Världens djupaste sjö är på väg att dö

Farliga näringsämnen från tvättmedel rinner rakt ut i sjön

Flera tunga fordon kör på den klara isen mot Olchonön – den största ön vid Bajkalsjön, belägen i sydöstra Sibirien, 5 500 kilometer från den ryska huvudstaden Moskva. Isens blåa djup spricker upp i mönster som ser ut som vita vener. 

Bajkal finns sedan 1996 på UNESCO:s världsarvslista med anledning av sjöns unika ekosystem. Men den vackra isen på sjön är numera allt mer sällsynt. Den kalla Bajkalsjön har värmts upp de senaste åren och klimatet har blivit mildare, med ett mer utjämnat temperaturintervall. Klimatförändringarna har gjort så att sjön förblir frusen under mycket kortare tid än tidigare, ett faktum som enligt den kände Bajkalforskaren Maksim Timofejev, vid Irkutsks statliga universitet, kan orsaka allvarliga skador på ekosystemet. 

– Ekosystemet här är inte stabilt, det omvandlas hela tiden. Tidigare gick det inte lika fort att upptäcka klimatförändringarna, säger Maksim Timofejev på sitt kontor i staden Irkutsk, belägen vid Bajkalsjöns strand i södra Sibirien. 

Han konstaterar att människans påverkan blivit allt mer uppenbar. I takt med att livet för människorna runt sjön har blivit bättre har miljön blivit sämre, enligt Maksim.

Hotell byggs illegalt och utan kontroll på platser som många turister vill besöka. 

– Farliga näringsämnen från tvättmedel – från små och stora hotell – rinner rakt ut i sjön. De smutsiga utsläppen får förödande konsekvenser, säger Maksim. 

Han tvivlar på att människor kommer att ändra sina vanor och ta med sig skräpet från semestern i framtiden.

– Det handlar om att reglera infrastrukturen, men inte med förbud. Turismen har förbättrat livet för lokalinvånarna runt Bajkalsjön.

Mindre än tre procent av områdena runt Bajkal är bebodda, men det är tillräckligt för att påverka hela sjön och den närliggande miljön, enligt Maksim.

– Människor åker inte dit björnarna sover, i Sibiriens ingenmansland. Människor är flockdjur och vill samlas på en och samma plats, säger Maksim Timofejev vid Irkutsk statliga universitet.   

Hoten mot Bajkal drabbar även lokalbefolkningen. 

– Det tar längre tid för sjön att frysa till is, Bajkal fryser numera inte förrän i december. Temperaturhöjningen har rubbat sjöns naturliga cykel, säger fiskaren Ilja Barnatjov, som kör en grupp blonderade kvinnor i en liten men fullpackad sovjetisk UAZ-buss, i folkmun kallad ‘buchanka’.

Han åker över 80 km i timmen mot Olchonöns norra udde.

Turister reser hit och skräpar ner

Ilja tillhör lokalbefolkningen burjaterna, bosatta längs Bajkalsjön, som utgör det största minoritetsfolket i ryska Sibirien. Hans vardag går inte ihop utan turismen – han har både fru och barn att försörja. Familjen bor i en skog långt borta från anläggningarna vid ön. Under en vanlig dag kan Ilja köra turister i över tio timmar. Den – numera allt kortare – vintersäsongen är populär. Men även en bit av sommaren är intensiv.

– Sommarsäsongen smäller till i juli. Och vi måste överleva på de pengar vi tjänar in under vintern och sommaren. Det finns inget mer omfattande kommersiellt fiske längre. Situationen är dålig, vi har turister som reser hit och skräpar ner, och ingen möjlighet att fiska. Det har blivit svårare att överleva, säger Ilja Barnatjov.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Bajkalsjön innehåller ungefär 20 procent av allt icke-fryst sötvatten på jordens yta. Men här ryms också stridigheter mellan industrijättar och lokalinvånare. Det stora påverkar det lilla – och människors vardagsliv.

Ekologer har larmat att lagstiftningen som reglerar sjöns vattennivåer, och kontrolleras av en damm, kan kringgås. Hela industrier i området – särskilt företag som drar nytta av vattenkraft – är beroende av att manipulera nivåerna.

