Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kongo såg sin vän dö

När Kongos (till höger) stridsvagn körde på en mina dog hans bästa vän Kenneth (till vänster). Senare fick Kongo träffa Kenneths familj på traumacentret i Uppsala. "Det var oerhört värdefullt", säger Kongo.

GÖTEBORG. I FN-svensken Kongos mörkbetsade vitrinskåp ligger silvermedaljen "Sårad i strid".

Den fick han för att pansarterrängbilen han körde i Afghanistan råkade ut för en nedgrävd mina, som krävde Kongos bäste vän Kenneths liv och gav Kongo en pisksnärtskada och posttraumatiskt stressyndrom.

Sverige har sedan den första svenska fredsbefrämjande FN-truppen 1956 skickat ut fler än 100 000 soldater i världen.

En av nio visar enligt undersökningar symptom på minskat välbefinnande direkt efter hemkomsten och uppemot 3,4 procent drabbas av akut eller posttraumatiskt stressyndrom.

GÖTEBORG. Han har tjänstgjort i Kosovo och Afghanistan och har tappat räkningen på hur många eldstrider han har överlevt.

I dag är den största utmaningen att klara vardagen.

– Jag försöker lämna lägenheten en gång i veckan, men ställer korgen med matvaror vid kassan och går ut från butiken eller Apoteket om det är för mycket folk där, säger Kongo, 32.

Kongo hakar av säkerhetskedjan och släpper in oss i enrumslägenheten på bottenvåningen i Göteborgsförorten. Hans nioårige ögonsten Samson, som är en blandning av schäfer, labrador och rottweiler, hoppar upp för att hälsa och dyker ner med nosen i pappkassen med croissanter och bananer som vi har med oss.

Senare får jag veta att Kongos första tanke när han öppnade dörren var hur han skulle kunna oskadliggöra fotograf Christoffer Hjalmarsson och mig om det behövdes (”jag såg genast när du öppnade din väska att du är högerhänt, så då hade jag låst den armen, lagt in en stöt mot din vänstra sida och knäckt nacken”).

Men nu småpratar vi mest om vinterregnet som duggar tätt utanför de neddragna persiennerna och om Gibson- och Fendergitarrerna som hänger på väggen ovanför 140-centimeterssängen.

Egentligen skulle vi ha kommit hit för flera timmar sedan, men Kongo sms:ade i sista stund och bad att få flytta fram mötet.

– I går fick jag veta att min före detta flickvän har träffat en ny kille. Det slog undan fötterna på mig. Rent intellektuellt inser jag att det inte har med mig att göra och på ett plan är jag glad för att en så fin person som hon har det bra, men i och med att jag redan mår så dåligt fick det här mig att sjunka ner i ett svart hål där jag kände mig ännu mera ratad och värdelös, förklarar Kongo utan att vika undan blicken.

Att han överhuvudtaget står på benen efter en i stort sett sömnlös natt beror på att han ”dopat sig” som han säger, och tryckt i sig lugnande Stesolid. Ändå darrar handen lätt när Kongo måttar upp pulver och vatten i kaffebryggaren och för tändaren mot LM-cigaretten i mungipan.

En av hans bästa tjejkompisar - som för övrigt är en av få personer som Kongo orkar umgås med när han är extra låg – sitter lutad mot kylskåpet i hans kök och läser en pocketbok för att Kongo ska slippa vara ensam med sin ångest. Men i går när det kändes som mörkast och han var nära att ”kasta in handduken” (som han kallar självmordsfantasierna för) ringde han faktiskt till mamma Daina i stället för att försöka trycka tillbaka känslorna som väller upp nu när han trappat ner på medicinerna.

– Det blir en sådan himla kontrast mot hur jag mådde i somras när jag och mitt ex var vid hennes stuga vid Vänern. Medan hon jobbade om dagarna fiskade jag, skötte disken och städade och jag har aldrig mått så bra och varit så lycklig. Jag kunde sova och kände mig uppskattad, värdefull och behövd, hade en helt annan identitet än den som en före detta soldat med posttraumatiskt stressyndrom, säger Kongo.

Nu står han vid diskbänken och snurrar på den ledade FN-veteranringen, samtidigt som han röker cigarett efter cigarett.

I bakgrunden pumpar en Youtubelista med det kanadensiska heavymetalbandet Razor och Kongo spelar även upp en låt som en av medlemmarna hårdrocksbandet ”Helvetets port”, där Kongo är leadgitarrist, har komponerat och som Kongo nu kämpar med att få upp hastigheten på.

