Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Juholts underbara resa genom Sverige

En Shoppingsugen Håkan Juholt letar vintageporslin till lägenheten i Västertorp på en lanthandel i Långshyttan. "Någon form av överhetskomplex har jag burit på. Det har gjort mig blyg. När jag var liten pratade jag väldigt snabbt och stammade", säger han. Foto: Tommy Pedersen
Håkan Juholt i samspråk med Ingeborg Dahlin – Långshyttans äldsta socialdemokrat. Foto: Tommy Pedersen
Håkan Juholt har suttit i riksdagen sedan 1994. Han är föredetta utskottsordförande i Försvarsutskottet och var under fem år biträdande partisekreterare under Göran Perssons ordförandeskap. Foto: Tommy Pedersen
Håkan Juholt attackerar allians-regeringen och den nya samhällsordningen där vi alla, enligt Håkan Juholt. är kunder. Foto: Tommy Pedersen
Håkan Juholt hälsar på Lennart Eriksson, som driver en loppmarknad i Långshyttans nedlagda gamla stålverk. Foto: Tommy Pedersen
Idolporträtt med en åhörare i Långshyttan. Foto: Tommy Pedersen

Medan Socialdemokraterna rusar mot regeringsmakten reser Håkan Juholt land och rike runt i jakten på... ja, vad är det han jagar egentligen?

Expressen följde med till Långshyttan i Dalarna för att ta reda på vad som driver en före detta partiledare att dag ut och dag in hålla tal för ett par dussin människor runtom i Sverige.

– Jag har ett stort vemod i mig, säger han. En smärta.

Håkan Juholt har aldrig varit otrogen, varken mot en flickvän eller mot socialdemokratin.

Däremot har han begått en rad flagranta misstag i sitt liv.

En gång gick han på fel begravning.

– Det var 1984 och jag var ordförande för SSU i Kalmar län. Vår kontorist Gun-Britt hade gått bort och skulle begravas i kyrkan i Kalmar. Det var snö. Jag lånade min pappas begravningskläder, gick dit i god tid. Det var massa folk på parkeringsplatsen. Jag började hälsa på alla. Gick in i kyrkan. Ännu mer folk. Fortsatte hälsa. Viskade till ombudsmannen som var med mig, Anders, att "vad mycket folk det är". "Ja, hon sjöng i kören också", svarade han. Jag gick runt och hälsade på varenda jävla människa och presenterade mig som Håkan Juholt. Sen satte vi oss längst fram. Jag hade tänkt att säga några ord inför alla.

– Så säger prästen "Vi har alla samlats här i dag för att ta farväl av Asta". "Vilken jävla Asta", viskar jag till Anders. "Vi måste vara på fel begravning", säger han. "Det är ju inte klokt", viskar jag. Jag tog upp en servett, började snörvla, låtsasgråta och sa till Anders att hänga på. Vi gick genom mittgången och torkade tårar och nickade åt alla.

Poltiska tal för liten publik

2014 har Håkan Juholt hållit över hundra politiska tal på olika platser.

I regel på små orter. Sällan består publiken av fler än 30 personer.

Vi sitter i en mörkblå hyrbil med ett regnblött E18 under däcken.

Stockholm ligger bakom oss, Dalarna framför oss.

Håkan Juholt reser med lätt packning. En klementin och en mobilladdare, det är allt.

– Jag älskar att kliva in i Folkets hus, dricka lite kaffe, ta en vetekrans. Se människor i alla åldrar som samlas för att diskutera hur vi ska få ett bättre samhälle, säger han.

För ett och ett halvt år sedan var han partiledare. Den 21 januari 2012 avgick efter 302 dagar på posten.

Mest kortlivade s-ledaren

En siffra som gör honom historisk – som den mest kortlivade partiordföranden i Socialdemokraternas historia.

Vad tänker han på, när han sitter i bilar, på tåg på väg ut på sina möten?

– Livet. Hur blev livet? Hur är livet? Hur kommer det bli? Vad är viktigt? Man får nya referensramar. Sånt en del människor kan uppfatta som besvärliga... jag har en helt annan referensram till vad som gör ont, vad som är smärtsamt numera. För mig har det nästan blivit en kraftansträngning att vara på dåligt humör. Jag är svensk mästare i att möta motgångar.

Kan det vara ditt sargade ego som ger sig ut på de här resorna för att få bekräftelse?

– Så kan det säkert vara, absolut. Jag återvänder till en bekräftelse jag hade innan jag blev ordförande. Då levde jag ett liv i Folkets hus inför 10-15 personer. Utan Säpo-vakter. Utan fullt pådrag. Jag tycker om det.

Vet du förresten vilket kodnamn dina Säpo-vakter hade på dig?