– Vattenkraftverk vill sänka vattennivåerna för att producera mer energi, vilket också skadar ekosystemet. Det finns nivåer att förhålla sig till enligt lagstiftningen, men industrier lobbar för att sänka och stärka sina intressen. Det handlar om att tjäna mer pengar, säger ekologen Marina Richvanova, som arbetat fram ett mångårigt projekt för att skydda miljön kring Bajkal. 

Bajkals vita fisk, omul, är en av djurarterna som har lidit allra mest av klimatförändringarna och manipulationen med vattennivåerna. Fisken, en del av laxfamiljen som bara finns i Bajkal, trivs inte när vattnet värms upp. Efter att omulbeståndet minskat kraftigt förbjöds allt kommersiellt fiske 2017.

Då blev fiskaren Ilja utan jobb.

Han gör en u-sväng på isen och det känns som om bussen ska välta, och stannar sedan. 

Men gruppen med blonderade kvinnor vill inte stiga av. De vill att Ilja ska köra vidare till en plats där isen blänker ännu mer. En kvinna klagar högljutt: 

– Det finns säkert klarare is än så här. Kör vidare!

Isen är över en meter tjock, genomskinlig och knarrar under fötterna. 

Ilja ber alla gå av bussen, han tar fram te och gör upp en eld på isen för att värma fisksoppan han har förberett. Hans guldtänder skiner i solen.

– Det finns plus och minus med turismen, säger han utan att tveka. 

En av turisterna i gruppen avbryter Ilja. Hon säger att hon är kissnödig.

– Här ute finns varken toaletter eller papperskorgar, klagar kvinnan.

– Finns det vodka då? frågar en annan i gruppen. 

– Det går inte att slänga skräp någonstans, säger en tredje kvinna. 

– Ge det till mig, jag tar hand om soporna. Det är nationalparkens ansvar att ta hit toaletterna, men det är jättesvårt att bedöma hur många människor som kommer hit, svarar Ilja. 

I dag arbetar Ilja hos Nikita Bentjarov, som öppnade den första turistanläggningen på Olchonön i byn Khuzhir för över 20 år sedan. När han drog igång fanns varken el eller varmt vatten på ön. Fram till 2005 klarade sig gästhusverksamheten utan el och vatten. Nu ser turisternas krav annorlunda ut.

Isen sprakar under fötterna. 61-årige Nikita, som på 80-talet var rysk mästare i pingis, promenerar vidare på Bajkalsjön. 

– Bajkal förstörs av både turismen och klimatförändringarna, konstaterar han och bekräftar fiskaren Iljas oro.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Samtidigt blir turismen allt mer avgörande för lokalbornas överlevnad, i takt med att sjön värmts upp och fisken försvunnit. Det sibiriska gästhuset ”Nikita’s Homestead” har plats för över 80 personer och är en av Bajkals mest kända boenden. Nikitas verksamhet sysselsätter över hundra lokalbor. Här kan turister hyra uppvärmda trästugor mitt på stäppen intill mongoliska tempel och äta franska och sibiriska delikatesser. 

Medan västerländska regeringar har avskräckt sina befolkningar från att resa, även inom landet, har Kreml gjort de stängda gränserna till en möjlighet att få ryssar att upptäcka hemestern. 

Nikita säger att turisterna har ökat markant under corona-pandemin. 

– Sedan slutet av december är vi fullbokade. Ryssarna som brukar åka utomlands har ersatt kineserna som inte kommer in i landet. Men de tar också med sig sina vanor hit och skräpar ner. Det som är bra för vår ekonomi förstör vår miljö, säger Nikita. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Turismen vid Bajkalsjön har exploderat de senaste åren men regleras inte officiellt – trots att området är en del av en nationalpark. Men att rädda ekologin och försöka hålla Bajkal ren har länge varit Nikitas kall. Även om det är ett arbete i motvind. 

Många kissar ute i naturen och det syns om vintern när isen på många ställen får en gul färg. 

Ändå är nedskräpningen det största problemet, säger han. Om somrarna organiserar Nikita resor längs Bajkalsjön där unga lokalbor plockar skräp. Då reser inte turisterna över isen med guider som nu under vårvintern. 

