Youtubestjärnan: ”Jag har aldrig varit i en relation”

Sabina Decireé väljer drycken ingefärs-kombucha nere i kaféet innan vi åker upp till Expressens redaktion i Stockholm. Hunden Nala har fått stanna hemma i lägenheten i Solna.

– Det är lite bra för mig att komma ut. Som influencer jobbar man ofta hemifrån och dygnet runt, så det här blir en bra paus, säger hon.

I veckan som kommer ska Sabina Decireé testa hållbara hotell i Göteborg och Stockholm. 

– Det är ganska nytt för mig att göra klimatöverväganden. Tidigare har jag ju poängterat vegangrejer och mångfald, men nu försöker jag lära mig mer om hållbarhet. 

”Vill inte uppmuntra till överkonsumtion”

Din influencerkollega Moa Murderess berättade när jag intervjuade henne att det kostar på ekonomiskt att ta ställning för klimatet och inte längre göra samarbeten som exempelvis uppmuntrar till konsumtion. Hur fungerar det för dig? 

– Jag tror att det kommer att bli färre samarbeten, för när man kommer ut med att man är klimatengagerad så drar vissa företag öronen åt sig. Jag har också tackat nej till en del samarbeten med flygresor och gör betydligt mer sällan än tidigare med nyproducerade kläder. Jag vill inte uppmuntra till överkonsumtion utan till mer medvetna val när man väljer att konsumera. 

– Det sjuka är att vi influencers som faktiskt bryr oss om klimatet kan vara lite rädda för att prata om det, för man är rädd att andra ska tycka att vi inte har rätt uttala oss om vi inte är kunniga nog. Och så får man kritik för minsta grej. De som däremot inte bryr sig alls slipper helt att granskas. Men jag vill ändå försöka dela med mig av det lilla jag gör.

Är du aktivist?

– Nej, jag är absolut inte där än, jag är ny på det här. Visst har jag pratat om Världsnaturfonden och djurrättsfrågor i mina videor, men jag har haft mer fokus på psykisk hälsa. Jag skämdes nästan när jag blev nominerad till ”Årets miljöhjälte” av WWF, för jag tyckte inte att jag förtjänade det. Jag tycker liksom inte att jag har gjort tillräckligt. 

Berätta om din väg till att bli vegan!

– När jag pluggade i New York 2013-2015 fanns det ett stort utbud av vegetariskt, men jag åt som vanligt fram till dess att jag 2014 såg dokumentären ”Earthlings”. Den fick mig att inse att det inte är någon skillnad på våra husdjurs känslor och de känslor som djuren vi äter har. Jag har inte gråtit på det sättet sedan mamma dog. Det var en så brutal dokumentär.

Jag har inte gråtit på det sättet sedan mamma dog. Det var en så brutal dokumentär.

– Samma kväll åt jag köttfärssås och spagetti, men det kändes vidrigt. Sedan dess har jag inte ätit kött. I början åt jag mest pasta och tomatsås eller ris och frukt, men det fick mig inte att må så bra. Jag har ju IBS (funktionell störning i mag-tarmkanalen, reds anm) och det var inte så att min mage eller hy jublade över att jag blev vegan. 

Hur påverkades du av att du inte kunde så mycket om vegansk mat?

– Jag blev väldigt trött, men det blir jag ju även i och med att jag har en depression som jag medicinerar för. Jag äter B12-tillskott och har enligt blodprovet ingen järnbrist i alla fall. Det tog några år innan jag lärde mig mer om hur jag skulle få i mig växtbaserade alternativ till fisk, kött och mejeriprodukter. 

Depressionen började när mamman dog

Vad härleder du depressionen till?

– Min pappa är från Kenya. Han var kriminell och höll på med droger och utvisades när jag var ett år. Jag växte upp ensam med min mamma, som var deprimerad och bipolär. Vi var jättefattiga. Då jag var nio år kunde hon prata om att hon ville ta sitt liv. Och när jag var elva dog hon i cancer. Jag tror att min depression började redan när hon försvann. Den sorgen blev så stor att jag aldrig kom ur den.

