Kärleksförklaring till Aftonbladet

Publicerad

Krisen på Aftonbladet handlar om sexism, sexuella övergrepp, missbruk, interna bråk och en förtroendeklyfta mellan ledning och medarbetare.

 

Det är inte första gången som det stormar på tidningen, men historien lär oss också att Aftonbladet är en viktig röst som stått för mycket av det stoltaste inom svensk publicistik, inte minst möjligheter till journalistik av och för kvinnor.

 

 

Expressens chefredaktör THOMAS MATTSSON skriver sin söndagskrönika om Aftonbladet.

– Aftonbladets största turbulens!

Slog Staffan Heimerson fast i programmet ”Nordegren & Epstein” i Sveriges Radio i torsdags.

Och i gårdagens ”Medierna” i Sveriges Radio inleddes nyhetssvepet:

”Det har varit en kaosartad vecka på Aftonbladet. Och spekulationer pågår nu, både inom och utom redaktionen, om chefredaktör Sofia Olsson Olsén kan sitta kvar på sin post.”

Den senaste veckan har Aftonbladet varit i händelsernas centrum. Det är, oftast, något som en kvällstidning inte har något emot och Aftonbladet är Sveriges äldsta dito. I dag har vi bara Aftonbladet (1830) och Expressen (1944) med dess editioner GT (1902) och Kvällsposten (1948) kvar, men den svenska presshistorien rymmer ju fler titlar.

Som bland andra Stampen-ägda Middags-Posten, som bara kom ut några månader 1902 innan den konkurrerades ut av GT, och klassikern Nya Dagligt Allehanda, som köptes och lades ner av Bonnier inför lanseringen av Expressen, men faktiskt gavs ut mellan 1859 och 1944. Eller Aftontidningen, som LO drog i gång 1942 och stängde först 1956 när facket köpte Aftonbladet.

Staffan Heimerson.Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Kanske var det kört för AT, som den kallades, i kampen med Aftonbladet bara för ”…att AT inte var klistrad i ryggen utan föll sönder åt alla håll när man bläddrade i den”, som Expressens grundare Carl-Adam Nycop senare konstaterade i ”Bära eller brista” (Bonniers)?

Jag växte upp med Aftonbladet. Med Stefan Thylin som tipsexpert, som jag – kanske tolv år gammal? – skrev till med en fråga om engelsk fotboll och fick ett generöst svar ifrån. När en lastbil körde ner i Örsundaån mellan Uppsala och Enköping tog jag bilder, fick två av dem publicerade i Aftonbladet, men skickade ingen faktura; äran att få med material i Aftonbladet var gott nog. En gång kom jag överens med Aftonbladet om att börja jobba där, då i Globen, men dök oartigt nog inte upp den dag som jag skulle tillträda min tjänst.  

Det kom en annan kvällstidning emellan.

Jag har stor respekt för Aftonbladet, som en gång var landets största tryckta dagstidning och som fortfarande är störst digitalt. Expressens marknadsandel i mobilen, som är den viktigaste plattformen, är 46,6 procent, så ännu har Aftonbladet greppet om publiken. Men konkurrensen hårdnar.

 

Den 27 januari i år var jag i Västerås för att hålla ett anförande om framtidens nyhets-tv. När jag den fredagskvällen gick från lokaltidningen VLT:s redaktion mot min bil, såg jag ett antikvariat – Leanders – alldeles intill. Det är nu nedlagt, men där – en trappa ner – fanns en mediehylla. Med Anders Yngve Pers (1902-1985) gamla samling. Pers jobbade ju på Dagens Nyheter, Stockholms-Tidningen och Göteborgs Handelstidning men är mest känd ansvarig utgivare för VLT mellan 1948 och 1978 (!). Familjen Pers ägde ju VLT, som en tid hade 90 procents hushållstäckning i Västerås, och i hans bokhylla fanns den skrift som nu är min:

”Aftonbladet som politisk tidning 1830-1835” (A-B Lundequistiska bokhandeln) av Jean Göransson gavs ut 1937 och här slås fast: 

”I de allmänna sociala välfärdsidéer , som Aftonbladet företrädde, ingick en strävan efter förbättrad folkundervisning, ökad folknykterhet och ordnad fattigvård.” 

Det där med folknykterhet kom väl inte alltid att prägla Aftonbladet, skulle det visa sig, men här var ändå en ansats till något viktigt och bra.

Kvällstidningens själva tjusning är ju inte sällan den kreativitet som skapar ofta briljant journalistik. Ibland också mindre begåvade formuleringar. 