– Jag vet inte om jag får avslöja det. Men jag kan säga att det var kejserligt. Romersk kejserligt.

Drömmer om ett eget pensionat

Historien om pensionat Solgården är inte utförligare än att den berättar att prins Bertil ska ha bott i ett av rummen någon gång på 1950-talet.

Idag är fönstren är inslagna. Och pensionatet, som de senaste åren stått tomt, ska rivas.

Håkan Juholt har en avlägsen dröm om ett eget pensionat, någon gång i framtiden, avslöjar han när vi kör förbi Solgården.

Politiker vill han inte vara hela livet.

– Jag har alltid haft en förkärlek för John Cleese i "Fawlty towers" (Pang i Bygget). Han ville väl med sitt pensionat. Men älghuvudet åkte ner, amiralen kom fel, Manuel gjorde tokigheter... När jag var yngre ville jag ha ett pensionat, det är fortfarande en liten dröm. Mitt pensionat skulle direkt omvandlas till "Fawlty towers".

Finns det inte vissa likheter med din egen tid som partiordförande?

– Nej, men jag känner stark sympati för karaktären. Jag kan inte bjuda på att jag skulle ha känt likadant, men personligheten känner jag värme till.

Långshyttan – bruksorten på dekis

Långshyttan i Dalarna hade 4500 invånare på 60-talet, i dag är de drygt 1600.

Den 13 februari i år meddelade den finska ståljätten Outokompu att 176 av dem blir arbetslösa när stålverket slår igen portarna. Många har jobbat på verket sedan 70-talet, har ingen utbildning, gått direkt från skolan till verkstadsgolvet.

Applicerar man beskedet på en stad av Stockholms storlek motsvarar det ungefär 100 000 arbetande stockholmare som plötsligt går ut i arbetslöshet.

Håkan Juholt parkerar utanför Folkets hus. En stor byggnad i gult tegel, uppförd i början på 50-talet.

– Tänk så många drömmar om framtiden som fanns här då, säger han.

Facklig kvartett möter upp

Vid ingången finns en liten affisch i storlek A4. Under rubriken "Vi har råd med varandra" finns en bild på huvudpersonen själv. Han studerar den en stund och går in.

I bokhyllan står Jan Guillous fyra exemplar av "Hamilton"-böcker, några ryggar därifrån Mobergs "Utvandrarna". Pissoaren är plats för två snusprillors sista vila. Bakom en glasskiva vid en vägg står en byst av Per-Albin Hansson, i ett vitrinskåp trängs idrottspokaler från svunna tider.

Det doftar kaffe och fikabröd i det rum där Ulf Kindlund, Tommy Gustavsson, Benny Häggblad och Georg Larsson väntar. Kvartetten ska träffa Håkan Juholt på uppdrag av Unionen och IF Metall.

– Fransmännen är mer vana vid fackföreningar än finnarna.

– Varför finns det ingen industriminister längre?

– Det var bättre på Wallenbergs tid.

Håkan Juholt äter kolabulle och ser bekymrad ut, pannan ligger cellofan-skrynklig över ögonbrynen.

Sveket, menar han då han tar till orda, ligger i att varken regeringen eller region Dalarna har en plan för hur Långshyttan nu ska profilera sig. All förändring behöver inte vara dålig.

Vilken är Långshyttans stora förtjänst?

De fyra tittar på varandra och sedan säger Benny Häggblad:

– Att Långshyttan ligger centralt.

Håkan Juholt reser sig, skakar händer, lovar att återkomma i höst.

 

Juholts Hemingway-perioder

Håkan Juholt har haft två Hemingway-perioder i sitt liv.

Den första inträdde i 20-årsåldern, bara några år efter att han bestämde sig för att aldrig mer gå på krogen.

– Det kom fram en kille och sa "här ska du få, sosse-jävel" och hällde en stor och stark över mig i Oskarshamn. Sen dess har jag inte gått ut. Jag skiter i det.

Under en semestervecka i Grekland, med en gammal flickvän, sträckläste han "Klockan klämtar för dig".

"Den gamle och havet" förstod han sig inte alls på. Den andra gången Håkan Juholt läste Hemingway var under hans prövande tid som partiordförande för Socialdemokraterna. Då parläste han "Klockan klämtar för dig" tillsammans med sin son Anton.

– Den är fantastisk. Politisk. Erotisk. Färgstark. Vacker. Och när jag läste om "Den gamle och havet" njöt jag av varenda bokstav.

Avhoppet i Oskarshamn

Håkan Juholt tillkännagav sitt avhopp från uppdraget som ordförande i Socialdemokraterna i ett köpcentrum i hemstaden Oskarshamn.

