”Kontorslivet? Det känns som en annan värld nu”

Stig Bergling var en av Sveriges mest hatade män när han 1979 avslöjades som spion. 

Anställd på både Försvarsstaben och Säpo sålde han ut försvarshemligheter till Sovjetunionen under flera års tid. 

Men Jonas Bonnier, 58, såg också något mer när han 40 år efter gripandet började studera landsförrädarens liv på Kungliga biblioteket i Stockholm.  

– Han gjorde det för att imponera på någon tjej. Det är liksom pajigt, men så får det sådana enorma konsekvenser. Och sedan bygger medier honom till något. Vi har två storspioner genom tiderna, det är han och Stig Wennerström, men då känner jag att nja, det var nog en och en halv storspion. 

Man tycker alltid om dem på något jävla vänster ändå

I veckan släpps romanen ”Spionen Bergling” om agentens liv fram till flykten från Sverige. Jonas Bonnier tror att läsarna kommer känna empati för Bergling, trots brotten.

– I min bok är Stig en gränslös sorglig man med väldigt gott självförtroende och en självbild som ingen verklighet kan rå på, säger han när vi ses i blåsten på Norr Mälarstrand i Stockholm. 

– Stig Bergling skrev ju sin självbiografi med hjälp av en författare och där förhäver han sig i var tredje mening. Det skulle vara hemskt om han var så självupptagen om han dessutom var extremt framgångsrik, för då skulle det vara för mycket, men i och med att han i grunden inte är det alls, men samtidigt bibehåller den där självbilden som ju inte har någon verklighetsförankring, så blir han samtidigt ”likeable” för han blir tragiskt. Man tycker liksom synd om honom samtidigt som han är ett svin. Jag tror inte att han är trevlig på något sätt, men jag tycker ändå om honom. Sedan blir man alltid lojal med sina romankaraktärer. Man tycker alltid om dem på något jävla vänster ändå. 

”En väldigt ensam människa”

Jonas Bonniers förläggare kallar hans tre senaste böcker, ”Helikopterrånet” om kuppen mot en värdedepå i Västberga, ”Knutby” som också blev tv-serie och nu ”Spionen Bergling” för ”true crime-fiction”. 

– Det känns som en motsättning, säger Jonas Bonnier om genrebeteckningen. 

Hur han satt reglerna för sin blandning av fakta och skönlitteratur: 

– Berglings faktiska liv och det vi vet, det upplever jag som att man inte får jiddra med överhuvudtaget. Där ska man vara hundraprocentigt ärlig, säger Jonas Bonnier. Om man tittar på amerikanska ”biopics” eller ”The crown” och sådana tv-serier så tar de sig ganska stora friheter. De kan placera något två månader innan det hände och ha fel år om det passar bättre i berättelsen. Jag upplever att något som hände torsdagen den sjunde ska hända torsdagen den sjunde. Det kan man inte flytta. Men det man känner till är tio procent av helheten så sedan kan man skapa något runtomkring det som också förklarar, möjligen, vad som händer. Det är jättekul, det är som att lägga ett stort pussel. 

Finns det något drag i Stig Bergling som du kan känna igen i dig själv?

– Är det inte vår lust att bli älskad, uppskattad och sedd? Det har vi alla, men för de allra flesta av oss hänger det ihop med en verklighet, men fick Stig inte uppskattningen så avfärdade han folk som idioter. Antingen så tyckte du att han var fantastisk och tyckte du inte det var du en idiot. 

– Han är en väldigt ensam människa och det finns en väldig tragik omkring honom samtidigt som han själv aldrig skulle acceptera att det var så. 

Jonas Bonnier skrattar när han berättar om hur cheferna inom polisen och försvaret försökte göra sig av med den illa omtyckta Bergling genom att skriva överdrivet positiva rekommendationsbrev. 

– Det där när de försöker bli av med honom hela tiden genom att skriva jättefina rekommendationsbrev till varandra, det känner jag igen. Att själv säga: ”Ska jag verkligen anställa honom, han jobbar ju hos dig?” och få svaret: ”Men han är skiiitbra vettu, ta honom, det kommer bli perfekt” och så gör någon karriär på det sättet. 

Flyttat hem från Miami

Jonas Bonnier debuterade 1988 med ”Prinsessan och halva kungariket”. 

Han har även skrivit manus till tv och film. 

Lukas Bonniers son har också arbetat i familjekoncernen, bland annat som vd för Bonnier AB mellan 2008 och 2014, för att sedan bli författare igen.

Jag är inte så bra på att titta bakåt

Han saknar inte livet som chef. 

– Kontorslivet? Det känns som en annan värld nu. Det var så länge sedan. Nej, jag saknar det inte. Jag saknar inte så många saker. Jag är inte så bra på att titta bakåt. Jag känner mer att jag måste hinna göra en massa saker.

Jonas Bonnier och hans fru Helena, konsthantverkare, bodde tidigare i USA. De har inte kvar lägenheterna i Miami och New York. Sedan två år tillbaka bor de nu i Stockholm på heltid. Det blev åtta år på andra sidan Atlanten. 

– Den 13 mars 2020 tog vi sista flyget hem från Miami, sedan slutade SAS flyga, Trump stoppade alla plan till Europa och vi har varit här, säger han. 

