Kinas plan: Så ska man knyta till sig talibanerna

Senast talibanerna styrde Afghanistan, kunde endast Kabuls becksvarta nätter dölja de många fordon som stod oanvända vid vägkanterna. Pengar fanns inte till vare sig elektricitet eller bränsle.

Ekonomin kraschade eftersom talibanerna var internationell paria. Utfallet riskerar bli precis detsamma denna gång, när organisationen har upprättat ett nytt islamistiskt emirat som styrs av en övergångsregering med flera ministrar på FN:s sanktionslistor.

Det finns bara ett land som helt obesvärat samarbetar med denna nya regim. Nämligen Kina, som förra veckan avböjde att medverka i ett möte om Afghanistan med diplomater från 22 länder, lett av USA:s utrikesminister Antony Blinken och hans tyska motsvarighet Heiko Maas.

Samtidigt höll Kinas utrikesminister Wang Yi i stället ett möte med fem av Afghanistans grannländer, där han bland annat offentliggjorde ett kinesiskt biståndspaket värt över 200 miljoner kronor adresserat till Afghanistans nya härskare.

Niva Yau, forskare vid OSCE Academy i Kirgizistans huvudstad Bisjkek, underströk förra månaden i en rapport för tankesmedjan Jamestown Foundation hur Peking ända sedan USA i början av förra årtiondet meddelade sin intention att lämna Afghanistan, har arbetat med strategin att skaffa politiskt inflytande genom ekonomiska incitament.

I detta syfte har dussintals hemliga möten hållits mellan kinesiska tjänstemän och talibanerna de senaste åren. Sedan i somras sker dessa möten i det öppna. 

Peking uppmanar nu omvärlden att omvärdera terrorgruppen. Man har tillsatt ett särskilt sändebud med ansvar för relationen till talibanerna, som menar att gruppen är representativ för Afghanistan och villig att lära från andra länder.

Talibanerna har å sin sida välkomnat Kina att hjälpa till med återuppbyggnaden av Afghanistan, och utfärdat säkerhetsgarantier för kinesiska företag i landet.

Riskfyllda råvaror

Afghanistan sitter på imponerande reserver av litium, koppar, torium, kobolt och andra viktiga råvaror till ett värde av flera tusen miljarder kronor. Lägg därtill enorma mängder olja, gas och guld och det är lätt att föreställa sig Pekings iver att genast börja utvinna.

Men Niva Yau tror inte på några omfattande kinesiska investeringar i afghanska naturresurser inom den närmsta tiden:

– Inte detta år, och sannolikt inte nästa år heller, säger hon på telefon med den kirgisiska huvudstadens rusningstrafik i bakgrunden.

Yau påminner om att såväl USA som Kina haft svårigheter att investera på grund av den bristande säkerhet som talibanernas närvaro alltid medfört. 

Detsamma gäller efter maktövertagandet, då Niva Yau för tillfället inte kan se att talibanerna som rörelse står enade bakom ledningen i Kabul. Hon påminner om att talibanerna har bakgrund i flera olika länder, och att graden av islamistisk radikalitet skiljer sig markant inom organisationen.

Hon menar att det är betydligt enklare för den nya regimen att utfärda garantier än att hålla dem:

– Talibanerna är väldigt pragmatiska. De behöver en rad länder som kan legitimera deras styre, men på marken kan man samtidigt se att ledningen inte har kontroll över lägre rankade medlemmar.

Infrastruktur först

Enligt Niva Yau är Kina väl införstådda med dessa risker. Hon säger att attacker mot kinesiska fabriker eller gruvverksamheter i utlandet äger rum ungefär varannan månad, något som ofta skapat rubriker kring landets investeringar i Afrika. 

Detta är vad man vill ha också från talibanerna, en avdelning som arbetar med kinesiska investeringar

Kina försöker i regel lösa detta genom samarbete med lokal polis och säkerhetstjänst. Exempelvis har Pakistan, världens största mottagare av kinesiska investeringar under de nya sidenvägarna, bildat en ny polisenhet med särskild uppgift att skydda kinesiska investeringar

– Detta är vad man vill ha också från talibanerna, en avdelning som arbetar med kinesiska investeringar. Men en sådan måste bekostas av Kina, och villkoren tar tid att förhandla fram, säger Niva Yau.