– När jag efter att ha jobbat dygnet runt för att dra in pengar ett år efter hotell- och restaurangprogrammet började plugga marknadsföring på ett college i New York blev det ett slags ”wake-up-call” för mig. Jag hade sett ”Sex & the city” och nu skulle min stora dröm gå i uppfyllelse, men det gick inte att fly från mig själv och känslorna jag kände. Jag började gå hos skolpsykologen på college. De två åren i New York var både de bästa och de sämsta i mitt liv.

Hur då?

– Jag var i ett nytt land, i en ny kultur och var så ensam och bodde i en fallfärdig lägenhet. Det var inte alls glamoröst. Samtidigt upptäckte jag hur stark jag är. Jag blev utsedd till en av de bästa eleverna och vid examensceremonin hade alla andra sina familjer och vänner där. Jag satt där med mina fina betyg, men hade ingen som hejade på mig. Där och då insåg jag att jag aldrig kan fly från sorgen och tomheten. 

Vad hände i ditt liv efter det att din mamma dog?

– När jag var tio hamnade jag i en fosterfamilj som hade sex egna barn och många foster- och flyktingbarn. Jag fick flytta dit när mamma hamnade på ett sjukhem, men hon sade hela tiden att jag skulle få flytta hem igen när hon blev frisk. Jag fattade aldrig att hon var på ett sådant hem som man inte kommer hem från, utan på ett där man dör. Det var bra i fosterfamiljen och jag skötte mig utåt och var duktig i skolan, men jag hade behövt hjälp för så länge sedan... Barn och unga som sköter sig får inte alltid samma stöd som utåtagerande kompisar.

Hur gick det till när du blev utmattad?

– Det har nog att göra med den bransch jag befinner mig i och mitt personlighetsdrag att jag alltid vill att allt ska vara perfekt. Jag är inte nöjd även om jag har högsta betyg, inte nöjd med en enda video jag har gjort. Det blir lite absurt, för jag kan dela med mig av svåra saker online och jag får så mycket kärlek av följarna. Och ändå kan jag känna mig ensammast i världen.

– I början gick jag på vartenda event, syntes på alla galor och jobbade så hårt att jag aldrig hann känna efter. Utåt sett ser influencerlivet säkert lyxigt ut, men inuti har jag känt mig ganska tom. 

Fick sexistiska och rasistiska kommentarer

Hur hanterar du utmattningen i dag?

– Genom avstånd. Jag har inte laddat upp på Youtube på flera månader. Nu reflekterar jag mer över vad som känns meningsfullt för mig och för andra. Jag vill inte att mitt liv ska kretsa kring att få flest likes och kommentarer. Men att jag blev utmattad hade nog mycket att göra med att mitt varumärke är så kopplat till mig som person. Då tar man åt sig mer av elaka kommentarer än om man saluför en vara. 

– I början fick jag ofta höra att jag pratar konstigt, att mina läppar är fula, att jag går knäppt och inåt med benen, att jag inte är bra nog. Det kom sexistiska och rasistiska kommentarer när mina videor kom på listor över det mest visade. Då hette det att jag var ful, äcklig, slampig.

Ändå fortsatte du att stå upp för mångfald?

– Ja, men jag är ju den jag är och jag tycker att sådana som jag också ska finnas representerade online. 

Berätta om när du 2014 lade upp din första video på Youtube!

– Jag har alltid filmat mig själv. Som barn lekte jag väderleksrapporten, gjorde bakprogram och drömde om att jobba med tv. Och modeintresset har alltid funnits där. Min mamma var fantastisk att sy. När jag bodde i New York upptäckte jag att det fanns mer än kattvideor. Jag har ju alltid gillat att filma och fota, men min omgivning skulle nog säga att jag är blyg. Jag berättade inte ens för min roommate att jag lade ut en video om mode.

Beskriv hur det gick till när du blev stor på sociala medier!

– Jag var ganska tidig ut på Youtube, men fick mer publik när jag vågade visa min sårbarhet. I början visade jag en massa produkter på samma sätt som jag sett andra tjejer göra, men när jag öppnade upp om min depression och om mammas bortgång så växte intresset. Jag kände att det gav en så falsk och pytteliten bild av verkligheten att jag levde ett drömliv i New York.

Finns det något du inte pratar om i dina videor?