Minns den klassiska Aftonbladet-löpsedeln från 1970: "Mord i dag på Östermalm: GREVE SKÖT NEGER MED JAKTGEVÄR”. Förre redaktionschefen Sigurd Glans minns han med, i memoarerna ”Om sanningen ska fram” (Norstedts):

”Den skrevs av redaktionssekreterare Ulf Thorgren och det var på den tiden det förekom aktuella radioprogram om medierna, bland annat om tidningarnas journalistik. Thorgren bjöds in till studion på kvällen och löpsedeln debatterades länge. Thorgren fick frågor om den inte var fördomsfull, rasistisk.

– Jag har testat det här på min fru. Hon tycker inte att löpsedeln är rasistisk.

– Hon är själv neger, förresten.

Där var programmet slut.” 

 

 

Sigurd Glans bok.

Sigurd Glans skriver också i ”Klara, halv tolv” (Askelin & Hägglund) om den så kallade depesch som skickades med brevduva från luftballongen Örnen den 13 juli 1897. Det var Andrées polarexpedition, den som slutade med död och katastrof, som gjort upp med Aftonbladet om att skicka hem meddelanden om resan mot Spetsbergen. Depeschen kom till Aftonbladet först en månad senare, men var förstås ett scoop ändå. 

Sådana finns det många att minnas. I modern tid var Aftonbladets fotografer Åke Ericson, Fredrik Hjerling och Lars Rosengren helt ensamma om bilderna när de misstänkta Stureplansmördarna greps 1994. Elva år tidigare var det Göran Skytte som avslöjade justitieminister Ove Rainers skatteplanering. Genom åren har Aftonbladet ofta varit banbrytande – som i skildringarna inifrån Nordkorea och Vietnam under krigen där.

 

Den bästa berättelsen om Aftonbladet finns förstås i ”Chicken Race” (Ordupplaget), Sigge Sigfridssons plågsamma påminnelse om hur Aftonbladet 1996 gick om Expressen i upplaga. 

Foto: Aftonbladet gick om Expressen 1996, vilket Sigge Sigfridsson skriver om i sin bok.

Där återges en händelse på Aftonbladets redaktion den 6 augusti 1982, som säger något om den tidens kvällstidningskultur och kanske kan tjäna som en bakgrund till dessa veckors turbulens om ”Dokumentet 2.0”, uppföljaren till ”Dokumentet” som gjordes av Aftonbladet-kvinnor 1978 och som handlade om alkoholkulturen och sexismen då.

Det hade varit ett inbrott på tidningens läkarmottagning och flera medarbetare antydde att redaktionsledningen kunde ligga bakom. 

– Det har stulits hemliga journaler om medarbetare, sa en reporter till dåvarande chefredaktören Gary Engman och först senare reddes missförståndet ut.

Staffan Heimerson och Gary Engman.Foto: GUNNAR FORSBERG

Det var ett vanligt så kallat knarkinbrott.

– Det är fan ta mig rena jävla dårhuset, sa Gary Engman till nyhetschefen Håkan Jaensson, han som senare blev kulturchef och var företrädare till Åsa Linderborg, hon som nu är en av de fem Aftonbladet-kvinnor som arbetat med ”Dokumentet 2.0”.

Det är nog en och annan chefredaktör, också inom morgonpressen och tidskriftsbranschen, som rätt eller fel tänkt så om sina redaktioner genom åren. Men det är, vill man väl ändå tro, andra tider nu. Eller?

Engagemanget för #metoo är viktigt och vi inom nyhetsmedierna har, precis som alla arbetsgivare, ett stort ansvar för att säkerställa trygga och jämställda arbetsplatser, så vi kan erbjuda en bra arbetsmiljö och skapa god journalistik. 

 

1976 och 1977 sändes i TV 1, som i dag heter SVT1, en serie program som hette ”Drakarnas kamp” och handlade om fajten mellan kvällstidningarna. Det var Sören Larsson som gjorde programmen och han sammanfattade senare researchmaterialet i boken ”Klara röster 1” (egen utgivning). Där intervjuas en viss ”PG”, Per-Gustaf Peterson, som ledde kvällstidningen 1933-1956. 

När han tog över var upplagan bara 8 000 exemplar, några år senare nästan 100 000. ”PG” var en riktig publicist, som till och med satt en månad i fängelse på Långholmen efter en förtalsprocess. 