När Kongos (till höger) stridsvagn körde på en mina dog hans bästa vän Kenneth (till vänster). Senare fick Kongo träffa Kenneths familj på traumacentret i Uppsala. "Det var oerhört värdefullt, säger Kongo.
Kongo stortrivdes när han gjorde lumpen och tackade ja till två missioner i Kosovo och ett halvårsuppdrag som jägarsoldat i Afghanistan. I dag lider han av posttraumatisk stress och har svårt att få vardagen att gå ihop. Foto: Christoffer Hjalmarsson
Han har haft sin hund Samson i över sex år. "Samson läser av mig bättre än någon annan", säger Kongo. Foto: Christoffer Hjalmarsson
Kongo har fått silvermedaljen "Sårad i strid" för att han överlevde attentatet i Afghanistan. Foto: Christoffer Hjalmarsson
Kistan med Kenneths kvarlevor förs mot Sverige. Foto: Elina Katajamäki / Scanpix /
Bilder från Kongos uppväxt. Foto: Christoffer Hjalmarsson
Kongos mamma Diana. Foto: Christoffer Hjalmarsson
1 / 8

Vi pratar lite om vad det var som gjorde att Kongo trivdes så bra under värnplikten. Han berättar att han uppskattade ordningen och rutinerna och att han upptäckte att han hade nytta av sitt tjocka pannben när han skulle klara de tuffa soldatproven. Dessutom upplevde Kongo, som från första klass i skolan var med om att bli inlåst i städskrubbar och knuffad nerför trappor, i lumpen för första gången riktigt bra kamratskap och glädjen i att ha en vettig uppgift att fylla. Och det var på logementet han fick smeknamnet Kongo, eftersom kamraterna tyckte att han när han någon ledig onsdagskväll fått i sig någon öl och spelade pajas påminde om karaktären Lasse Kongo i Killinggängets film ”Torsk på Tallinn”. Kort därefter bytte han tilltalsnamnet Dag mot Kongo även i folkbokföringen.

Det var förstås inte bara mobbning under uppväxten. Kongo minns att han sedan den biologiske pappan då Kongo var fem år flyttade till Afrika ofta åkte på utflykter till Röda sten med mamma Daina. De två brukade spela ”Bondespelet” och kinaschack och gick på museer för att lära sig mer om historia.

Strax efter muck, när Kongo jobbade som bilmekaniker, fick han frågan om han ville göra FN-tjänst i Kosovo. Han ville göra en insats och lockades av äventyret.

Under sina två missioner i Kosovo var Kongo bland annat med om en incident där en annan soldat höll en granat som detonerade.

– Det var den första riktigt sargade döingen man fick se och jag blev tagen av det.

Innan Kongo 2010 tog värvning som jägarsoldat i den internationella Isafstyrkan i Mazar-e-Sharif hann han köra truck i Småland och Australien, bli sambo och vara arbetslös ett tag. Dåvarande sambon snyftade till när hon hörde Kongo prata om Afghanistan och hans mamma Daina hade också svårt för att sonen skulle delta i ett krig som hon var helt emot.

Kongo i Afghanistan.

Kongo visste att det skulle bli en tyngre mission än tidigare och var med om ett 70-tal incidenter.

– Vi blev påskjutna och fick skjuta tillbaka.

Det var debriefing efter varje eldstrid, men Kongo föredrog att sätta sig i mässen och ta en öl med kompisarna (fler öl än så var det inte tillåtet att dricka).

Den 16 oktober 2010 körde Kongos pansarterrängbil under ett uppdrag på en nedgrävd mina.

– Turen tog slut där. Jag svimmade av och när jag vaknade upp hängde min bäste vän Kenneth ut genom dörren. Jag trodde att han inspekterade skadorna på vagnen, men när fienden öppnade eld och Kenneth fortfarande inte drog in huvudet insåg jag att jag måste få in honom i vagnen.

Kongo visade sig vara svårare skadad än han trott och flögs liksom Kenneth i helikopter till ett militärsjukhus. Kenneths liv gick inte att rädda och Kongo hade fått en allvarlig pisksnärtskada. Men de psykiska skadorna märktes inte utåt förrän ett par månader efter hemkomsten.

– Jag höll det mesta inom mig själv och ville inte oroa min mamma och dåvarande sambo. Jag är inte en sådan person som klarar att vara sjukskriven, så jag började jobba som lastbilschaufför och sa inget om att jag fick allt mer flashbacks från olyckan och beskjutningarna.

Kongo rasade i vikt, sov dåligt och hamnade efter ungefär ett halvår på psykakuten. Där fick han en massa mediciner och klarade under sjukskrivningen som följde av allt mindre i hemmet. Till slut fick sambon nog och gjorde slut.

När vi några timmar senare tar bilen hem till Kongos mamma Daina, 61 år och förskollärare, i Göteborgsstadsdelen Majorna tar hon självmant upp de tre månader i sonens liv då han direkt efter separationen från dåvarande sambon flyttade hem till henne.

– Då plågades han så mycket av minnen och mardrömmar att jag fick ligga och hålla om honom i sängen och ta hand om honom på samma sätt som när han var en liten pojke; se till att han fick mat, ge honom i uppgift att diska och så vidare, berättar Daina.

Efter det har hon flera gånger hjälpt Kongo att röja upp i den etta han flyttade in i efter månaderna hos mamman. Höglöshet och en oförmåga att ta tag i saker är typiska symptom på posttraumatiskt stressyndrom och Daina kan inte gå med på att hennes son ska behöva leva i en sådan misär som hon säger att det i perioder har varit i lägenheten.

Kongo med sin mamma Foto: Christoffer Hjalmarsson.

Samtidigt är det en svår balansgång mellan att respektera sonens personliga integritet och förhindra att han stänger in sig alldeles när han mår dåligt.

– När han mår bättre lyser den spralliga Dag igenom. Sedan han slutade med en del av sina mediciner har han blivit mer närvarande. Samtidigt förstår jag att han behöver dämpa ångesten. Men jag längtar fortfarande efter att den Dag som åkte i väg till Afghanistan ska komma tillbaka, säger Daina.

Kongos mamma Diana. Foto: Christoffer Hjalmarsson.

– Klart att det rasar när något sådant här händer som i går när du fick veta att din senaste flickvän skaffat en ny partner, säger hon och stryker med handen över Kongos knä.

Han börjar skaka på handen och får svårt att hålla i kaffemuggen. Axlarna åker upp mot öronen och blicken åker ner i golvet.

– Jag blev jävligt stark av att det funkade så bra i somras, det kändes som att jag var frisk, säger Kongo och börjar hyperventilera.

Tårarna rinner och Kongo skyndar ut i hallen för att skaka fram några Stesolid ur fickan på skinnjackan. Han sväljer tabletterna och tvingas hålla båda händerna om kaffekoppen för att kunna föra den till munnen.

Daina masserar Kongos axlar, stryker honom över håret och talar lugnande.

– Jag vet att du är stark och det vet du också. Du kan må så där bra igen, säger hon.

De går ut på balkongen och tar en cigarett.

– Jag känner mig som Michael J. Fox ibland, bara det att jag skakar av ångest i stället för av parkinson. Det här var bara ett litet anfall, andra gånger ligger jag på golvet och skakar i en liten hög till dess att jag svimmar. Då gäller det att greppa efter halmstrån för att låta bli att hänga sig, säger Kongo.

Vi låter tv-kameran rulla medan ångestanfallet pågår och har med det även här i artikeln. För Kongo känns det nämligen viktigt att visa hur det posttraumatiska stressyndromet yttrar sig. I fjol medverkade han i P1-dokumentären "Krigaren" och då fotograf Christoffer Hjalmarsson, som själv har posttraumatiskt stressyndrom efter att ha dokumenterat kriget i bland annat Afghanistan, kontaktade honom för att få göra en tv-dokumentär, sade Kongo ja. Christoffer och Kongo har träffats vid flera tillfällen och känner igen sig i varandras obehag inför folksamlingar och plötsliga ljud.

Med hunden Samson Foto: Christoffer Hjalmarsson.

– Det blir ju lite fel ibland. Jag läser alltid, omedvetet, av faror. När jag var på Ikea hade några barn fått gratisballonger som de pangade precis bakom mig. Jag kastade mig fram för att skydda några barn intill mig och det blev pinsamt i relation till föräldrarna som inte förstod vad jag höll på med, säger Kongo.

Den gången kunde dåvarande sambon förklara för barnens föräldrar att Kongo varit med om en explosion i Afghanistan, men för tillfället mår Kongo så dåligt att han undviker att gå ut annat än för att handla mat eller medicin. Ska Samson ut på promenad får det bli nattetid på den intilliggande kyrkogården där det är folktomt och Kongo spanar oroligt upp mot bergen för att se om det ligger några krypskyttar där.

– Jag skulle ju inte göra dig eller fotografen något när ni ringer på min dörr, men kroppen är så märkt av allt jag varit med om att jag automatiskt hittar sätt att oskadliggöra potentiella hot, förklarar Kongo.

Mamma Daina önskar att sonen hade fått hjälp snabbare. Remissen från traumacentret i Uppsala blev liggande i Göteborg i 2,5 år innan Kongo fick andra insatser än medicin och under tiden blev han i allt sämre skick. I läkarutlåtandet som utgjorde underlag för förtidspensioneringen när Kongo var 30 år står det "behandlingsmöjligheter till att bota patientens tillstånd bedöms uttömda och ytterligare behandling anses bara ge viss lindring men kommer ej att öka patientens funktionsnivå".

Ljusa stunder vågar Kongo ändå ha drömmar om framtiden.

– Jag vill bli fältartist och spela elgitarr. Musiken är det jag lever för. På en träff för FN-soldater i Halmstad spelade jag en Iron Maiden-låt och fick mycket bekräftelse efteråt. Det kändes jättebra.

– Annars vore det fint om jag kunde få ut lite försäkringspengar och flytta till något mindre ställe i Skåne. Jag är i grunden en lugn och snäll person och jag tror att det skulle bli lättare att visa de sidorna om jag slapp vara i en miljö där jag hela tiden är på min vakt och är rädd.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!