Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Karin har varit fånge på sitt rum i åtta år

Karin förlorade ena benet i en olycka för snart tio år sen. Nu är hon fast mellan fyra väggar i rummet på Väsbygårdens äldreboende i Vallentuna.
De enda gånger Karin varit utanför sitt rum är när hon tvingats till sjukhus.

Karin, 69, har varit fånge på sitt rum på äldreboendet i åtta år.

De enda gånger Karin fått komma ut är när hon tvingats besöka sjukhus.

Det värsta är att hon inte får gå på toaletten eller dricka när hon vill, tycker Karin.

– Det här är ett helvete. Det är psykisk terror.

Karin förlorade ena benet i en olycka för snart tio år sen. Nu är hon fast mellan fyra väggar i rummet på Väsbygårdens äldreboende i Vallentuna.

– Jag har legat på det här sättet i tio år snart. Jag har förlorat allt.

De enda gånger Karin varit utanför sitt rum är när hon tvingats till sjukhus.

– Jag är naturligtvis förbannad och ledsen, jag har alla känseltangenter nedtryckta hela tiden. Jag har fått högt blodtryck här. När man stressas tillräckligt mycket och tillräckligt länge får man det.

Får inte gå på toa i tid

På golvet i rummet ligger blöjor slängda. Persiennerna är neddragna, rummet är halvskumt, och det mesta ljuset kommer från teven.

Det mesta ljuset på rummet kommer från teven.

På frågan om hur hon fördriver tiden svarar Karin:

– Det tar tid att ha ont. Sen står teven på och sen finns det telefon.

På alla de här åren har Karin inte fått någon benprotes så hon kan lära sig gå igen. Det var först nyligen hon fick en rullstol. Karins enda önskan är att få gå på toaletten när hon vill och att få dricka när hon vill. I dag har hon toalettschema och får bara gå på toa de tider som personalen bestämt. På natten måste hon kissa i blöjor vilket hon inte tycker om. Vattnet är ransonerat, och därför tvingas Karin gömma vattenflaskor på olika ställen i rummet.

– Det lilla jag önskar är att få Loka påfyllt när jag behöver, gå på toa när jag behöver, bajsa när jag behöver och inte behöva ligga och vänta två timmar extra. Jag vill att de ska komma när jag larmar vilket de inte gör och jag vill att de kan hälsa vänligt när de kommer och går. Det är vad jag begär och det har jag inte fått något av här.

På golvet i rummet ligger blöjor slängda.

– Det är bara att tänka sig själv hur det är att inte få tömma magen när man behöver, utan tvingas vänta i två-tre timmar på det. Det är så jag känner det och så jag har det.

Karin heter egentligen något annat och vill inte att vi visar hennes ansikte. Hon skäms för sin situation och vill inte att några gamla kollegor ska känna igen henne. Före olyckan arbetade Karin och betalade skatt, hon hade knappt några sjukdagar alls. Karin kunde inte tro att hennes liv skulle sluta på det här viset, bunden till en säng dygnet runt och helt utlämnad till andras välvilja.

– Om någon berättade en sådan sak för mig så skulle jag inte tro henne eller honom. Jag skulle tro att det var påhitt. Som tur är har vi bevis, med de som jobbat här förut.

”Det är ett ovärdigt liv”

Mikael Solborg är sjuksköterska och arbetade tidigare på äldreboendet. Idag är han Karins gode man, och har försökt strida för att hon ska få det bättre.

– Det är ett ovärdigt liv. Så här ska man inte behöva ha det som pensionär.

Mikael Solborg och Expressens Anna Bäsén. Foto: Erik Gustafson

Han har arbetat som sjuksköterska i äldreomsorgen i 45 år och aldrig stött på något liknande.

– Visst har jag varit med om att man haft svårigheter med vissa boende, men aldrig på den här nivån. Det här är systematisk mobbning och det har jag aldrig varit med om tidigare. Jag trodde inte att det kunde existera förrän jag fick uppleva det här.

Enligt äldreboendet lider Karin av psykiska problem. Två gånger har Karin skickats till psykakuten med tvång och poliseskort. Men psykiatrin tyckte inte Karin var ett fall för dem och skickade tillbaka henne. Både gode mannen Mikael Solborg och Karin ställer sig frågande till att hon skulle ha någon psykiatrisk diagnos.

– De ville inte ha mig där på psykiatrin. Jag är ju bevisat inte sjuk. Det var massor av specialister sittandes runtomkring mig där, jag tror det var fyra stycken där för att avgöra det, säger Karin.

Mikael Solborg och Karin har anmält äldreboendet för vanvård till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Men äldreboendet friades eftersom det inte gick att styrka att Karin lidit fysisk skada.

Stökigt och skräpigt på rummet.

– Hon har det för jävligt. Vi har kämpat för att hon ska få det bättre, men det tycks inte finnas någon som kan hjälpa oss med det, för att förbättra situationen, säger Mikael Solborg.