På den här tiden var Aftonbladet tyskorienterad, Valentin Sjöberg – signaturen ”Sir V” – fick en personlig inbjudan till nazisternas partidagar i Nürnberg 1937 och under andra världskriget stödde Aftonbladet Hitler-regimen och satte rubriken ”Europas frihetskrig” på ledarsidestexten om nazisternas anfall mot Sovjet. 1941 bjöds Aftonbladets ägare Torsten Kreuger, som för övrigt gifte sig med en kvinna i tidningens bildarkiv, Diana, till den tyska östfronten mot ryssarna. Faktum är att staten Tyskland ägde kvällstidningen mellan 1915-1921.

Torsten Kreuger.

– Min uppgift var ju att frälsa Aftonbladet, förklarade PG Peterson senare.

Men det här var inte kvällstidningens stoltaste stund.

1943 vände krigslyckan och då började utrensningen av nazister från redaktionen. Istället hämtades liberaler, som Hilding Eek, in. 1956 sålde Torsten Kreuger både Aftonbladet och Stockholms-Tidningen, två titlar som Dagens Nyheters Herbert Tingsten 1952 hade förkunnat vara ”skamfläckar” som inte skulle få citeras på DN:s ledarsida, till LO. 

En månad senare slutade PG Peterson som chefredaktör. LO frågade honom inte en enda gång om råd om något endaste om Aftonbladet, vilket – vet vi nu – väl var en föraning om LO:s kompetens som medieägare.

 

 

 

1960 tog Sven Sörmark över Aftonbladet, och med nya namn som kulturchefen Karl Vennberg och kriminalreportern Börje Heed började återuppbyggnaden. Sörmark var på Aftonbladet i tre omgångar, 1952-1957, 1960-1962 samt 1966-1968, och kallas i förre politiska chefredaktören Rolf Alsings minnesbok "Aftonbladet inifrån" (Norstedts) för ”Den store tidningsmakaren”

Var tidning har ju sin egen stolta historia. På Expressen handlar den om bland annat grundaren Carl-Adam Nycop, kampen mot främlingsfientligheten, folkuniversitet, Bo Strömstedt… 

På Dagens Nyheter kanske om chefredaktörer som Rudolf Wall, Herbert Tingsten, Olof Lagercrantz och Christina Jutterström och om Skribenter med stora S som August Strindberg, Barbro ”Bang” Alving… 

Lars Johan Hierta var Aftonbladets grundare och första chefredaktör.Foto: PRB / SCANPIX

På Svenska Dagbladet kanske om Buster von Platen, Bertil Torekull, Mats Svegfors, Ester Blenda Nordström

Aftonbladets första nummer.Foto: Zeutschel Omniscan 12 / Zeutschel Omniscan 12

Jag glömmer säkert namn här, men den omtalade ”idolkulten” som det hänvisats till när några försökt förklara Martin Timell-haveriet på TV4 var minsann inget som tv-branschen kom att uppfinna. På gott och ont har hela mediebranschen ett ansvar för att ha skapat de förhållanden som tidvis skapat den och dess personal problem.

Aftonbladets ikon Nr 1 är naturligtvis Lars Johan Hierta. Men tidningen han startade den 6 december 1830 hette faktiskt inte så, påpekas i ”Aftonbladet inifrån”). Den hette först Aftonbladet i Stockholm och sedan Det Nya Aftonbladet, Det nyare Aftonbladet, Det fjärde Aftonbladet och så vidare till Det tjugosjätte Aftonbladet. Ungefär där gav kungamakten, som försökte dra in utgivningen, upp och 1852 fick tidningen både nya ägare och nytt namn: Aftonbladet.

Wendela Hebbe var Sveriges första kvinnlga journalist som arbetade heltid.

I Aftonbladet fanns flera av journalistikens giganter och påfallande ofta var de inte män. Som Sveriges första heltidsanställda kvinnliga journalist Wendela Hebbe. För att inte tala om Fredrika Bremer, som skrev socialreportage från England. Den som i dag vill hävda att Aftonbladet inte också har en stolt kvinnogärning inom publicistiken kan intet: varför tror ni Amelia Adamo, den förra featurechefen, satt i SVT:s ”Morgonstudion” i fredags och gav perspektiv? I vilka spalter debuterade en 20-årig Åsa Moberg som krönikör 1968? Och – Monica Gunne!

Staffan Heimerson fick sparken efter 54 år. Han skrev i måndags en krönika om #metoo som printchefen Nicke Franchell godkände, kommenterade sedan sitt alster för Resumé – och blev uppringd av ansvarig utgivare. Tack och hej. 

