Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

KD rensar ut arvet efter Alf Svensson

Ebba Busch Thors tillträde som partiledare för KD blev början till slutet för Emma Henriksson, skriver Torbjörn Nilsson. Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Ebba Busch Thor som nyvald partiledare tillsammans med Emma Henriksson och Jakob Forssmed i april 2015. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Riksdagsomröstningen om de ensamkommande afghanerna blev slutpunkten för Emma Henrikssons karriär. 

När det stora sker, sker det i skymundan.

Emma Henriksson sitter i soffan på sitt rum i gamla riksdagshuset. Hon säger inte mycket. Hon bär kavaj. Det är en trekvart kvar till hon ska trycka på knappen.

Sedan är hennes tid i partipolitiken slut.

Jag minns första gången jag träffade Emma. Det var i det höga blå A-huset ute vid Lappkärrsberget. Vi läste statsvetenskap där, hon och jag, en socialistisk mormon med rötter i Chile och några till. På den tiden grälade folk om kravallerna i Göteborg.

Emma var några och tjugo och hade småbarn. Hon hade fått sitt första som artonåring; partitillhörigheten hängde ihop med det. När hon skulle bli föräldraledig skickade hon ett brev till det socialdemokratiska statsrådet för att påtala att försäkringen inte riktigt funkade om man gick i gymnasiet, hade obligatoriska prov och inte hunnit få ihop till en SGI. Svaret fann hon inte tillfredsställande.

Emma Henrikssons fall är knappast unikt, ändå säger det så mycket om vår tid.

Kristdemokraterna, brukade hon säga, såg i stället människan.

Människan.

Det var grejen med kristdemokratin enligt Emma, att människan inte enbart kunde betraktas som en individ utan var en ofullkomlig varelse inför vilken andra människor bar ett särskilt solidariskt ansvar.

Nu sitter hon i soffan och väntar på att få gå och säga ja till regeringens förslag om en ny möjlighet till asylprövning för en grupp unga flyktingar. Man ser ut över Stockholms slott från hennes fönster. Solen skiner därute. Hon och två andra kristdemokrater tänker bryta partilinjen. Det är orsaken till tystnaden.

 

LÄS MER: Emma Henriksson (KD) går emot sitt parti 

 

Fast, egentligen spelar det väl ingen roll vad de andra ska säga. 

Emma Henrikssons karriär som riksdagsledamot är ändå över.

– Det finns de, säger hon till slut, som har hittat sin hemvist i kristdemokratin men som egentligen betraktar sig mer som konservativa. En sådan är inte jag.

 

Politik är inte platsen för gudomlig rättvisa. Man stannar så länge man orkar, så länge partiet tillåter, så länge man har förtroende från väljarna. Emma Henrikssons fall är knappast unikt, ändå säger det så mycket om vår tid.

Emma Henriksson höll ett tal där hon förklarade varför hon tänkte bryta partilinjen. Foto: Riksdagens webbplats

Hon höll ett tal där hon förklarade varför hon tänkte bryta partilinjen. Det var retoriskt briljant. Det är sällan man hör sådana tal i riksdagen. Centerpartiets ledamöter avgjorde voteringen om de ensamkommande så någon större uppmärksamhet fästes inte vid Emma Henriksson.

Det borde det kanske.

Kristdemokratin har de senaste femton åren varit tidig med saker. Man kan betrakta partiet som ett försöksdjur, en råtta på vilken vetgiriga vetenskapsmän i laboratoriemiljö utfört en del tester. 

Redan 2003 etablerades en ny konflikt om liberalism och konservatism i ungdomsförbundet. Miljömedvetna, socialt inriktade människor från frisinnad miljö mot yngre människor, ofta med bakgrund i det moderata ungdomsförbundet, som poängterade naturliga hierarkier, kulturkonflikter och strängare straff för kriminella. Emma Henriksson tillhörde den sista generationen som i ungdomsförbundet angrep partiet från vänster. Hon var vice ordförande. Sedan kom de nya krafterna: Charlie Weimers, Ebba Busch Thor, Sara Skyttedal.

Det vi ser i dagens samhällsdebatt präglade kristdemokratin redan för femton år sedan.

– På mitt första riksmöte, säger Emma i soffan, hade vi en debatt om flaggor. Kunde EU-flaggan få hänga i lokalen under förhandlingarna? Eller bara Sveriges?

Det vi ser i dagens samhällsdebatt präglade kristdemokratin redan för femton år sedan.

Hon ler åt minnet.

Hennes politiska karriär har ägt rum i detta skifte.