– Vi har stora problem med sopor. På sommaren och hösten är det fullt av sopor. Många tar inte med sig det skräp de tar hit, det är vedervärdigt, säger Nikita, som befarar att sommaren kommer att bli tuff om de ryska gränserna förblir stängda.

Lokalborna är beroende av turisterna och det finns många hotellägare, men Nikita är unik eftersom han sysselsätter byns invånare året om. De flesta nya hotellägare i närheten kommer till Bajkalsjön för att tjäna pengar och åker så fort säsongen är över.  

Nikita har anställda som har jobbat med honom i över 20 år.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

– Det finns ägare vars kommersiella verksamhet inte gynnar samhället, eller ser inte hur hårt livet är för lokalborna. Här anstränger sig även äldre kvinnor för att få ihop pengar till sina familjer. De jobbar varje sekund av sina liv, säger Nikita Bentjarov.

En av dem är 54-åriga Jevdakija Ibizina, vars lön som diskare har hjälpt henne försörja två vuxna barn i femton år och därefter fem barnbarn. 

Även hon återkommer till nedskräpningen. 

– Jag plockar sopor varje år. Människor slappnar av när de är på semester och tror att de är i en storstad där det finns avfallshantering. De senaste två åren har myndigheterna erkänt att det finns ett problem i området, men de gör inte tillräckligt, säger Jevdakija Ibizina. 

2021 har utropats till Bajkalsjöns år, enligt Kreml. Men Moskva har försvagat lagstiftningen som skyddar Bajkal enligt UNESCO:s krav. Numera är det tillåtet med skogsavverkning, att bygga livsmedelsanläggningar och att syssla med avfallsförbränning.

Bajkal är uppdelad i ekologiska zoner. Sopor, plast, och utsläpp av smutsigt vatten leder till förgiftning av sjön. Bajkals ekosystem hotas dessutom av att uppköp av mark tas över illegalt, och att turism växer på orörd natur, enligt ledande ekologer i Irkutsk.

Ekologen Marina Richvanova tycker inte att myndigheterna prioriterar miljömålen, och är djupt oroad över utvecklingen. 

Hon har med egna ögon sett hur bajamajor töms rakt ut i Bajkalsjön. 

– De som tar hand om soporna befinner sig långt borta, man måste transportera skräpet dit. Man måste betala extra för att bygga toaletter och hantera avloppsvatten. Men i stället hälls avloppsvatten ut på vägarna – eller direkt i Bajkalsjön, säger Marina Richvanova. 

Tillbaka till hotellägaren Nikita Gontjarov. Det är söndag morgon och han besöker öns kyrka, ljuset från Bajkalsjön studsar mot fasaden och lyser upp Nikitas ansikte. Han berättar att han har blivit andlig av att bo nära sjön. De dagliga promenaderna längs Bajkal har botat honom från en svår sjukdom, tror han.

Nikita befarar att människans påverkan på Bajkal kommer att förvärras.

Trots att det påverkar hans levebröd så vill Nikita begränsa turismen – för miljöns skull.

– Bajkalsjön är inte evig, säger Nikita Bentjarov.

Solen går ner över stäppen, rullar som en glödande liten boll över schamanens klippa på Olchonön.

I en oändlig tid har sjön gett människorna här vattenförsörjning och fiske. Vissa hänvisar till Bajkal som om det var en person – eller till och med en nära vän med magiska krafter. Men det en gång livgivande vattnet går inte längre att dricka, efter år av utsläpp av avloppsvatten.

– Morfar Bajkal är en lättirriterad och hård äldre herre – inte en mjuk kvinna, säger en lokalbo som inte vill att hans namn skrivs i tidningen. 

Han förklarar att vissa klippor runt sjön anses vara maskulina medan andra beskrivs som feminina. För dem som bor nära har sjön en aura av mysticism knuten till områdets starka tro på schamanism, en andlig tro som kopplar samman energin från kremerade rester av schamaner, som bor inuti träden, med naturen.

– Sjön och naturen tar bort vårt fokus från vardagsproblem och därför vill människor återvända hit. Bajkal gör så att vi ser oss själva utifrån, tillägger Nikita Bentjarov.