Kampen för unga i utsatta områdena: ”Har fått nog”

Rapparen Hassan El-malli, 21: "Jag gör någonting som ingen annan gör"
Alexander Zadruzny förlorade vännen Robin Sinisalo.
Sakariya Hirsi.
Foto: Privat / Sakariya Hirsi
Foto: Privat

”Jag har varit på fler begravningar än födelsedagsfester.”

Låttexten stämmer för Alexander Zadruzny, 21, från Bredäng och Sakariya Hirsi, 24 från Tensta.

De är båda uppvuxna i utsatta områden och kämpar nu tillsammans mot gatuvåldet.

– Den sorg som finns efter dödsskjutningarna kan också användas för att förändra, säger Sakariya.

Alexander Zadruzny och Sakariya Hirsi har pratat om det flera gånger, i ett flertal olika sammanhang, men den här gången är det annorlunda.

– När man arbetar med den här frågan följs arbetet av perioder av hopplöshet. Man lägger ner så mycket tid, energi och arbete och känner att man påverkar. Men så dröjer det inte länge innan det uppstår en till dödsskjutning, säger Alexander.

När han och Sakariya tillsammans engagerade sig i projektet ”Kollektiv sorg”, en kampanj genom Amnesty som nu lever vidare, var känslorna vid bristningsgränsen för båda.

Kampanjen drogs i gång med syfte att stärka unga människorättsaktivister.

– Vi ville lyfta gatuvåldet och såg möjligheterna att kunna påverka. Vi spelade in videoklipp, skrev öppna brev och fick fler unga att engagera sig, säger Sakariya.

– Vi ville understryka att vi har fått nog. Och att den sorg som finns efter dödsskjutningarna också kan användas för att förändra. Ingen ska få känna att de är ensamma i sin sorg.

”Jag förlorade en vän”

Alexander berättar att alla som engagerat sig genom projektet har drabbats – på ett eller annat sätt – av gatuvåldet.

– Jag förlorade en vän några år innan jag gick med i projektet.

Han tar ett djupt andetag.

Samlar sig för att berätta. Minnet är skarpt trots att det hände för fem år sedan.

– Det är väldigt obehagligt varje gång jag tänker på det.

Pushnotiserna från nyhetsapparna skar genom stämningen när han umgicks med sina vänner i stockholmsförorten Bredäng, där han bor, den där dagen.

– Där och då blev jag arg. Vi läste att två personer hade skjutits utanför en skola. Och för varje timme, varje ny detalj, växte klumpen i halsen.

I Akalla känner han flera. 

Andra notiser från en gruppchatt dök upp på mobilen.

”Har ni sett artikeln?”

”Har ni läst vad som har hänt?”

”Har någon hört något från Robin?”

Inga sms. Inga svar.

– Till slut kom beskedet som vi alla vägrade tro kunde vara sant: det var Robin och hans bror som hade blivit skjutna i Akalla.

Upplevelsen var surrealistisk, berättar Alexander. 

– Aldrig trodde man att detta skulle drabba någon man själv kände, berättar Alexander. 

– Jag kan inte ens föreställa mig den smärtan som deras mamma känner.

Robin Sinisalo var 15 år när han sköts till döds.
Foto: PRIVAT
Robin Sinisalo.

”Fler begravningar än födelsedagsfester”

Sakariya, som medverkar i intervjun över telefon från Rosengård i Malmö, tackar Alexander för att han samlat kraft och berättat. Sakariya var bekant med Robin.

– Jag minns chocken. Och jag minns att flera av mina vänners vänner gick bort på liknande sätt under min uppväxt i Tensta.

Han citerar Jaffar Byns raptext han aldrig kunnat glömma:

”Jag har varit på fler begravningar än födelsedagsfester”

– Jag minns många begravningar och minnesstunder. Jag har varit med och stöttat familjer som förlorat barn.

Senast i december i fjol, när Sakariya besökte sin mamma i Tensta, fanns klumpen i halsen redan innan något skedde. Som om det kändes i luften.

– Jag hade varit hemma i en eller två timmar innan jag fick ett samtal om en skjutning i Tensta centrum. Sen fick jag flera meddelanden, som alltid dyker upp när det här händer.

”Var är du någonstans?”

”Är du okej?”

Sakariya gick ut tillsammans med sin mamma, som sedan tidigare engagerat sig som nattvandrare i området. Människor samlades på led mot centrum.

– Vi såg föräldrar, små barn, ungdomar.

– Det var längesen jag såg ungdomar gråta på det här sättet. Många skaffar sig en sköld i dessa områden för att täcka den sorg man bär; ingen ska få se tårarna. Men utanför centrum efter den här skjutningen såg jag kidsen gråta, säger han.

– Det kändes tungt.

En var skadad.

En hade mördats.

Båda väldigt unga.