– Ja, det finns saker som jag inte pratar med någon om: Vissa aspekter av de mörka sidorna, depressionen, sorgen, ensamheten... Jag vill att folk ska må bra av att vara med mig eller se mina videor och jag tror inte att det skulle bidra till något gott om jag delade med mig av allt. 

Hur mår du just i dag?

– Just i dag är det okej. Men när jag lägger ut en bild på Instagram kan jag få höra att jag strålar, trots att jag i det läget kan känna att jag knappt vill finnas till. Att i det läget online våga diskutera hållbarhet är inte alltid lätt. När jag mår som sämst orkar jag inte alltid ta upp saker där det finns risk att bli sågad eller tillsagd att man inte är och gör tillräckligt.

Du nominerades av Världsnaturfonden till ”Årets miljöhjälte”. Varför har du engagerat dig i just den föreningen?

– Det började med att jag åt veganskt. Senare insåg jag att det också var mer hållbart för planeten att välja bort kött. Men de första åren stannade mitt engagemang vid maten. Ju mer jag läste på desto mer insåg jag hur viktigt det är med biologisk mångfald och naturvård. Jag uppmanade mina följare att försöka bidra genom att om de hade möjlighet skänka en slant till WWF. Om vi ska rädda klimatet behöver vi vara många som kämpar på olika sätt. 

Har gått över till second hand

Vilka klimatanpassningar gör du nuförtiden?

– Jag äter ju vegankost och bejakar mitt modeintresse genom att köpa second hand och stajla om själv. Ju mer jag har lärt mig om hur modeindustrin påverkar miljön, desto mer second hand har jag gått över till. Men det är jättesvårt. Jag ser inte allt som svart eller vitt. Är lösningen att bojkotta allt ”fast fashion”? Om textilarbetarna får bättre villkor kanske det kan hjälpa dem att komma ur fattigdomen?

– En tumregel jag har är att åtminstone inte köpa något nytt plagg som jag inte tror att jag kan använda minst 30 gånger.

Förut hade du långt hår, nu är du rakad?

– Jag mådde jättedåligt när jag rakade av allt hår. Förut försökte jag leva upp till bilden av vad som ansågs snyggt och vackert i sociala medier-bubblan. Det var lösnaglar, hårförlängning och massor av smink. Men hur mycket jag än ansträngde mig kände jag aldrig att jag räckte till. Det var inte hållbart, inte heller ekonomiskt. En kväll fick jag en knäpp och ville slita av mig håret. Jag klippte av alla extensions och beställde dagen därpå en rakapparat. Tyvärr ångrade jag mig med en gång och jag tänkte att jag aldrig mer skulle våga gå ut. Jag kände mig så naken! Jag hade byggt upp en fasad och när jag skalade bort den gillade jag inte det jag såg. Nu har jag dock fått lära mig att acceptera mig själv. 

Vad betyder Greta Thunberg för dig?

– Hon är en enorm inspirationskälla. Jag älskar att hon är så rak och tydlig! Hon är en stor anledning till att jag försöker göra förändringar i mitt liv nu. Jag tittar jättemycket på dokumentärer om klimat och miljö och försöker lära mig mer. Jag är inte den som påstår att jag är perfekt i något avseende och jag tänker att det kanske är bra att visa i sociala medier att man får vara med på den här klimatresan så länge man gör så gott man kan. 

– Jag har tackat nej till ett par samarbeten som har inneburit flygresor, men känner inte att jag är beredd att avstå från flyg för all framtid. Jag tar gärna tåg när det går, äter vego och semestrar på hemmaplan. Jag har så mycket respekt för de personer som gör mer än jag, men vi kan alla bli en del av lösningen. 

Du är singel, säger du. Hur länge har du varit det?

– Jag var i en relation i mina tidiga tonår, men har aldrig varit i en seriös relation i vuxen ålder. När jag säger det tror folk att jag är knäpp. Visst har jag dejtat, men jag har svårt att släppa in andra människor. Jag vet inte ens om jag har varit kär, möjligtvis förälskad. Jag blir ganska skrämd när andra visar intresse, då backar jag. Jag är rädd för vad som ska hända om jag mister någon jag älskar på samma sätt som jag förlorade min mamma.