Pressmeddelandet om presskonferensen kom strax före midnatt fredag den 20 januari. En payback i det lilla mot de Stockholmsjournalister som ägnat veckor, ja, i vissa fall månader, åt att jaga honom.

Oklarheter kring var sossarna stod i frågan om vi skulle ha Jas-plan i Libyen.

Kulbon/sambon Åsas tidigare bedrägeridom.

Dubbla reseräkningar för hyrbil och privatbil under en och samma resa.

Bostadsbidraget för sin och sambons Åsas lägenhet i Västertorp.

Håkan Juholt hävdar att journalister sov i hans trapp under den här tiden.Nyhetsjägarna väntade i klungor utanför Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68 medan de "intervjuade varandra", som han uttrycker det med en fnysning.

– Det blev en engelsk jakt. Ta Nuon-affären. Det är ingens som sover hos Annie Lööw eller Fredrik Reinfeldt. I mitt fall var det acceptabelt att säga vad som helst om mig, göra vad som helst mot mig. Och det fanns ingen prislapp på det, säger han.

Sveavägen 68 läckte

Medan det socialdemokratiska verkställande utskottet sammanträdde sms:ade någon eller några uppgifter om vad som diskuterades till de journalister som väntade utanför. Håkan Juholt har "någorlunda" koll på vilka de var.

– Vi firar inte midsommar ihop direkt, säger han.

Beslutet att avgå fattade han till slut för partiets bästa. Annars väntade vad han kallar "ett inbördeskrig". Inom det socialdemokratiska partiet.

I intervjuer efteråt har Håkan Juholt talat om ett spritt klassförakt gentemot honom.

– Någon chefredaktör beskrev mig som en pajas med bjällror. Liza Marklund, eller vem det nu var, skrev att hon inte ville leva i ett land som styrdes av någon som ser ut som Åsa-Nisse. De trodde inte jag kunde skriva mitt namn ens. Det kändes väldigt hopplöst.

Blev du ledsen av det?

– Det tog. Det tog hårt. "Kan Sverige verkligen ledas av någon som bara gått tvåårig social linje på gymnasiet?" Jag har mustasch, talar småländska och gillar Elvis Presley. De slog hårt. De visste att jag stod ensam, saknade en skyddande mur runt mig. Ja, jag var ledsen. Jag tycker inte att personer, som beskriver sig själva som intellektuella, behöver lägga sig så lågt. Sen tänkte jag "slå ni ett tag, knäck ett revben på mig, knäck två. Muhammad Ali vann så. Lät motståndaren slå sig trött. Sen slog han".

Känner du någon revanschlusta?

– Det finns ingen revansch att få. Jag kommer ju aldrig få det uppdraget igen. Jag kan inte spela oavgjort eller vinna nästa match. Därför behöver jag inte längta efter revansch.

Innebär det att du förlorat?

– Nej, jag klarade inte uppgiften att vara ordförande för Socialdemokraterna. Jag har vunnit livet och mig själv. Svaret är nej, jag är inte revanschsugen och ser inte mig själv som en förlorare.

Haltar sig fram genom livet

Muhammad Ali, som Håkan talade om, undvek motståndarnas nävar, tröttade ut dem, genom sitt blixtrande snabba fotarbete.

Håkan Juholt har, bokstavligt talat, haltat sig fram genom livet. Den före detta partiledaren föddes utan ankelknöl på vänster fot.

– Fot och ben möts direkt, så jag måste korrigera varje steg. Ofta har jag väldigt ont. Jag spelade fotboll när jag var yngre. När jag inte hann med längre, fick jag bli målvakt så att jag ändå kunde vara med. Det var sjysst. Men jag måste tänka varje steg jag tar, annars stukar jag foten.

Några komplex?

– Nej, inte för det. Men jag tror att jag haft ett överhetskomplex. Farfar var industriarbetare. Arbetade vid samma pappersmaskin i 50 år, femtio meter från köksfönstret. Pappa var typograf innan han blev politiker i 50-årsåldern. Någon form av överhetskomplex har jag burit på. Det har gjort mig blyg. När jag var liten pratade jag väldigt snabbt och stammade.

Hög snittålder hos publiken

Ett trettiotal personer har klockan sex samlats i Folkets hus för att höra Håkan Juholt tala. Snittåldern är hög.

Byns smed, tillika trubadur, värmer upp publiken med en gitarr.

Håkan Juholt talar om orättvisor. Om klasskillnader. Den svenska industrin.

Vikten av att ett samhälle håller ihop. Udden är hela tiden riktad mot Fredrik Reinfeldt.

Juholt talar sig svettig med uppkavlade skjortärmar. Gestikulerar. Höjer rösten. Svarar på frågor. Klockan är halv åtta när han lämnar lokalen.

