Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Åsa-Britt Karlsson ska lösa den svenska klimatgåtan

Åsa-Britt Karlsson, generaldirektör för Statens geotekniska institut (SGI) och regeringens särskilda utredare för den ”Klimatpolitiska vägvalsutredningen”. Foto: LISA MATTISSON

LINKÖPING. Om allt går som planerat ska Sverige om bara 26 år – med hjälp av olika metoder – kunna ”ta tillbaka” lika mycket koldioxid som vi släpper ut.

På så sätt ska utsläppen bli ett nollsummespel. 

Det tunga ansvaret vilar just nu på Åsa-Britt Karlsson, som i januari 2020 ska presentera hur detta ska gå till för regeringen.

– En av många utmaningar är alla legala hinder. Vi måste få transportera koldioxid för lagring med fartyg, vilket strider mot internationell rätt i dag. Men det är absolut sannolikt att vi klarar detta, säger hon. 

Åsa-Britt Karlsson är sedan 2012 generaldirektör för Statens geotekniska institut (SGI). Hon har en bakgrund inom Centerpartiet och blev efter den borgerliga valsegern 2006 statssekreterare hos miljöminister Andreas Carlgren (C), men avgick i samband med att han lämnade regeringen 2011. 

Sedan juli 2018 har hon det minst sagt utmanande uppdraget att ge svar på hur Sverige ska nå negativa utsläpp av växthusgaser – alltså mindre än noll – efter 2045. Detta genom att, med helt nya metoder, bland annat ”ta tillbaka” utsläpp som redan har gjorts. 

Utredningen har tagit namnet ”Klimatpolitiska vägvalsutredningen” och till sin hjälp har Åsa-Britt Karlsson ett sekretariat på 5 personer, 34 experter och – när vi ses på SGI:s kontor i Linköping – ytterligare 241 dagar till deadline.

Under luppen ligger framför allt tre typer av lösningar som just nu studeras i närbild: Att öka inbindningen av koldioxid i skog och mark, att fånga in och lagra biogena utsläpp och att investera i utsläppsminskande åtgärder i utlandet. 

För vissa låter det här som rena grekiskan. Går det att väldigt enkelt förklara vad de här olika lösningarna går ut på? Om vi börjar med inbindningen av kol.

– Det ju så att skog och mark binder kol. Och kan man öka den inlagringen kan man undvika att koldioxid åker ut i atmosfären. Det är den jätteenkla förklaringen.

Hur kan man göra det?

– Det finns flera olika åtgärder. Det kan handla om att man återskapar våtmarker på mark som dränerats för att möjliggöra jord- och skogsbruk. Det kan också vara skogsmark som man kan nyttja än mer helt enkelt. Det kan också vara nedlagd jordbruksmark som kan vara lämplig för olika grödor som binder mer kol. Man kan också använda sig av olika fånggrödor, som olika sorters gräs, och se till att marken inte är bar. 

Statens geotekniska institut (SGI) håller till i Linköping, invid universitetet. Foto: LISA MATTISSON

Och metoden att fånga in och lagra biogena utsläpp som ni kikar på. Vill du förklara den? 

– Vi har ju en hel del energianläggningar som använder biomassa i Sverige. Och där kan man avskilja koldioxid ur rökgaserna. Därefter kan man forsla den till en lagringsplats. Just nu ska vi titta på vad det finns för lagringsplatser som är möjliga. Norge har kommit väldigt långt där. De har en testanläggning utanför Bergen där man tittar på hur man på olika sätt ska kunna jobba med att fånga, transportera och sedan lagra koldioxiden under havet. 

Vad händer med koldioxiden när den lagras? 

– På lång sikt binds koldioxiden in i berggrunden genom mineralisering. Den återgår och neutraliseras. Men det är ju som sagt på väldigt lång sikt. Samtidigt är det inte farligt att lagra koldioxid under havets botten. Det är skadligt för atmosfären, men det är ingen farlig verksamhet på det sättet. 

Vilket är det mest spännande alternativet ni kikat på hittills? 

– Det är ju en palett men väldigt skilda saker. Men om man tittar möjligheterna att fånga in och lagra koldioxiden är det ju en väldigt spännande metod.

Hur stor andel av utsläppen kan vi ”ta bort” på med någon eller några av dessa metoder?

– Elva miljoner ton är målet 2045. Då är målet också att vi maximalt ska släppa ut elva miljoner ton från andra verksamheter, så att det sammanlagt blir noll. Därefter är planen att vi ska ligga på minus, alltså att vi fångar in mer koldioxid än vad vi släpper ut.

Hur sannolikt bedömer du att det är att vi klarar det? 

– Det är sannolikt. Absolut rimligt. Det är därför vi nu gör en strategi för att klara det. 

Efter att de globala koldioxidutsläppen legat relativt stilla från 2014 till 2016 har de nu ökat två år i rad. Hur kan det bli så, när allt vi gör är att prata klimat och försöka bli klimatsmarta? 