– Aftonbladets största turbulens! rasade Heimerson i ”Nordegren & Epstein” i Sveriges Radio häromdagen.

Krönikörskriser är allt för bekanta för mig. Genom åren har en och annan kolumn författad av exempelvis Ulf Nilson, Cecilia Hagen, Mats Olsson, Elisabet Höglund eller Marcus Birro orsakat Twitter-drev och branschmediefrågor om minsann inte krönikören i fråga borde avpolletteras från Expressen? Men – nej, det vore inte, har jag ansett, ett ansvarigt utgivarskap att inte vara mycket tillåtande också mot externa opinionsskribenter som tycker tvärtom många av oss andra.

Bråk kring krönikörer hör ju också till vanligheterna. 1970 slutade Jan Myrdal skriva i Aftonbladet efter att ha ombetts formulera sig kortare. 1977 gjorde journalistfacket på tidningen ett uttalande emot Anna Wahlgrens kolumner, som ansågs kritiska till – daghem. 2002 var det Annette Kullenberg som hoppade efter att ha textredigerats om prinsessan Madeleine

Sofia Olsson Olsén blev ny publisher på Aftonbladet i april i fjol. Här gratuleras hon av Schibsteds koncernchef Rolv Erik Ryssdal och Aftonbladets vd Raoul Grünthal. Foto: MAGNUS WENNMAN / AFTONBLADET / TT

Med krönikörer som Jan Guillou, Herman Lindqvist med flera är det nog också – som Jennifer Wegerup, tidigare på båda kvällstidningarna, nu aktuell med sin starka och skakande text i Resumé om arbetsmiljöer där, antydde i torsdagens ”SVT Opinion Live” – just liv i luckan och obekväma åsikter som både redaktörer och läsare efterfrågar.

Ofta, i alla fall. Dieter Strand var mer eftertänksam och berättar i ”Kvart över tre i morse” (Ordfront) att hans sistasideskrönikor i Aftonbladet var väldigt formaterade:

– Till sist blev det nästan en skräck, jag såg hela tillvaron i åttahundra ord…

Jennifer Wegerup.Foto: BILDBYRŁN

Redan 1988 stormade det för övrigt om just Staffan Heimerson, efter krönikan ”Tänk om alla i Ebbe-affären är veganer” som antydde att det kunde finnas homosexuella relationer bakom skandalen. Heimerson, som kom från Kvällsposten, var Aftonbladets världsreporter som gjorde allt från att simma med Ugandas diktator Idi Amin i dennes pool till att bli persona non grata i Sovjet efter att han namngett en rysk spion i en krönika som skrevs under en måltid på restaurang Riche i Stockholm…

 

Jag håller inte med Staffan Heimerson om att det här är Aftonbladets största turbulens hittills. Fråga bara förre ansvariga utgivaren Anders Gerdin, som 1998 lät publicera en artikel om nazistorganisationen NS Stockholm. Bilder visade nynazisterna utanför debattören Alexandra Pascalidous och polisens presstalesmans Claes Cassels bostäder. Reportern åtalades för att ha beställt bilderna, men friades i både tingsrätt och hovrätt. Gerdin och politiska redaktören Rolf Alsing slog fast på sin förstasida: ”Vi kan inte skrämmas till tystnad”. Men 1999 erkände reportern fejken för Dan JosefssonETC och i en nyhetstext signerad en viss Jan Helin konstaterades att journalisten måste sluta sin anställning.

Jan Helin.Foto: STELLA PICTURES

Ja, redan 1851 blåste det snålt. Carl Jonas Love Almqvist hade utsetts till kulturredaktör och fungerade som Lars Johan Hiertas ställföreträdare, men försvann. Misstänkt för att ha förfalskat en låneväxel och för att ha försökt giftmörda en man. Almqvist tog båten till USA, men skickade Aftonbladet en text om sin oskuld som Hierta tog in. Konkurrenterna rasade. 

1956 gjorde 35 tunga Aftonbladet-namn revolt mot dåvarande chefredaktören Kurt Samuelsson i ett brev till styrelsen. Samuelsson svarade med att avskeda redaktionschefen Sigurd Glans, men glömde att meddela honom skriftligen. Så Glans blev kvar.

Just när det gäller interna konflikter och uppgörelser är det som om det vilar en förbannelse över Aftonbladet. 

När LO 1971, utan att ens informera hela redaktionsledningen, utsåg LO:s presschef Gösta Sandberg till ny chefredaktör och ansvarig utgivare slutade Dieter Strand som redaktionschef i protest.

