FN:s världshälsoorganisation WHO beslutade på onsdagen att utlysa internationellt nödläge på grund av ebola-epidemin i Demokratiska republiken Kongo, också känd som Kongo-Kinshasa, samt i Uganda.
Många experter anser att WHO borde ha vidtagit denna åtgärd för länge sedan, skriver New York Times.
Sällsynt åtgärd
WHO utlyser sällan internationellt nödläge. Det är en åtgärd som tas till när utbrott av sjukdomar hotar allmänhetens hälsa och kan spridas till flera länder. Avsikten är att öka den internationella medvetenheten om sjukdomen – och att öka hjälpinsatserna från omvärlden.
Hittills har ebola-epidemin i Kongo, som bröt ut för ett år sedan, infekterat 2 512 personer och dödat 1 676 av dem, rapporterar New York Times. Tidigare den här veckan avled en infekterad person i den stora staden Goma – och spridningen av sjukdomen till denna viktiga knutpunkt som har en internationell flygplats och ligger nära grannlandet Rwanda har bidragit till WHO:s beslut på onsdagen.
Näst värsta utbrottet
Det här är historiens näst värsta utbrott av ebola sedan epidemin grasserade i Västafrika 2014–2015. Då infekterades 28 616 människor och av dem dog 11 310. Också den gången utlystes internationellt nödläge.
WHO har fått motsvarande 460 miljoner kronor från internationella bidragsgivare under perioden februari–juli, vilket bara är hälften av den summa organisationen behöver för att bekämpa ebola-epidemin. Elementär sjukvårdsutrustning som sprutor och handskar saknas, enligt New York Times.
Helena Nordenstedt, som är läkare och forskare i global hälsa vid Karolinska institutet, förklarar i Expressen TV att nödläget egentigen inte skiljer sig jättemycket från hur epidemin har behandlats innan.
– Just för att man ser att det är en viss spridning vill man ha mer muskler bakom det internationella svaret, man vill kunna svara starkare, säger Helena Nordenstedt.
Skillnaden mot utbrottet under 2014 och 2015 är att det nu mer ”puttrat på” under en längre period, menar hon, och att det i distriktet på vissa sätt är svårare att hjälpa drabbade.
– Det finns noll tilltro till myndigheter eller till hälso- och sjukvården, berättar Nordenstedt.
– Man är vana att se familjemedlemmar och grannar dö av diarré och mässling. Nu kommer en massa välfärdsorganisationer dit och man undrar ”varför nu?”. Misstron gör att man inte söker vård. Det är i mindre skala än förra gången men är mer komplext, fortsätter hon.
Spridningsrisken till Europa låg
På plats i Kongo-Kinshasa och Uganda vaccineras personer som varit i kontakt med drabbade, samt hälso- och sjukvårdspersonal. Man arbetar också med nya läkemedel, berättar Helena Nordenstedt, men problemet är att folk inte söker vård förrän det är för sent.
Under förra ebola-utbrottet spreds sjukdomen enstaka gånger till Europa och USA men den risken är liten i dag.
– Risken är aldrig noll, förstås. Men man kan se vid fallen som spridit sig till grannländer så är folk så förberedda. Man upptäcker dem på en gång. Ebola är dödlig men inte så smittsam, det smittar bara när man är väldigt sjuk, det gör att vi har lite tid på oss, säger Helena Nordenstedt.