Bland sorlet och snyftningarna hörde han en kvinnas ord: Föder vi våra barn bara för att de ska dödas?

– Mina systrar kände personen som dött. Och jag kände ett ansvar, säger Sakariya.

– Alla har inte möjligheten och verktygen att prata om den här sorgen. Det är inte alla som ens kan nämna sin sorg. Det känns i den tunga luften, att inte många har stödet eller tillgänglighet till att få psykologisk hjälp i dessa områden.

Alexanders ögon fylls med tårar när han lyssnar.

Att arbeta mot gatuvåldet är som att släcka tio bränder men ständigt missa tre, säger de.

– Man hinner inte. Områdena lider och vi har inte botat sjukdomen än, säger Sakariya.

Alexander Zadruzny.
Foto: Lukas Meijer
Sakariya Hirsi.
Foto: Privat / Privat

Traumatiserande minnesstunder

Alexander känner igen de där samlingarna när en skjutning har inträffat. Mammornas jämmer, ungdomarnas tårar.

Första gången han besökte en minnesstund efter att gatuvåldet krävt ytterligare ett liv var han tolv år.

– En tolvåring ska inte behöva se detta. Det är traumatiserande.

Levande ljus stod placerade för att forma initialerna till pojken som dött.

– Och så hörde jag en mammas skrik. Familjemedlemmar höll om henne så att hon inte skulle falla ihop. Det känns som en kniv rakt i hjärtat.

Vill hjälpa ungdomar i sorg

Efter minnesstunderna och begravningarna upplever många en förväntan på att saker och ting snabbt ska återgå till det vanliga, beskriver Alexander och Sakariya det som. 

Men det blir aldrig så.

– Där måste vi kunna bearbeta sorgen bättre och ge människor de verktyg som behövs, säger Alexander.

– Vi bakom ”Kollektiv sorg” är ungdomar som har överlevt det här. Vi sitter inte på alla svaren, absolut inte, men vi har dragit på oss erfarenhet om vad vi hade behövt efter dödsskjutningarna. Vi vill både göra vad vi kan för att förebygga att skjutningarna sker men också hjälpa andra ungdomar.

Vännerna beskriver gatuvåldet och dödsskjutningar som komplexa frågor där många faktorer kan identifieras. De är överens om att ett kontinuerligt och stort arbete krävs för att förebygga.

– Det handlar bland annat om en bostadspolitik och segregationspolitik som började växa fram för 20, 30 år sedan. Det vi ser i dag är delvis ett resultat av det, menar Alexander och utvecklar:

– Mycket ligger i att fånga upp ungdomarna som lever i den här utsattheten. Kanske har de problem i hemmen eller i skolan. Men man måste fånga upp dem tidigt så att de inte i stället fångas upp av kriminella kretsar.

Mer trygghet och fler förebilder”

Färre antal i varje klass i områdena som polisen beskriver som ”utsatta”. Fler resurser till skolorna. Statligt stöd till särskilda insatser av psykologisk hjälp. Alexander och Sakariya flikar in, en efter en, med förslag på lösningar.

– En faktor är trångboddhet. Mycket handlar om ekonomi. Det här är frågor som politiker borde ta på större allvar, säger Sakariya.

– Sluta stänga fritidsgårdar som faktiskt erbjuder trygghet. Vi behöver mer trygghet och fler förebilder för de unga.

Destruktiva mansnormer skapar hämnd

De understryker också hur destruktiva normer och ideal blir en av faktorerna. Särskilt de som riktas mot killar och män.

– Det tydligaste, för mig, är att man inte ska visa sorg. Det blir väldigt tydligt efter skjutningarna. Normer finns absolut där och triggar i gång att det ska uppstå hämndaktioner, förklarar Alexander.

”Du tog en av våra, då ska vi ta en av era.”

– Det hetsas mycket kring det. Jag känner att destruktiva mansnormer kan ha en stark bidragande faktor till det. Du ska inte känna rädsla eller sorg. Du dämpar den rädslan eller ångesten med piller, fortsätter han.

Stödet måste finnas och synliggöras, menar de.

– Vi ska inte bara prata om psykisk ohälsa, vi ska också visa vilken hjälp man kan få. Vi arbetar med att normalisera att ta psykologisk hjälp. Och vi behöver prata med, finnas där för och förstå de här unga killarna, säger Sakariya.

Trots stunder där känslan av hopplöshet tar över blickar Alexander och Sakariya framåt.

Som de alltid gjort.

– Jag vill se en stabil och stark nedåtgående trend i antalet dödsskjutningar, säger Alexander.

– Vi vill kunna säga att vi har varit på fler födelsedagsfester än begravningar.


Läs de andra delarna om machokulturen i förorten:

Hassan, 21, rappar om mäns våld mot kvinnor: ”Måste ta ansvar” 

Begick brott som 12-åring: ”Trivdes i kriminaliteten”

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.