Thorbjörn Larsson.Foto: OLA TORKELSSON / TT

Så här förefaller det ofta ha varit. 1981 röstade journalistklubben om redaktionschef, de ville ha Thorbjörn Larsson – bra val, skulle det ju visa sig… – men den här kollektivistiska hållningen och alla dessa enkäter om förtroendet för ledningen har nog varit väldigt destruktiv. (Larsson blev till slut chefredaktör, ansvarig utgivare, vice vd och styrelseordförande men var inte okontroversiell. När Åsa Moberg skrev ”Mediemani” på Bokförlaget DN om Larsson, vägrade både Anders Gerdin och Rolf Alsing att medverka.)

Förtroendeomröstningar förekom dessvärre också på Expressen, och det hedrade chefredaktören Christina Jutterström att hon 1996 valde att avgå hellre än att utsättas för en omröstning om ”förtroende”. 

Utgivare tillsätts ju av ägare, redaktionschefer av chefredaktörer. Inte av medarbetare eller medlemmar i någon förening.

Alla har inte alltid förstått den ordningen och 1985 blev det ett himla liv när Sigurd Glans, efter 35 år på tidningen varav 22 som redaktionschef, petades ur redaktionsledningen. Då krävde journalistklubben på Aftonbladet till och med vd Nils-Erik Jansons avgång…

 

Rolf Alsing i ”Aftonbladet inifrån”:

”Arbetsmiljön var dålig. Det söps – och det söps rejält. Det dracks på morgonen mellan upplagorna, det dracks snaps till lunch och det dracks på kvällen. Medarbetare satt på krogen och umgicks istället för att sitta på jobbet och göra tidning, Sedan Sigurd Glans gått hem efter sitt vanliga halvtolvmöte hade centralredaktionen ingen ledning, Nästan alla söp, under ett par år även Thorbjörn Larsson och Anders Gerdin, som båda femton-tjugo år senare skulle bli chefredaktörer.

Det så kallade Klarabohemeriet gagnade inte Aftonbladet. Det söps på alla redaktioner i Stockholm men sannolikt mindre på de tidningar som flyttat från Klara till Marieberg. Arbetsrummen förvandlades till krökarrum som fylldes med urdruckna flaskor, halvtömda glas och överfyllda askfat. Cheferna accepterade uppenbarligen att medarbetare drack på jobbet. Det var tillåtet att komma berusad till tidningen.”

Krökandet på Aftonbladet började faktiskt redan innan tidningen ens hade haft premiär. I "Svenska tidningskungar” (Almqvist & Wiksells förlag) av Ernst Ekman läser jag att Lars Johan Hierta och Andreas Möller påbörjade första provtryckningen av Aftonbladet den 6 december 1830, det datum som numera anges som officiell lansering. (Först den 16 december, tio dagar efter den tidpunkt Aftonbladet anser sig ha startat, kom dock tidningen ut med regelbundenhet.)

Men provtryckningen?

”När pressen kört en stund, lämnade Hierta och Möller tryckeriet för att taga sig en veritabel krogrond.” 

Långt senare kom en motreaktion.

1978 presenterades ”Dokumentet”, de kvinnliga medarbetarnas vittnesmål om alkoholism och sexism, och senare gjorde Susanne Björkman en uppmärksammad radiodokumentär om ”Dokumentet”. 

Samma år skapades den första kvinnoredaktionen med Maud Höste, Åsa Moberg, Inger Ramqvist, Renée Höglin och Karin Alfredsson.

 

Aftonbladets historia är ingen obruten framgång; många år handlade det om att undvika konkurs och försöka ena alla möjliga och omöjliga fraktioner. Yrsa Stenius, senare hårt kritiserad som Allmänhetens pressombudsman, var politisk chefredaktör mellan 1982-1987. 

”I mig fick Aftonbladet nog inte någon sprittande entusiastisk ny chef utan en skäligen sammanbiten och tillbakadragen, litet skugglik varelse”, tillstår Stenius i sin ”Orden i min makt” (Fri tanke).

Yrsa Stenius.Foto: METTE MUHLI

Nutidens Aftonbladet förnyade och utvecklade dock både journalistik och affärsmodeller. Redan 1984 relanserade Amelia Adamo Söndagsbladet och ökade upplagan med 24 000 exemplar, men det var på 1990-talet det tog fart på allvar. Aftonbladet Söndag, den nya tv-bilagan och så Sportbladet år 2000 som Lasse Östling borde fått ”Stora journalistpriset” för. Aftonbladet tog initiativen, Expressen var på defensiven med ständiga chefredaktörsbyten och publicistiska misstag.

