Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kämpar för de mest utsatta

RÄTTSPATOS. "Min första reaktion var: 'Jag vill ju fan inte vara svensk.' Jag skäms när jag träffar de här flyktingarna som är så kränkta och nedgångna", säger Anita Dorazio om att ha blivit utsedd till "Årets svensk". Foto: MIKAEL SJÖBERG
Första intrycket: snälla ögon, vitt hår och vänlig röst.
Det andra: ilska, civilkurage och mustigt språk.
Anita Dorazio har grälat med ministrar, blivit hotad till livet och mött poliser som tyckt att hon "får skylla sig själv".

FAKTA

Namn: Anita Dorazio.
Född: 23 september 1936.
Familj: Frånskild, två vuxna barn, ett barnbarn och två halvbarnbarn.
Bor: Lägenhet på Lidingö.
Gör: Eldsjäl som arbetar för flyktingars rättigheter.
Tjänar: "Har drygt 8 000 kronor i pension. Men ett antal vänner - jag kallar dem mitt privata näringsliv - hjälper mig sedan 16 år tillbaka, så att jag bland annat kan ha bil."
Läser: "Ser fram emot att läsa Roberto Savianos bok om maffian och Annette Kullenbergs om Marianne Höök."
Lyssnar på: "Klassisk musik och en del gammal progg."
Ser på tv: "Aktuellt, Rapport och debattprogram när jag kommer hem sent på kvällen."
Goda egenskaper: "Envis, har humor, uppskattar det goda livet."
Sämre egenskaper: "Lite långsint, blir förbannad på dem som sviker." Förhoppningar inför 2009: "Att barnens rättigheter sätts i främsta rummet."

På ett skåp i lägenheten står en blombukett från Dan Eliasson, generaldirektör för migrationsverket. Texten på kortet lyder: "Stort grattis till välförtjänt utnämning."
- ...sa han som ställer till det. Nä, jag ska inte säga vad jag tycker. Jag ska vara snäll, säger Anita Dorazio.
Hon väntar på ett samtal från en handläggare vid migrationsverket i Flen. Dagen innan var hon där tillsammans med en iransk-kurdisk kvinna, men hon litade inte på tolken och vill nu reda ut några saker.
Hon talar fort och mycket, om ilskan, glädjen och sorgen hon känt när hon arbetat för flyktingars rättigheter. Omvärlden är svart eller vit, ond eller god, för eller mot.
- Det finns medmänniskor och motmänniskor. Eller som de säger i Norrland: omänniskor. Det tycker jag är så bra!

Klinik på hemlig adress

Kvällen innan har läkarmottagningen för gömda och papperslösa flyktingar haft öppet. Den här gången kom 30 patienter till kliniken som organisationen Läkare i världen driver på hemlig adress i Stockholm. Anita Dorazio ursäktar sig:
- Jag är ganska dum i huvudet, så här dagen efter. Man är matt, psykiskt matt.
Är utmärkelsen som "Årets svensk" enbart positiv?
- Nä, min första reaktion var: "Jag vill ju fan inte vara svensk." Jag skäms när jag träffar de här flyktingarna som är så kränkta och nedgångna.
Hon tog initiativ till kliniken när hon såg att många flyktingar for illa på grund av att de inte kunde eller vågade söka sig till den svenska sjukvården. Hon såg att hiv-, tbc-och hepatitsmittade inte fick medicin och behandling, och ett samhällsklimat som gradvis hårdnade.
Den nya asylvårdslagstiftningen som antogs under våren 2008 gjorde Anita Dorazio upprörd.
Enligt hennes uppskattningar berörs närmare 30000 människor - 15000 gömda asylsökande flyktingar och nästan lika många papperslösa flyktingar.
- Ska de få sjukvård eller inte? Nej, säger politikerna. De ska få akut sjukvård, men de ska betala för sig. Det innebär att de kan få en räkning på 20000 kronor och mer. I stället kommer de till oss och så får vi försöka lirka in dem bakvägen. Det tar väldigt mycket tid och kraft, men det är en mänsklig rättighet att få sjukvård när man behöver det.

Anita Dorazio, född Palm,
växte upp på Gärdet i Stockholm och har vad hon kallar "dubbel klassbakgrund". Pappan kom från en fin Östermalmsfamilj, medan hennes mormor knäskurade golven hemma hos folkpartiledaren Bertil Ohlin.
Hon var tidigt engagerad, politiskt medveten - eller "icke medvetslös" som hon uttrycker det. För snart 40 år sedan gömde hon en amerikansk desertör, på flykt undan Vietnamkriget. Mannen är numera farfar och morfar, bosatt någonstans i Norrland; ett av hundratals människoöden som korsat Anita Dorazios gärning under fyra decennier.
Under 70-talet arbetade hon som lärare i svenska för invandrare. När hennes elever hotades av utvisning engagerade hon sig i deras asylärenden. Varje eftermiddag efter skolan uppvaktade hon arbetsmarknadsdepartementet, som var instansen för överklagande på den tiden, och talade för deras sak.