Men det finns andra metoder än råvaruindustrier för att knyta Afghanistan närmare. Exempelvis är afghanska exportvaror till Kina sedan 2015 skattebefriade, varpå exporten ökat från 12 miljoner dollar (2015) till 52 miljoner dollar (2020).

För att underlätta exporten av pinjenötter, färdigställdes 2019 en järnväg mellan länderna via Kazakstan. På så vis inkorporeras Afghanistan stegvis i de nya sidenvägarna.

Niva Yau bedömer att Kinas inledande aktiviteter i Afghanistan kommer ha infrastruktur i fokus. Med hjälp av järnväg och motorvägar ska landet landet länkas samman med Pakistan och Uzbekistan, och sedan vidare till Kina. 

Sådana investeringar skapar ingen uppståndelse internationellt, och gör dessutom att exporten av sanktionsbelagda afghanska råvaror i framtiden kan ske via tredje länder.

Oro för terrorism

Afghanistans naturresurser är heller inte Kinas främsta prioritet. Långt viktigare är det att motverka eventuell spridning av vad Peking kallar terrorism till den oroliga regionen Xinjiang i västra Kina.

Senast talibanerna styrde Afghanistan flydde nämligen många kinesiska muslimer dit för att undkomma förtrycket i Kina. De togs emot med öppna armar – och utbildning i såväl vapenhantering som religiös extremism.

Sedan dess har repressionen av etniska minoriteter i Xinjiang ökat dramatiskt, och således även incitamenten att fly därifrån. Trots garantier från talibanerna, så noterar kinesiska akademiker hur regionens komplexa historia försvårar kontrollen av allianer mellan militanta grupperingar.

Därför underströk utrikesminister Wang Yi i mötet med Afghanistans fem grannländer vikten av att tillsammans kontrollera droghandel och flyktingströmmar från Afghanistan, samt att omedelbart arrestera terrorgrupper som rör sig därifrån. 

I detta syfte ska delningen av underrättelseinformation länderna emellan utökas. Kina vill ta kontroll över säkerhetspolitiken med hjälp av regionala ledare, snarare än Antony Blinken eller Heiko Maas.

Inget kinesiskt erkännande

De utländska bistånd som tidigare utgjorde tre fjärdelar av Afghanistans bnp har dragits in, och närmare tio miljarder dollar av landets tillgångar blivit frysta på initiativ av USA. 

Även fast Kina motsätter sig detta och uppmanar väst att ta ansvar för det kaos man skapat genom att upprätthålla ekonomiskt och humanitärt bistånd, så är talibanrörelsen i nuläget helt beroende av kinesiska pengar.

Men samtidigt uppger företrädare för statliga kinesiska tankesmedjor att Kina inte kommer erkänna talibanernas kritiserade övergångsregering. Man fortsätter i stället uppmana talibanerna att inkludera andra folkgrupper i landets ledning och utöva en mer återhållsam version av islam.

Förvisso är den otillgängliga gränsen mellan Kina och Afghanistan bara 80 kilometer lång. Men islamistisk extremism i Kabul riskerar spilla över till grannländer, där religiösa grupper redan ser storögt på talibanernas framgångar. Exempelvis har Tadzjikistan 1 300 kilometer gräns mot Afghanistan och närmare 500 kilometer mot Xinjiang. 

Ingen regering i Centralasien har ännu uttryckt missnöje med Pekings behandling av uigurerna i västra Kina, trots nära historiska och kulturella band. Tystnaden kan ses som den största framgången med Kinas stöd för regionens diktatorer. 

Det finns mindre radikaliserade talibaner som ser problemen med att förlita sig på drogförsäljning

Frågan är hur mottagliga de mindre centraliserade talibanerna är för en sådan tyst överenskommelse, eller vilket gehör kinesiska löften om hjälp att ta jordbruket bortom opium får på lokal nivå.

Niva Yau påpekar att det skulle krävas drastiska förändringar. Steget från drogförsäljning till inkorporering i det globala handelssystemet förutsätter en helt annan byråkratisk kapacitet.

– Det finns mindre radikaliserade talibaner som ser problemen med att förlita sig på drogförsäljning och vill utveckla talibanrörelsen. Men man kommer få problem i olika provinser, där det är upp till lokala ledare och inte Kabul huruvida Kina välkomnas.