mahammed Sawwaf gjorde – från Farsta i Stockholm till Hagfors i Värmland.

”Vem hör nödropet från Filipstad?” frågade Expressens ledarsida tidigare i år om Hagfors grannkommun där kostnaderna för försörjningsstöd skenat i väg. Kommunstyrelsens ordförande Per Gruvberger (S) berättar nu att han identifierat ett företag som systematiskt köper upp fastigheter i hans kommun och sedan erbjuder kommuner som Lidingö att förmedla bostadskontrakten till Lidingöbor som behöver socialtjänstens hjälp. Precis så fungerar social export.

”Att tvinga någon att flytta är inte i linje med socialtjänstlagens intentioner. Det är inte heller godtagbart att enstaka kommuner, om så är fallet, vältrar över ansvaret på andra kommuner.” kommenterade socialminister Lena Hallengren (S) i juni efter en fråga från riksdagsledamoten Mikael Dahlqvist (S), tidigare kommunalråd i Hagfors.

Hallengren lovar nu att en pågående utredning av socialtjänstlagen ska väga in hur praktiken kan förhindras.

LÄS HELA REPORTAGET OM HAGFORS HÄR

LÄS MER: Mahammed lurades att flytta till ”Paradiset” i skogen 

Expressens reporter Johanna Karlsson i lägenheten i rosa huset i Hagfors. Foto: LISA MATTISSON

LÄS MER: De är fast i slumområdet i Krylbo 

LÄS MER: Så blev storfamiljen med tre fruar ett slagträ i den politiska debatten