"Alla skyller på alla"

Sedan dess har allt blivit så mycket svårare.
- Alla skyller på alla. Dan Eliasson skyller på politikerna. Samtidigt är migrationsverkets utredningar undermåliga. Och domstolen, länsrätten, är rena hånet mot rättssäkerheten. Det är skamligt hur det går till, i värsta fall sitter nämndemännen med armarna i kors och tar inte ens anteckningar. Ofta är det dåliga advokater som halvsover och inte har ordning på sina papper. Och kammarrätten, som är sista instans, ger avslag i 99,99 procent av fallen. Det är rena Kafka.
Minskar svenskarnas tolerans nu när vi har sämre tider?
- Ja, man ser till sin egen plånbok. Men inte alla. Många visar i stället höjd tolerans, genom att skänka mer pengar till välgörenhet.
Hur upplevde du det tidiga 90-talet, med lasermannens härjningar och ny demokratis entré i riksdagen?
- Det var hemskt. Jag blev själv mordhotad flera gånger under ny demokratis tid. Men det var inte alltid jag orkade kontakta polisen, för de lade inte ner så mycket energi på det. "Du får skylla dig själv när du håller på så där", sa en polis. En annan gång vältes min Renault 4L på en grusplan, den blev alldeles prickig. Då fick jag också skylla mig själv, tyckte polisen, för det var ju en "kommunistbil". Men visst, jag har träffat många hyggliga poliser också.
Vad sa de som hotade dig?
- "Jävla negerhora", sådana saker. Ibland försökte jag skämta med dem: "Ja du, tänk om jag skulle knulla med alla. Du sitter där själv och drar i din ensamhet." Då blev de jättearga. Ibland har jag hört att det varit gamla människor och då har jag tyckt synd om dem.

Anita Dorazio kunde
ha varit socialdemokrat, säger hon, men ogillar partiets flyktingpolitik. I stället har hon varit aktiv inom vänsterpartiet.
När Lars Ohly till slut släpptes in i socialdemokraternas och miljöpartiets allians, skickade hon ett sms till partiledaren: "För guds skull, bli inte migrationsminister!"
Hon skrattar:
- Nio ministrar har jag överlevt. Usch, den ena värre än den andra. De har varit nickedockor allihop, fast ändå högst ansvariga för flyktingars liv eller förintelse.
Anita Dorazio har sparat ett mindre smickrande fotografi på Birgit Friggebo, taget under en Nobelfest. Hon säger ironiskt att "Friggebo var så tjusig de första två månaderna", och fortsätter sedan summera sina intryck.
Tobias Billström?
- Det är inget fel med att vara ung, men man ska inte ha en sådan post när man inte har några erfarenheter. Men ibland kan jag tänka att moderaterna är fanimig hederligare som säger rakt ut vad de tycker. Det gjorde aldrig sossarnas migrationsministrar. Jo, Barbro Holmberg var ju så korkad att hon gjorde det.
Barbro Holmberg?
- Häxan nummer ett. Det var hon som förtalade de apatiska barnen. Under alla mina år jag jobbat med det här har jag aldrig sett en sådan statlig barnmisshandel.
Leif Blomberg?
- Jag upplevde att "Blomman" var lite mjukare och i alla fall lyssnade. Men hans hjärta höll ju inte.
Pierre Schori?
- Han har gjort bra saker senare, men han var den minister som beslutade att jugoslaviska desertörer skulle skickas tillbaka med specialchartrade plan. Hans sekreterare sa till mig, föraktfullt: "Om du fick bestämma skulle ju alla få stanna." Jag höll nästan på att klippa till kärringen.
Mona Sahlin?
- Hon satt som vikarierande, lilla damen. Jag har lite svårt för henne än i dag, hon pratar och pratar.

Vädjar om pengar och hjälp

Nyligen fick Anita Dorazio flytta tillbaka till sin lägenhet, efter fyra månades renovering. Att tömma den var ett slit - "jag har bott här i 22 år och inte städat särskilt mycket" - och att packa upp igen är nästan lika jobbigt. Om en timme ska en kär vän installera den nya diskmaskinen. Sedan väntar nya telefonsamtal, nya möten samt fortsatt vädjan om pengar och frivilliga arbetsinsatser.
Hon kastar en blick på flyttkartongerna i vardagsrummet.
- Jag vill gärna få ordning, men hur hinner man med sånt?

Fotnot:
Strax efter att vi skilts åt går larmet hemma hos Anita Dorazio. En 25-årig kongolesisk kvinna med en febersjuk ettåring i barnvagn grips när hon söker upp en polisstation för att få hjälp med läkarvård. Kvinnan förses med handfängsel och blir inlåst på Kronobergshäktet, och tanken är att hon ska skickas tillbaka till Kinshasa senare samma dag. Anita Dorazio reagerar kraftfullt - "detta får inte ske, rena Gestapo-metoderna" - och ringer "ett par kontakter". Några timmar senare är avvisningen tillfälligt avstyrd.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!