Ebba Busch Thor blev Kristdemokraternas partiledare 2015. Efter sex veckor hade Emma Henriksson petats från posten som gruppledare. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Först var hon framgångsrik. Hon blev riksdagsledamot 2006, 29 år gammal, partistyrelseledamot och distriktsordförande i Stockholms län året efter. Inför valet 2010 handplockades hon för att vara en av dem som tog fram partiets plattform. År 2012 utsågs hon till gruppledare i riksdagen, 2014 blev hon ordförande i socialutskottet och 2015 valdes hon till vice ordförande i partiet. Hon var påläggskalv, kanske inte partiledarmaterial, men självklar bland den handfull personer direkt under, de som bär ett parti.

Sedan kom motgångarna. Ebba Busch Thor blev partiledare 2015. Det tog sex veckor, sedan hade Emma Henriksson petats från posten som gruppledare. Andreas Carlsson tog över. Hösten 2017 var det dags igen. Lars Adaktusson utmanade Emma Henriksson och vann. Då kände hon att det inte var någon idé längre och lämnade självmant partistyrelsen. När partiet i vintras fullbordade degraderingen genom att göra sig av med Emma Henriksson som talesperson i sjukvårdsfrågor var varken hon själv eller någon annan förvånad.

Jakob Forssmed, Ebba Busch Thor och Emma Henriksson när Ebba Busch Thor valts till partiledare i april 2015. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Nyss tillhörde hon etablissemanget i kristdemokratin.

Och nu sitter hon här i det tjusiga rum som tillfaller en ordförande i riksdagens utskott och gör sig redo för att gå och rösta ja till ett förslag som partiledningen säger nej till.

 

I en bok från 1979 skrev dåvarande Sveriges Radio-journalisten Lars Adaktusson att riksdagsvalet det året, kampen mellan en socialistisk och en borgerlig majoritet, kunde komma att avgöras av de kristna väljarna.

Så blev det inte.

En liten grupp på 1,4 procent röstade på Kristen demokratisk samling. De avgjorde ingenting. Nu ser det ut att kunna bli likadant. Futtiga 2,9 procent uppgav sig sympatisera med partiet i Statistiska centralbyråns undersökning nyligen.

Kristdemokraterna är kort sagt illa ute.

”Slaget om de kristna väljarna”, kallade Adaktusson sin bok.

Får man tro tidningen Dagens opinionsundersökning har Ebba Busch Thor svårt att vinna det slaget. De traditionella kärnväljarna – definierade som kyrkobesökare – har i hög utsträckning valt sida i den konflikt som länge har präglat partiet. Men de har också gått vidare. De tänker antingen rösta på Jimmie Åkesson eller på Annie Lööf. Partiets bas har splittrats och skrämts i väg åt två skilda håll. Och kan ett litet parti inte säkerställa att spärren är inom räckhåll kommer de livsviktiga stödröstarna inte att ansluta på valdagen. Det har bland andra statsvetaren Annika Fredén konstaterat.

Kristdemokraterna är kort sagt illa ute.

Om interndebatten – publik på Expressens debattsida så sent som i förra veckan – har Emma Henriksson inte mycket att säga.

Eller det kanske hon har, men hon vill inte. Det är hon som har med sig bandspelare till vårt möte, inte jag.

”Jag är inte bitter. Jag ser bara inte att det finns några möjligheter för mig att verka i den här politiska miljön”, säger Emma Henriksson. Foto: PELLE T NILSSON / STELLA PICTURES - PELLE T NILSSON

Om någon efteråt skulle ifrågasätta hennes intentioner med vårt möte.

– Jag är inte bitter, säger hon, jag ser bara inte att det finns några möjligheter för mig att verka i den här politiska miljön.

Hon sitter i soffan. Kavajen är korallröd. Migration och flyktingar har aldrig – det är det ironiska – varit den viktigaste frågan för henne, det var inte skälet till att hon la tjugo år av sitt liv på politik. Det har bara varit så självklart, säger hon, att betona det medmänskliga perspektivet.

Människan.

– Visst finns en aspekt av förvaltarskap, absolut, politiken behöver vara långsiktigt hållbar, men det måste vägas mot personalismen, man måste se till människan som är i nöd.

Det är vad Emma hinner säga.

Sedan ringer klockan.

Vi vandrar gamla riksdagshusets korridorer bort till bron över Riksgatan in till kammaren. När vi kommit fram och hon ska gå in och trycka på knappen frågar jag om hon har gjort så här förut någon gång?

Har hon röstat mot sitt eget parti?

– Nej, svarar hon, det här är första och sista gången. 

 

LÄS MER: Alla Torbjörn Nilssons reportage i Expressen 

LÄS MER: Val 2018 – allt om valets viktigaste frågor 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!