– En del är väl konjunkturberoende. Och i många länder innebär utvecklingen också att man också använder sig av kolkraft, som orsakar mer utsläpp. Sedan är väl medvetenheten väldigt olika och där är det jätteviktigt att Sverige går före. Att vi visar att vi både kan förena välstånd och reduktion av växthusgaser. Det stora och viktiga är förstås att vi minskar utsläppen, men det faller utanför utredningens uppdrag. 

Hur säker är du på att vi kommer att nå Parisavtalets målsättningar?

– Jag är optimist. Jag tror att vi har många hinder på vägen, men vi måste undanröja dem. Vi har inget annat, utan vi måste enas och ha en bra värld att lämna över till kommande generationer. De som föds i dag som kommer leva i en värld som vi redan nu måste ta ansvar för. Jag tror att det där blir tydligare och tydligare.

Vad oroar dig mest just nu i den här frågan? 

– Det är en orolig värld med ledare som inte tar ansvar. Det är naturligtvis en försvårande faktor. Men samtidigt som det är jätteviktigt vad ledare och länder gör finns det många andra goda krafter. Exempelvis finns det problemtik i den här frågeställningen i USA, men det finns samtidigt många delstater som är väldigt progressiva och företag som utvecklar tekniker. Så det är inte så svart eller vitt. Men det är klart att om inte världens ledare tar sig samman är det naturligtvis ett hot.

Vilken är den enskilt största boven vad gäller koldioxidutsläpp, enligt dig? 

– Jag har inte det svaret. Men det är klart att vi måste ställa om vad gäller kolkraft och i stället ha energikällor som är hållbara.

Vilken är den största boven som privatpersoner direkt eller indirekt kan påverka i sin vardag? 

– Ett tråkigt svar, men det är en helhet. Att du faktiskt tänker efter: resmönster, val av bränsle, uppvärmning av din bostad om du kan påverka det själv, källsortering. Allt sådant.

Åsa-Britt Karlsson, generaldirektör för Statens geotekniska institut (SGI) och regeringens särskilda utredare för den ”Klimatpolitiska vägvalsutredningen”. Foto: LISA MATTISSON

Ingen enskild del som väger lite tyngre? 

– Det är ju klart att transportsektorn är en stor del, men det kan ju också variera från person till person. Det finns en del som inte orsakar några utsläpp alls samtidigt som det finns de som lever på ställen där man inte har så mycket att välja på om man ska jobba och barnen ska gå i skolan. Så jag tror att var och en måste se över. Bor man centalt i Linköping kan man göra som jag och ha en elcykel och en gasbil. Det funkar bra här, men så är det inte överallt. Men generellt är transporter är en viktig sak som för många är en lätt åtgärd.

Finns det någon åtgärd för att minska koldioxidutsläppen som borde ha fått eller borde få mer uppmärksamhet?

– Omställningen inom uppvärmning av bostäder. Det tänker man inte på. Men fjärrvärme, att man nyttjar andra bränslen, att man inte använder kol, oljepannor och sådant. Det var ganska länge sedan man såg någon som hade en oljetank. Det är en sådan förändring som även transportsystemet skulle behöva gå igenom. För där har vi gjort det bra.

Vad säger du om den debatt om kärnkraft som lyfts det senare året?

– Där säger jag pass. Det är en fråga långt utanför mitt utredningsuppdrag.

I en intervju beskrev du ditt arbete som ett pionjärarbete. Vad menar du med det? 

– Jag trodde då att det var första gången som någon tittar på det här. Men det pågår arbete på många håll och vi vet att till exempel Storbritannien kommit långt. Samtidigt kommer det säkert bli så att tittar på oss och vi hoppas att vårt arbete kan bli ett bra exempel för andra länder att titta på. Det förpliktigar.

Åsa-Britt Karlsson

Ålder: 61.

Bor: Linköping.

Utbildning: Socionom. 

Bakgrund: Har haft flera olika befattningar inom Centerpartiet, bland annat som kanslichef för Centerpartiets riksdagskansli och som statssekreterare på miljödepartementet. 

Aktuell: Utredningen ska lämna över sin slutrapport till regeringen senast den 31 januari 2020.

Parisavtalet

I december 2015 enades världens länder om ett nytt klimatavtal som binder alla länder och ska börja gälla senast år 2020. Den globala temperaturökningen ska hållas långt under 2 grader och vi ska jobba för att den ska stanna vid 1,5 grader. Avtalet trädde i kraft i november 2016.

Statens geotekniska institut (SGI)

En expertmyndighet som arbetar för ett säkert, effektivt och hållbart byggande och ett hållbart användande av mark och naturresurser.

 

Arbetar med både forskning, kun­skapsförmedling och rådgivning. Bland annat har den en roll som stöd till kommuner och länsstyrelser runtom i landet. 

 

Myndigheten tillhör Miljö- och energidepartementet och har totalt cirka 90 medarbetare. Den ingår sedan 2015 i den krisorganisation som leds av Myndigheten för samhälls­ skydd och beredskap (MSB).

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!