”Värre än ett fängelse”

Väsbygårdens äldreboende ska vara ett tryggt boende med god omvårdnad och sjukvård, enligt hemsidan. Mikael Solborg tycker att äldreboendet bryter mot alla etiska riktlinjer och regler som finns.

– Det här är värre än ett fängelse. Jag tror att fångarna på ett fängelse har det mycket bättre, de har mycket mer aktiviteter och godare och bättre mat. Allting är bättre.

Karins behov är grundläggande, tycker den gode mannen.

– Hon behöver få komma på toa när hon vill, få vatten och dryck när hon vill, och mat som hon kan och vill äta. Hon skulle behöva vänlighet, att folk pratar med henne som man pratar med vem som helst. Det är grundläggande, basic, men det finns inte i det här rummet.

Enligt Karin och gode mannen skar det sig med en del av personalen från början. Sedan dess har Karin särbehandlats.

– En av cheferna sade att Karin inte är en människa. Om hon inte är en människa, vad är hon då? Hon är en människa med samma behov som chefen. Hur kan man säga något sånt? Det är skrämmande men visar på mentaliteten här på något sätt, säger Mikael Solborg.

”Det är skrämmande men visar på mentaliteten här på något sätt”, säger Mikael Solborg. Foto: Erik Gustafson

Enligt äldreboendets skrivelser till IVO är Karin ett arbetsmiljöproblem, hon skriker, är otrevlig mot personalen och behöver gå på toaletten för ofta. Personalen är inne hos Karin så lite som möjligt. Det finns regler för hur de ska prata med Karin, de får exempelvis inte "gå in i diskussioner" med henne. Karin får sällan besök av sina gamla vänner. Sjuksköterskan Mikael Solborg är den enda som kommer regelbundet och pratar med henne.

– Det är beklämmande hur hon har det. Jag tog på mig godmanskapet för att göra lite skillnad. Jag kommer hit en gång i veckan, sitter och pratar med henne eftersom inte personalen får göra det. De är tillsagda att inte skapa nära kontakt eller prata personligt med Karin, de ska vara så tysta som möjligt och gå snabbt in och snabbt ut ur rummet.

”Jättesvårt med henne”

Äldreboendets verksamhetschef Yvonne Söderberg tillbakavisar kritiken. Hon tycker att de försökt allt för att komma överens med Karin.

Yvonne Söderberg tillbakavisar kritiken.

– Det är jättesvårt med henne. Men jag anser att vi tillgodoser hennes behov.

Under mina sexton år som medicinreporter har jag aldrig varit med om att en chef för ett äldreboende pratat om enskilda äldre utan att ha fått en fullmakt om att bli befriad från sekretess. Oftast så kommenterar de inte enskilda ens då. Men normala regler gäller inte för Karin.

– Personal har jättesvårt med att gå in till henne. Hon är elak. Hon säger till dem att gå, säger Yvonne Söderberg.

När jag var hos henne var det stökigt, det var blöjor på golvet, varför får det se ut så?

– Nej, men det gör det inte. Vi har ju rutiner på hur vi går in till henne och gör arbetsuppgifter. Vi gör allting vad gäller henne, städar en gång i veckan, lyfter henne vid toabesök och så. Nu var det olyckligt att ni kom dit när det såg ut så, men det gör det emellanåt.

Men det är ju ohygieniskt med blöjor på golvet?

– Men hon stoppar dem ju inte i soporna heller.

Men hon ligger ju i sin säng?

– Jojo, det är jättesvårt. Jag vill inte gå in i alla detaljer, jag tar det med Mikael igen.

Ser du att ni har något ansvar för att situationen är som den är?

– Det är ju frivilligt att bo hos oss. Det är olyckligt att hon är missnöjd, men vi gör allt för att tillgodose de behoven hon har.…

Karin tycker att en del personal inte är vänlig mot henne, att de exempelvis skriker åt henne. Vad har du att säga om det?

– Det är hennes uppfattning, jag delar inte den.

Karins gode man berättade att en av era chefer sagt till honom att hon ”är ingen människa”.

– Jag kan inte tro att någon chef hos oss skulle säga så.

”Så vi jobbar”

Innan jag blev medicinreporter arbetade jag i äldreomsorgen i många år. Jag har aldrig varit med om att man ransonerar vätska, som man gör för Karin. Tvärtom försöker man ofta truga på äldre vätska så att de inte ska få vätskebrist. Det är inte heller normalt att äldre inte får gå på toaletten när de behöver. Men chefen Yvonne Söderberg försvarar att de satt Karin på toaschema och vätskeransonering.

– Det är så vi jobbar. Och sen att vi har vi en dialog om hur insatserna ska skötas. Och det är där hon inte tycker likadant som oss i alla fall.

Innan jag lämnar Karin ensam på sitt rum igen vädjar hon om hjälp. Att gå till Expressen är hennes sista hopp om förändring.

– Snälla försök hjälp mig att få slut på det här helvetet.

 

Fotnot: Karin heter egentligen något annat.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!