Dessutom det digitala, 1994 kom Aftonbladet ut på nätet och blev en världssuccé. Allt det där orkar jag inte ens sammanfatta här. Grattis, Kalle Jungkvist, typ, för att ha arbetat i Aftonbladets anda.

”Hierta var inte bara tidningsutgivare utan också industriman och politiker”, som det konstateras i ”Massmedier – press, radio & TV i förvandling” (Bonnier Alba).

 

Ibland undrar jag om Aftonbladet verkligen fått tillräckligt erkännande för sina pionjärinsatser? Ta Hilda Sachs (1857-1935). 

I den vanliga historiebeskrivningen skildras hon som reporter för bland annat Dagens Nyheter, Nya Dagligt Allehanda, Svenska Dagbladet och Stockholmsbladet. Hon var DN:s utrikeskorrespondent i Paris och Svenskans korre i Rom. Vilket ju kan sägas vara en snarast sensationell karriär av en gift småbarnsmamma i det sena 1800- och tidiga 1900-talet.

Men. I ”Presshistorisk årsbok 2011” (Svensk presshistorisk förening) framkommer i Ellinor Melanders text att Hilda Sachs, anonymt, rapporterade från Andra internationalens kongress i Bryssel redan 1891. För Aftonbladet.

126 år gamla reportage är möjligen inte något som mildrar bitterheten på dagens Aftonbladet efter alla bråk om manliga medarbetare som anklagats för sexism eller till och med sexuella övergrepp. 

Diskussionen om ”Dokumentet 2.0” – det som sammanställts av Eva Franchell, Gunilla Granqvist, Åsa Linderborg, Frida Söderlund och Ebba Thornéus på uppdrag av ledningen – slutade med ett öppet brev där gruppen, och i den bland annat tidningens egen kulturchef, anklagade chefredaktören och vd:n Sofia Olsson Olsén för att ljuga.

Efter många turer kommer Dokumentet 2.0 inte att publiceras.Foto: Skärmdump/Aftonbladet

Dessutom:

”Statistik som vi har tagit fram visar att Aftonbladet är sämst på att göra journalistik om kvinnor. Och när kvinnor finns med i tidningen, är det antingen som kropp eller offer. För oss är det gåtfullt att så många kvinnor ändå väljer att läsa Aftonbladet, när det finns så lite som specifikt riktar sig till dem/oss.”

Detta valde gruppen bakom ”Dokument 2.0” att publicera bara timmar efter att Sifo Orvestos senaste publikstatistik blivit känd, den som visade att Expressens läsare i mobilen numera till 54 procent är kvinnor. Och att det gap om antalet kvinnliga läsare i absoluta tal som i september var 300 000 till Aftonbladets fördel i oktober hade minskat till 100 000. 

Var det en slump att ”Dokumentet 2.0” formulerade sig som ovan om Aftonbladets kvinnliga läsare just efter att Expressens siffror blivit presenterade? Eller ett internt utspel via offentligheten? Det senare har ju skett förr på Aftonbladet, om man säger så.

 

Hur lösa det pågående eländet?

Nu svallar känslorna på Västra Järnvägsgatan 21, där det upplevs som ett svek att Sofia Olsson Olsén inte låter publicera ”Dokumentet 2.0”. Hela hanteringen framstår som minst sagt rörig med missförstånd och olika besked om vartannat, framflyttade presskonferenser och inställda offentliggöranden. Allt utspelat inför öppen ridå och med en kulturchef, Åsa Linderborg, som gång på gång lovat att vittnesmålen ska spridas.

Men en sak står ändå klart för alla ansvariga utgivare:

Ingen med erfarenhet av pressetik eller tryckfrihetslagstiftning skulle komma på tanken att trycka anonyma subjektiva anklagelser om sexism och övergrepp från egna medarbetare riktade mot andra egna medarbetare – utan att utgivaren först får veta vilka incidenter och anställda som det påstås handla om. Utgivaren är ju arbetsgivare, både för den som upplever sig drabbad och för den som utpekas som skyldig. Om det som påstås är allvarligt nog ska ju fallen dessutom utredas som personalärenden, anmälas till myndigheter och kanske beivras av rättsväsendet. 

Jag vågar påstå att alla chefredaktörer för etablerade journalistiska medier är eniga med Sofia Olsson Olsén om att ”Dokumentet 2.0”, såsom det beskrivits i allmänna medier, inte kan publiceras av Aftonbladet.

