Yoga Girl: ”Jag har ett budskap om aktivism”

Rachel Bråthén parkerar bilen utanför yogastudion i den 28-gradiga värmen på Aruba i Västindien och ber att få ringa tillbaka när hon har satt sig vid skrivbordet inne på kontoret.

– Åh, min 2,5-åring ville inte låta mig gå i morse. Det skulle hela tiden vara en kram till, förklarar hon via Skype.

Svenska Rachel, känd som ”Yoga Girl”, har över två miljoner följare på Instagram. Utöver att förespråka en hållbar livsstil framhåller hon gärna vikten av att värna planeten.

Hur gick det till när du började engagera dig för klimatet?

– Jag har alltid tänkt på klimatet. När jag var 19 blev jag vegan och då började jag lära mig mer om hur världen ser ut, och vilka de värsta klimatbovarna är. Då insåg jag att valen man gör i vardagen påverkar mycket. Nu klimatkompenserar vi i företaget ”Yoga Girl” och deltagarna i våra grupper erbjuds även att bidra till ett projekt där man planterar träd på Costa Rica och tar hand om träden så länge de lever. 

– Min passion är att värna om barn och djur. Jag tror också att ju mer vi tar hand om oss själva, desto mer tar vi hand om världen. Att jobba med personlig utveckling, yoga och meditation och allt som gör att vi känner oss mer hemma i våra liv och i kroppen gör att vi har passion och energi och kärlek till allt omkring oss också. 

Vad gör du i din närmiljö?

– Jag odlar egna grönsaker: aubergine, tomater, gurka, melon, mango, papaya, vitkål och sallad. Potatis och morötter funkar det dock inte sätta på Aruba, det är för varmt. Sopsorteringen är i princip obefintlig. Det enda man sorterar är glas. Minimilönen ligger på 4 000-5 000 kronor i månaden. När du jobbar på att få mat på bordet kommer du som individ kanske inte ha space för stort fokus på klimatet och miljön, men Aruba har även en del solceller och vindkraft.

Rachel Bråthén om flygskamning

Apropå att du klimatkompenserar för dig och för yogisar som flyger till dig på Aruba: hur mycket flygskamning utsätts du för?

– En hel del! Under 2019 har det kommit många sådana kommenterar i mina flöden. Mest är det svenskar som frågar hur jag kan rättfärdiga det jag gör och undrar hur det går ihop med yogan. Jag rannsakar mig förstås, men jag har kommit fram till att jag gör mitt bästa för att hjälpa människor att hitta det de söker inuti och lätta på det som gör ont. De kommer hit och förändrar sina liv och blir redo att göra skillnad, de är inte på Aruba för att dricka paraplydrinkar. Men jag skulle gärna starta verksamheter på fler ställen runtom i världen. Då skulle fler kunna ta tåg till yogagrupperna.

Men hur reagerar du på de här kommentarerna?

– Jag lyssnar på vad alla säger, men det går inte att göra alla till viljes. Man har synpunkter på att jag kör bil, åker på semester, har ett visst klädplagg på mig, vilka grönsaker jag ger min dotter och så vidare. Det händer att jag blir illa till mods. De gånger då jag blir triggad kan jag dock tänka att det kan finnas en sanning i det som sägs.

Rachel Bråthén ger ett konkret exempel: En kvinna från Sydostasien ifrågasatte på ”Yoga Girls” Instagramkonto att Rachel som vit kvinna verkligen hade rätt att lära ut yoga. 

– Hon gjorde mig medveten om hur känsligt det kan vara att föra vidare en tradition som kulturellt sett inte är västerlänningarnas. I Indien har man yogat i årtusenden och ändå känner sig vissa indier inte välkomna på yogacenter i Los Angeles.

Rachel bestämde att alla från den indiska communityn på Aruba får yoga gratis, som ett sätt att ”ge tillbaka”. Hon har också lärt sig att det är en skymf att visa fotsulorna mot ett altare med statyer av gudar som Kali eller Lakshmi och att man som yogaledare kan placera altaret i ett annat rum än i studion eller vara medveten om hur fötterna riktas. 

Berätta om din ”superkraft”!

– Du tänker på att jag har lätt att lära mig namn? I varje ny yogagrupp deltar 52 personer. Jag ser alltid till att lära mig namnen inom 40 minuter då vi har en välkomstcirkel. Och jag kommer ihåg namnen, trots att jag har grupper 25 veckor om året.

Jag ser alltid till att lära mig namnen inom 40 minuter då vi har en välkomstcirkel. Och jag kommer ihåg namnen, trots att jag har grupper 25 veckor om året.

Du har över två miljoner följare på Instagram. Hur vill du använda din plattform?

– Jag har ända sedan början varit noga med att det ska vara mycket mer än bilder på mig på stranden i olika yogapositioner. Jag har ett budskap om aktivism, berättar om djurrättsorganisationer och skriver också en del om abortfrågan. I Sverige är det så självklart att kvinnor har rätt till sina egna kroppar, men i USA är det något man får kämpa för. 