På väg ut, förbi Per Albin Hansson-bysten, spelar det lilla elpianot Elvis "Can't help falling in love with you".

De flesta åhörarna dröjer sig kvar, dricker kaffe, småpratar, äter bullar, men utanför Folkets hus väntar fem ärrade socialdemokrater med cigaretter i händerna.

– Håkan, vad ska man göra med Sverigedemokraterna? De är många nu, säger en man.

– Debattera med dem. Visa varför de har fel, svarar Håkan Juholt.

Det skakas händer. Långshyttans äldsta socialdemokrat, en kvinna med vitt hår och rullator, får en lång kram.

Vi hoppar in i bilen, stänger dörrarna, börjar rulla mot Stockholm.

När han pratar släpper Håkan Juholt ibland ratten med händerna och styr i stället med insidan av knäna.

Sverigedemokraterna. Varför vinner de mark på platser som Långshyttan?

– Så här. Vi svenskar har i två generationer lärt oss att vi är världens främsta välfärdsstat. Varit stolta över det. Inte minst vi socialdemokrater har talat om att ett samhälle som håller ihop, är jämlikt, levererar också tillväxt och välstånd. Det har vi hört så länge.

– Nu upplever människor att det inte är så, längre. Att det är över. Då blir vår framgångssaga, plötsligt, nationalistisk. Men jag vill mena att Sveriges, och Skandinaviens, framgångssaga är ideologisk. Att Sverige varit ett så utvecklat välfärdsland berodde inte på nationalstaten, utan på att politiska partier stod upp för samhällsmodellen. Det har inte ett dugg att göra med svensk nationalitet, det har att göra med socialdemokrati och liberalism.

– Den förändring som sker nu handlar inte om att vi är Sverige, utan att det är en annan ideologisk inriktning. Gör man den kopplingen kan man inte landa i Sverigedemokraterna. Gör man däremot kopplingen att det är Sverige mot andra, då kan man landa i Sverigedemokraterna.

Samhället drar isär sa du där inne i Folkets hus?

– Fredrik Reinfeldt har genomfört en samhällsförändring som det för Bo Lundgren var omöjligt att vinna val på. Han har gått oerhört mycket längre. Sverige är nu det land i västvärlden där klyftorna ökar mest. Vi har fått en metod för att driva isär samhället.

Men ärligt talat, varför skulle någon vilja så?

– Jämlikhet har aldrig varit en profilfråga för den svenska högern. Men ibland måste man låta som en socialdemokrat för att vinna val i Sverige och i lugn och ro genomföra något annat. Hade Reinfeldt, 2006, sagt att han lovade svenska folket att genomföra en politik som ledde till att inget land i Europa har större klyftor än vi, är jag inte alldeles säker på att alliansen hade vunnit.

Vet du en sak. När vi lämnade din åldrande publik, deras nedlagda bruk, trubaduren som spelade Elvis, så hade jag rätt nära tårarna. Det var så oerhört, oerhört vemodigt alltsammans.

– Det var det. Känslan av finsk tango. Han vill spela på en Steinway-flygel men sitter vid ett litet elpiano och spelar "Can't help falling in love with you", i detta enorma Folkets hus som är alldeles för stort för dagens Långshyttan som snart har 180 arbetslösa. Det är inte glatt. Det är inte dansa i neon. Det är så mycket svärta. Men en vacker, stark svärta. Det som driver mig som människa är just det här. Jag är inte ett dugg intresserad av cocktailpartyn. Av att kallprata med någon jävel på väg upp i karriären. Mingla med någon konsult. Det som driver mig som människa, och politiker, är mötena i vemodet och svärtan. Det är min själ.

"Jag har ett stort vemod i mig"

Håkan Juholt gör en paus, tittar ut genom fönstret. Lägger händerna på ratten igen.

– Jag har ett stort vemod i mig. En svärta. Vemod, mörker, politiskt driv, ideologisk övertygelse – jag skulle bara vara en halv människa om jag tvingades göra avkall på något av det.

Vi sitter tysta en stund. Talar om annat än politik.

Först när vi når Stockholms norra förorter blir Håkan Juholt politisk igen.

– Några gånger har jag tänkt vad som skulle hända om man smällde av en bomb vid riksdagens öppnande i Storkyrkan. Alla partiledare, före detta partiledare, ministrar, kyrkliga företrädare, kungafamiljen och kulturpersonligheter är där. Vem ska då samla landet i direktsändningen efteråt? Jag har inte kommit fram till något.

Våra blickar möts i backspegeln.

– Kanske skulle det bli Ulf Lundell som satt där och sa att "en inställd tröst är också en tröst", säger Håkan Juholt och fnissar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!