 

Tvingades bort. Ehsan Fadakar som haft flera chefstjänster på Aftonbladet och Schibsted tvingades gå efter hårda anklagelser. Foto: OLLE SPORRONG

Ehsan Fadakar var chefredaktör för sajten Nyheter24, blev sociala medier-chef på Aftonbladet och senare också tidningens debattredaktör. Han var medgrundare av Aftonbladets viralsajt Lajkat, skrev krönikor och ingick i redaktionsledningen. Fadakar utnämndes därefter till chef för sociala- och tredjepartsstrategier för hela Schibsted med ansvar för koncernens relationer till Google och Facebook. 

Nu har han tvingats bort från Schibsted, efter hårda anklagelser från en tidigare flickvän och den nuvarande ansvariga utgivaren för Lajkat som trätt fram med namn och bild i Dagens Nyheter. Också i Norge, Schibsteds hemvist, är fallet uppmärksammat i de stora medierna och var till och med huvudnyhet i Schibsted-ägda Verdens Gang, som är Norges största nyhetssajt.

Norska medier24.no skriver om anklagelserna mot Ehsan Fadakar.

Här hemma får krönikören och vänsterdebattören Fredrik Virtanen inte fortsätta medverka på ledarsidan och internutreds för allvarliga påståenden, som alla stora nyhetsmedier redovisat. Han har tillstått att han bett sig ”tölpigt”, men nekar till brott.

Det pågår också ett personalärende, bekräftade publishern Sofia Olsson Olsén i ”Ekots lördagsintervju” i Sveriges Radio för två veckor sedan, mot ytterligare en Aftonbladet-medarbetare. Det är inte heller vem som helst, utan nyhetskrönikören i rättsfrågor Oisín Cantwell, som 2014 fick ”Advokatsamfundets journalistpris” och vars kriminalkrönikör getts ut i boken ”Brott och straff” (Sjösala). 

Utreds. Krönikören Fredrik Virtanen får inte medverka på ledarsidan och internutreds för allvarliga påståenden.Foto: ROBERT EKLUND / STELLA PICTURES

Omfattande granskningar i bland annat Dagens Nyheter har blottlagt en kränkande kultur på Aftonbladet, med sexistiska kommentarer och kanske rena övergrepp. Ett stort antal tidigare och nuvarande anställda har bekräftat missförhållandena i de utredningar som nu genomförs. 

Ej i tjänst. Ett personalärende pågår mot prisade nyhetskrönikören Oisín Cantwell, som inte är i tjänst för tillfället.Foto: SVEN LINDWALL

Varken Virtanen eller Cantwell är i dag i tjänst. Min historieskrivning över Aftonbladet sätter möjligen deras ageranden, och den så kallade turbulensen, alla bråk, i ett större perspektiv: så där har det ju, tyvärr, alltid varit. Men det ursäktar intet. Det är svårt att se hur Virtanen eller Cantwell skulle kunna jobba vidare på Aftonbladet, som ju delägs av LO och har en uttalat feministisk profil och som – har väl framgått här – även har fina traditioner att försvara.

Aftonbladets artikel när Oisín Cantwel fick pris av Advokatsamfundet 2014.Foto: Skärmdump/Aftonbladet

Dock: varken Virtanen eller Cantwell är dömda för något av det som nu påstås, vilket kräver att de säger upp sig frivilligt och/eller köps ut. Såvitt känt är därför deras förhandlingspositioner starka. Vad är det värt för Aftonbladet att bli av med dem? Virtanen och Cantwell är tillsvidareanställda och om de sparkas men vinner arbetsrättsliga processer i Arbetsdomstolen riskerar Aftonbladet att få betala mångmiljonbelopp till två profilerade manliga medarbetare som, enligt sina kvinnliga kolleger, uppträtt mycket olämpligt. 

Inget drömläge för vd och chefredaktör Sofia Olsson Olsén.

 

Och nu?

Dagens Nyheter – som dag efter dag presterat en snarast exceptionellt omfattande bevakning av krisen på Aftonbladet – har berättat om starkt internt missnöje med Sofia Olsson Olsén. Branschtidningen Resumé uppger att enskilda medarbetare träffat styrelsen för att framföra att förtroendet är skadat. I sociala medier men också i Aftonbladets interna redaktionsmejl anklagas publishern för att ha farit med osanning och svikit personalen.

Allt detta vore förödande.

Om det inte handlade om Aftonbladet.