– Vi känner oss färdiga med Miami tror jag. Det var så kul med Miami när vi kom dit för det var så knasigt. Folk är inte kloka. Alla är galna. Det är dessutom en stor, ung och aktiv stad. Det var jättekul. Sedan, efter tre fyra år, började man känna precis tvärtom: Finns det ingen som är normal här? Måste alla vara galna? Till slut kände vi att det här inte går längre och så flyttade vi hem. Samma saker som varit lockande fick vi en ”overload” av. 

Livsförändringen

Förra våren återvände han till universitetsstudierna. Han började på masterprogrammet i litteraturvetenskap på Uppsala universitet. 

– Här gjorde jag inte tillräckligt med research, säger 58-åringen och skrattar. Jag ska undervisa tänkte jag. Jag ska berätta för människor om litteratur. Jag älskar det. Jag är missionerande. Jag läser väldigt mycket och sedan blir jag upphetsad över bra saker jag läser och måste dela med mig. Så jag tänkte att det skulle vara kul att undervisa. Men då måste jag få någon doktorandtjänst och bli professor, tänkte jag. Och jag började plugga mastersprogrammet eftersom det var första steget till det, men långsamt på vägen har jag insett att det nog inte finns någon som jobbat på en institution som är intresserad av att undervisa. De verkar vara intresserade av att forska, och vi som mastersstudenter verkar vara uppmuntrade att forska. 

Jag är ju den där gamla konstiga

– Dessutom sökte, tror jag, 350 personer en doktorandtjänst i Göteborg, varav 50 redan jobbade på institutioner i Sverige, så jag kände att min chans...  Jag vet inte om det var en så bra plan. Nu sitter jag med Luther, men också lust måste jag säga, och känner att jag måste avsluta den här masterutbildningen. 

Hur tas man emot av de andra studenterna när man kommer tillbaka och är äldre?

– Det där beror ju alltid på perspektiv, säger han och skrattar till. Jag tycker ju själv efter ett par veckor att: ”Fan, vi är ju på samma nivå. Jag är en i gänget”, men inser naturligtvis att ur deras perspektiv är jag verkligen inte en i gänget. Jag är ju den där gamla konstiga! Det finns ingen ”spread” i åldrar, alla är 21 år till 25 år och sedan är det jag. 

– Jag har ju gjort ett lite längre studieuppehåll, nästan exakt 35 år, men det har varit kul att komma i gång igen. 

”Där drar jag gränsen”

När känner du dig som äldst när du är med dina andra kursare?

Han skrattar.

– Vi hade en diskussion i min lilla basgrupp där jag var arg över att de andra inte ville koppla vår teoretiska diskussion till verkligheten. Vi kan ju inte bara sitta här och teoretisera, vi måste ju vilja förändra något samhälleligt, i och med att vi tillämpar den här teorin på just den här litteraturen. Då var det en tjej som sa: ”Du, jag har några kusiner va, de är typ 27, 28 och de säger precis som du, men du, jag är 21, jag tycker att det är okej att det bara funkar”. Då kände jag bara: ”27 och 28! Ok, men det verkar jävligt gammalt”. Då kände jag att jag var lite äldre. Men jag tycker ändå att det är förhållandevis sällan jag känner mig betydligt äldre.

Har du skrivit in dig på någon nation?

– Nej, där drar jag gränsen, säger han och skrattar. Jag känner inte att jag ska sitta och hänga där.

Känner folk där till din bakgrund?

– Nej, jag upplever inte att de har någon aning om det. Om man pluggar litteraturvetenskap så är det ju klart att jag har ett efternamn som står på påfallande många böcker, men jag tror inte att någon har koll på exakt vem jag är. Och de första sju böckerna som jag skrivit, som är mer litteratur, de har ju ingen läst. Och de senaste tre böckerna som är kommersiella, de läses ju inte av folk som läser litteraturvetenskap så jag hamnar liksom mellan kategorierna. 

I många tidigare intervjuer talar du om att du känner en skuld som driver dig framåt. Känner du det fortfarande?

– Ja, det tror jag. Yrkesidentitet är viktigt för mig, det känns bra att göra något som är lite vettigt. Då kan man fråga sig, varför jobbar man så här mycket och varför sätter man sig och skriver varje dag, och då måste man till sist hitta en förklaring till det och då tror jag absolut på att en latent skuld och självhat är starka drivkrafter. 

Vad är skulden?

– Att man har det så bra och fått det så bra. Skulden är att jag mår bra. 

Att du haft bättre förutsättningar än andra från start?

– Det också. Absolut. Det börjar nog där, sedan lyckas man nog ackumulera och lägga till med åren också.

Det är inte jätteupplyftande om det bara läggs på mer hela tiden. 

– Nej, och det gör ju att man bara jobbar ännu mer hela tiden.

Kommer du sakna Stig Bergling nu när du går vidare med annat? 

– Ja, jag kommer nog sakna Stig. Han har varit kul att hänga med ändå. 

LÄS MER: Stig Bergling skakade Sverige i tre årtionden

LÄS MER: Spionen Stig Bergling: ”Det är för sent att ånga någonting”