Lars Hedegaard är en känd författare och journalist i Danmark. På 70-talet var han revolutionär kommunist. De senaste åren har han inriktat sig på att varna för islam och muslimer.
Jag träffade Lars Hedegaard en vintrig Malmökväll för ett år sedan. Trots att det nästan var folktomt utanför Ungdomens hus på Skolgatan vimlade det av poliser i kvarteren.
Orsaken: det antimuslimska Tryckfrihetssällskapet skulle ha sitt första möte, och flera hot hade inkommit.
Lars Hedegaard, grundare av det danska Trykkefrihetsselskabet som funnits sedan 2004, skulle hjälpa sin svenska vän Ingrid Carlqvist att starta en svensk motsvarighet. Den vitskäggige Hedegaard var en av huvudtalarna.
På trottoaren tog Hedegaard ett bloss och nickade åt alla poliser med sammanbitna ansikten.
- Så här är det aldrig i Danmark. Det är sorgligt att det ska behövas i Sverige.
Men Hedegaard är kontroversiell även i sitt hemland. När vi träffades var han åtalad för danska motsvarigheten till hets mot folkgrupp: brott mot "rasismeparagrafen 266b".
Lars Hedegaard hävdade att "muslimer våldtar sina egna barn" och att kvinnor enligt islam "saknar värde".
- De är inte människor. Deras funktion är att vara livmoder - de bär krigarnas avkomma och skapar nya krigare, men annars ... nåja, de kan användas i sexuella syften, men annars har de inget värde, sa han i en filmad intervju.
Till mig sa Hedegaard att muslimer "inte nöjer sig förrän deras religion härskar över hela världen".
Jag blev förbannad på Lars Hedegaard när jag träffade honom. När han beskrev muslimer lät det som om han pratade om en annan sorts människor: opålitliga, falska, onda.
Jag tänkte på mina barns muslimska kompisar som jag bjuder på tekakor efter skolan, på deras mammor och pappor som jag snackar om brännbollsmatcher och skolbasarer med på föräldramötena.
Jag tänkte på mina palestinska grannar och vänner som brukar ge mig överbliven mat efter ramadan.
I Hedegaards ögon är de alla en sorts nutida nazister: medlemmar av en armé med mål att ta över västvärlden för att störta demokratin.
Men även om jag blev arg på Hedegaard blev jag också väldigt illa berörd av alla poliser den där kvällen i Malmö. Det kändes helt sjukt - så många poliser bara för att några människor ska lyssna på föredrag.
När Lars Hedegaards kompis Lars Vilks dök upp med sina säpovakter blev känslan av hot ännu större.
Nu har Lars Hedegaard beskjutits. Kulan missade. Kanske var det ett försök att mörda honom.
Attentatsmännen är inget annat än terrorister.
Att Lars Hedegaard är en djupt främlingsfientlig skribent och debattör spelar ingen roll. Man kan avsky honom - men så fort man tar till våld för att man hatar någons åsikter angriper man också demokratin.
Terror och politiskt våld handlar om att skrämma till tystnad. Jag kommer att tänka på Sverigedemokraten Issa Issa i Göteborg, som fick 18 knivhugg i en attack 2010. "Är det du som är SD-horungen", sa gänget som attackerade honom innan de började hugga.
Issa Issa lämnade politiken. Våldet vann.
Jag vet att det finns människor som hatar SD som tycker att det är bra. Det ska göra ont att vara Sverigedemokrat, tänker de.
Då undrar jag: Vilka mer ska det vara okej att misshandla och skrämma? Människor som hetsar mot homosexuella? Kommunister som vill införa diktatur?
Om man öppnar våldets dörr i politiken är det svårt att stänga den igen.
Premium
Premium
Premium