Där är ju allt detta, lär oss historien, inte ens ovanligt. 

 

Jag har skrivit ”Bloggen om Expressen” på Expressen.se sedan den 24 januari 2008 och redan i den allra första posten stod det: ”Det kan också hända att jag kommenterar konkurrenterna…”. Den traditionen togs sedan vidare till podcasten ”MattssonHelin”, som drog i gång 2013 efter en idé av Alex Schulman och med Sigge Eklund som producent. Det blev 145 avsnitt i form av ofta nattliga samtal med Aftonbladets dåvarande publisher Jan Helin. 

Vi var konkurrenter som på söndagarna analyserade medieutvecklingen, recenserade varandras titlar och spekulerade om chefer i branschen. Också efter att Helin börjat på SVT har vi gjort några comebacker. Hur hade det låtit om vi i dag hade poddat om krisen på Aftonbladet?

Möjlig efterträdare 2. En annan tänkbar kandidat till att ta över Aftonbladet är nuvarande politiska chefredaktören Karin Pettersson. Foto: ULF PALM / TT

I kulisserna väntar ju politiska chefredaktören Karin Pettersson, utpekad som styrelseordföranden Raoul Grünthals favorit till att bli chefredaktör när Jan Helin blev programdirektör på SVT, men (parti)belastad av att ha varit Socialdemokraternas kommunikationschef. Pettersson fick i stället åka på betald utbildning på Harvard, men är i dag hemma. Mitt i turbulensen, när Sofia Olsson Olsén hade låtit internutreda Fredrik Virtanen men ännu inte fattat något beslut om krönikörens framtid, gick Karin Pettersson plötsligt ut och distanserade sig från honom med hårda ord. Virtanen petades från ledarsidan, och Karin Pettersson motiverade detta i en text på sidan två med bland annat med det ”gedigna reportage” som Svenska Dagbladet gjort om Virtanen där tolv kvinnor gav sin version. Exakt samma SvD-granskning har Åsa Linderborg för övrigt kritiserat på sina kultursidor i ett rasande angrepp på andra medier som rapporterat om Aftonbladet. Positionering?

Sofia Wadensjö Karén, publishern på tidningen Vi som häromveckan fick ”Sveriges Tidskrifters Stora Pris 2017”, är en annan kandidat till att bli vd och chefredaktör på Aftonbladet om jobbet blir ledigt. I sju år var hon featurechef på Aftonbladet. Sofia Wadensjö Karén är gift med Fredric Karén, chefredaktör på Schibsted Sveriges andra flaggskeppstitel, Svenska Dagbladet, om det nu skulle ha någon betydelse i en ledningsgrupp. Kan maka och man styra var sin tidning? Varför inte.

Möjlig efterträdare 1. Om Olsson Olsén skulle kliva av kan Sofia Wadensjö Karén, i dag publisher på tidningen Vi, vara en möjlig efterträdare.Foto: MARIA ÖSTLIN / IBL BILDBYRÅ

 

Eller så hänger Sofia Olsson Olsén i. Hon kan sitt Aftonblad efter att ha varit bland annat ansvarig för Aftonbladet Online Academy och Plus-chef, men när kritiken nu handlar om arbetsmiljö och sexism är det kanske ingen fördel att tidigare ha varit också administrativ redaktionschef, HR-chef och redaktionschef på Aftonbladet. När det tidigare stormade på lokaltidningen Norran och Olsson Olsén hotades, så avgick hon från chefsposten där. Orkar Olsson Olsén ett kaos till? Varför inte.

Kulturchefen. Åsa Linderborg är en av dem som sammanställt "Dokumentet 2.0" – och som anklagat Olsson Olsén för att ljuga.Foto: FELIPE MORALES / AFTONBLADET

Aftonbladet har en viktig roll att spela på den svenska mediemarknaden som en publicistisk verksamhet som hela tiden affärsutvecklar sig i både print och digitalt.

Aftonbladet är också landets starkaste socialdemokratiska röst. På en enda dag väljer fler svenskar – hela 3,5 miljoner! – Aftonbladet, än vad Socialdemokratiska arbetarepartiet förmår locka vart fjärde år.

Det är stökigt nu.

Det har alltid varit stökigt.

Men – om sanningen ska fram:

– En tidnings uppgift är att vara allmänhetens tjänare, som Staffan Heimerson sa till Sören Larsson när han 1976 intervjuade världsreportern för ”Klara röster 3” (egen utgivning).

Relaterade ämnen

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag