Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Klyftorna växer och det snabbt

KLYFTOR. I ett uppmärksammat reportage i Expressen framgick det att antalet miljardärer har ökat med 25 procent under Stefan Löfvens regering – samtidigt som Sverige i dag har 245 000 fattigpensionärer, 145 000 fattiga barn och 1,4 miljoner personer som lever på en låg ekonomisk standard. Foto: SVEN LINDWALL

Oavsett hur man mäter visar statistiken samma sak: ojämlikheten ökar i Sverige. Och det väldigt snabbt.

Det fanns på 1980-talet något som kallades kanslihushögern.

De som var med hette sånt som Kjell-Olof Feldt, Erik Åsbrink och Klas Eklund. De var sossar men gillade marknadslösningar, valfrihet, avregleringar och låg inflation. Högergrejer helt enkelt.

Om dessa män hör man väl inte jätteofta längre. När någon av dem fyller jämnt – vilket de gjort ett par gånger nu – kan man i vänsterböjda tidningar läsa bemärkelseartiklar med en något syrlig ton. Tänk er att Vidkun Quisling aldrig hade arkebuserats efter kriget utan i stället haft förmånen att fylla åttio.

Den tonen ungefär.

En av dem ville nyligen bli ambassadör i Indien. Det blev han inte.

Det mest omtalade som kanslihushögern utförde var den så kallade novemberrevolutionen 1985. Det var då finansmarknaderna avreglerades och bankernas utlåning exploderade. 

Ledde det till nitttiotalskrisen i Sverige? Om sådant kan det fortfarande debatteras här och där.

Men vi lämnar det. För utan att gå alltför djupt in i 1980-talets ekonomiska politik kan man konstatera att de som drev Socialdemokraternas intellektuella utveckling vid den här tiden i alla fall hade blicken riktad utåt – mot vad som hände i världen. Kanske hade de till och med läst en bok eller två. Kanske på ett annat språk.

De hade en uppfattning om vilka krafter som var i rörelse. De hade i alla fall en tanke om varför de gjorde de som de gjorde.

”Världen hade förändrats”, som Kjell-Olof Feldt skrev långt senare. 

De försökte att anpassa sig till den.

 

INGEN LYSSNAR PÅ OSS. De utgör i dag sju procent av väljarkåren – och de blir bara fler och fler. Ändå känner de kvinnliga pensionärer som bara får garantipension att ingen lyssnar på dem. Tidigare i veckan publicerade Expressen en granskning där vi träffade tre äldre kvinnor på Berga äldreboende i Solna. ”Jag klarar mig för att min man också har pension”, säger Märta Lindström Bagge, 87. Foto: CORNELIA SCHAUERMANN

 

När Socialdemokraterna är på väg mot sitt sämsta valresultat i modern tid är det just ovetskapen om att världen har förändrats som är så slående. När Magdalena Andersson, Peter Hultqvist och andra toppsossar i debattartiklar slår sig för bröstet och berättar att de minskar samhällsklyftorna med sänkt pensionärsskatt, höjda underhållsbidrag och någon miljard hit eller dit till skolan är det som om de lever i en svunnen tid.

De förstår inte – eller låtsas inte förstå – att det där är småsmulor. Att det inte gör någon märkbar skillnad för ojämlikheten i samhället. Inte under ett decennium då världens centralbanker sänkt räntor och tryckt pengar i aldrig skådad omfattning – pengar som via företags aktieåterköp och utdelningar hamnat hos aktieägare.

 

LÄS MER: Halv miljon får lägsta pension: ”Politikerna bryr sig inte om oss” 

 

Faktum är att Socialdemokraternas politik – i vissa fall med kirurgisk precision – till och med bidragit till att förstärka inkomstklyftorna. 

Ta bara ränteavdraget: regeringen har varit paniskt rädd för att röra denna subvention som gör bostadslån 30 procent billigare, men har däremot godkänt Finansinspektionens skuldkvoter som gjort det svårare för fattiga hushåll att ta lån. Därmed är det bara de rikaste hushållen som får tillgång till subventionen, som enligt Konjunkturinstitutet kommer att kosta 65 miljarder kronor om året om 10 år.

Om inget görs vill säga. 

Det finns många sådana här exempel. Och ju tråkigare en teknikalitet är att förklara, desto större sannolikhet är det att den gynnar de mest välbeställda. 

Den mest slående förändringen de senaste fyra åren är de höjda fastighetsavgifterna runtom i landet. De har inte varit så omtalade, men faktum är att  inkomsterna från fastighetsavgiften i dag är högre än vad fastighetsskatten var när den slopades. Skillnaden är att det förut var de mest exklusiva husen, oftast i förorterna runt Stockholm, som betalade de högsta skatterna. Nu är det småhusägare över hela Sverige som betalar maxbeloppet: 7 687 kronor om året, oavsett om de har en mexitegelvilla i Vännäs eller en patricievilla i Danderyd. 

Gunvor Franzén, 98, berättar att hon bott ensam sedan hennes man dog i slutet av 90-talet. Hon har en pension på 16 000 kronor i månaden. ”Det är inte roligt att vara ensam”, säger hon. Foto: CORNELIA SCHAUERMANN

Vi tar en tradig teknikalitet till: Den del av befolkningen som har orkat sätta sig in i vad ett investeringssparkonto är har kunnat ta del av en kraftig börsuppgång utan att betala mer än en låg schablonskatt. Under 2015 var skatten på kontona bara 0,27 procent av det investerade beloppet. Så den som hade en miljon kronor på ett “ISK” betalade bara 2700 kronor i skatt – mot tidigare 30 procent av alla vinster och utdelningar. 

Om miljonen var investerad på börsen gav den över 100 000 kronor i avkastning det året. Och det var ändå inget exceptionellt år.

I ett uppmärksammat reportage i Expressen framgick det att antalet miljardärer har ökat med 25 procent under Stefan Löfvens regering – samtidigt som Sverige i dag har 245 000 fattigpensionärer, 145 000 fattiga barn och 1,4 miljoner personer som lever på en låg ekonomisk standard.

Oavsett hur man mäter visar statistiken samma sak: ojämlikheten ökar i Sverige. Och det väldigt snabbt.

Att minska klyftorna i samhället är självklart inte ett mål för alla – men minskad ojämlikhet är ändå produkten som Socialdemokraterna säljer. Det är det de lovar på sina affischer. Det är det partiet säger sig eftersträva.

Så varför har Socialdemokraterna misslyckats så fullständigt? 

Kanske är det för att partiet är besatt av arbete: bara det skapas jobb löser sig väl allt?

I en tid av kapitalackumulation, robotisering, globalisering och digitalisering är det den sämsta omvärldsanalysen sedan försvarsbeslutet 1925.

Och även om varenda svensk skulle få ett välbetalt arbete jobbar skattesystemet i motsatt riktning; jämfört med andra länder beskattas arbete högt och kapital lågt i Sverige.

 

LÄS MER: Alex Schulman: Löfven är obegriplig – går han på något? 

 

”Politikerna bryr sig inte om pensionärer. Vi är bara till besvär”, säger Rigmor Norell, 96, på Berga äldreboende i Solna. Foto: CORNELIA SCHAUERMANN

Eller så kanske Socialdemokraterna har misslyckats för att det inte går att lyckas? Om man läser litteraturen om ojämlikhet kan man lätt få intrycket av att förmögenhetsklyftor är ofrånkomliga. Kapital är rörligt och låter sig inte fångas lätt. Om detta skrev en av de där högersossarna, Klas Eklund, i boken “Jakten på den försvinnande skatten” redan 1998.

Enligt andra författare är det ännu mer omöjligt att minska samhällsklyftor. I “boken The Great Leveler” argumenterar historikern Walter Scheidel att det främst har varit krig, revolutioner, samhällskollapser och naturkatastrofer som lyckats jämna ut välståndet mellan människor.     

Men det skulle ju bli tråkiga valaffischer. Så den som är socialdemokrat – och vill vinna val – kanske måste fila på något sätt att komma åt mer kapitalvinster utan att skrämma varenda riking till Florida eller Portugal. 

Det är helt enkelt ett digert tankearbete som väntar. 

Om man blickar utåt i världen – likt partiets intellektuella motor gjorde på 1980-talet – ser man att det här tankearbetet redan pågår. Brittiska Labour har tagits över av en vänsterfalang och i USA flörtar Demokraterna med det tidigare otänkbara begreppet “demokratisk socialism”.

Den här utvecklingen kommer förr eller senare att komma till de svenska Socialdemokraterna.

Om partiet någonsin får flytta in i Rosenbad igen lär det styras av en kanslihusvänster.

 

LÄS MER: Så gynnas rika områden av ränteavdraget 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!