”Yoga Girl” vill inte fejka eller försöka ta perfekta bilder

Ja, du har även som mission att visa att kvinnokroppen är fin som den är, utan retuschering?
– Ja, jag blir så trött på hela idén om att yogisar i sociala medier ska vara smala, viga, vita. Jag vill vara genuin, inte fejka eller försöka ta perfekta bilder. Och när jag är ärlig får jag ett genuint gensvar. 

Den som har läst första boken, ”Yoga Girl”, vet att Rachel Bråthén på många sätt hade en svår uppväxt.

– Ja, jag hade en tuff uppväxt och det gjorde att jag var väldigt strulig under min tonårstid. Jag var självdestruktiv, drack mycket och såg livet som ett enda stort problem. I dag kan jag tacka för det, för det ledde mig till yogan. Utan de här erfarenheterna hade jag nog inte varit så hängiven detta.

I dag äger och driver Rachel en verksamhet som spänner över stora delar av världen. Ett 30-tal anställda jobbar i olika tidzoner och sedan tre år har Rachel en vice vd som sköter mycket av det administrativa så att Rachel själv kan fokusera mer på det kreativa. 

– Jag försöker lära mig när jag verkligen behöver gå in och styra upp saker och jag har förmånen att ha ett team som är lika hängivna som jag och fångar upp bollar när jag sprutar ur mig idéer. En del människor trivs med att arbeta nio-fem, men jag är mer sådan att jag jobbar jätteintensivt under kortare perioder.

Samtidigt kan det även för en yogaguru vara svårt att leva som man lär.

– När jag stressar för mycket får jag genast besvär med ryggen och med min skolios. Det senaste året har på många vis varit tufft. Jag har haft många yogagrupper och nästan blivit utbränd. Det är jag öppen med i podden och i sociala medier, för jag är mån om att folk inte ska tro att allt är enkelt och problemfritt.

Har ni någon barnomsorg?

– Ja, Lea går på en slags förskola, men man får bara vara där halv nio till tolv, så min man Dennis och jag klämmer ni allt vi kan de timmarna och sedan turas vi om att ta hand om Lea resten av tiden. Det är härligt. Fick jag välja skulle jag vilja vara med henne hela dagarna. 

Rachel Bråthén konstaterar snabbt att hon är privilegierad som via yogan har skapat ett liv som tillåter att hon hinner vara så mycket med dottern och maken Dennis Schoneveld, som är surfare. Även han arbetar med företaget ”Yoga Girl”. Innan Lea föddes hade Rachel bilden av att det skulle gå att ha med dottern på jobbet. Hon lät inreda ett barnrum med spjälsäng, skötbord och leksaker intill kontoret. 

– Men efter några månader insåg jag att det var en dum idé. Det är så stressigt att dela energin på det sättet. Jag stod där och skulle ha möten samtidigt som Lea var ledsen. Det bästa är att göra som nu: gå i väg en stund och arbeta otroligt effektivt och sedan vara helt närvarande med min dotter och stänga av telefonen. 

Hon fortsätter: 

– Jag fattade inte att det skulle vara så tufft... Jag underskattade hur lite jag faktiskt ville göra andra saker. Skaffar vi barn igen tänker jag ha minst ett år helt fritt.

Att pappor är föräldralediga är extremt ovanligt på Aruba, männen får bara en dag i anslutning till förlossningen så att de kan hälsa på mor och barn på BB. Direkt när Lea var född ville personalen att Dennis skulle säga hejdå och komma tillbaka på besökstiden. 

– Det slutade med att jag checkade ut från BB 90 minuter efter Leas nedkomst, för vi ville vara tillsammans hela familjen. Och när Dennis första gången var ensam med Lea i stan medan jag hade en yogagrupp kom en kvinna fram till honom och beklagade sorgen. Det enda skäl kvinnan kunde se till att Dennis skulle gå ensam med en liten bebis i en Babybjörn var att mamman hade dött... 

Familjen har just kommit hem från Mexiko där Dennis gjort ett ”ironman”, en triathlontävling. 

– När det gäller corestyrka tror jag faktiskt att jag slår Dennis, men han är mer uthållig och kan springa eller cykla hur länge som helst. 

Vad gör du om fem eller tio år?
– Inom fem år hoppas jag ha en egen yogastudio i Stockholm. Det känns som att yogavärlden i Sverige behöver en liten boost! Man tar yogan så himla seriöst och tappar kanske lite av lusten och det tror jag kan leda till att vissa drar sig för att våga testa. 

– Målet är annars att göra bra saker och i någon mån ha en del i att rädda världen genom att få folk att må bättre. Inte för att de bara ska dricka grön juice och jobba med personlig utveckling för sakens skull, utan för att människor som mår bra har makt att förändra världen. Jag har också en stiftelse som tar hand om kvinnor och barn som blivit utsatta för övergrepp och trauman. Det arbetet kommer att fortsätta.