För mig sammanfattar Expressen-tecknaren Helén Rasmusens porträtt av frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson året 2012 både bäst och sämst.
Bäst eftersom killarna på ett beundransvärt sätt hanterade den sensationella händelseutvecklingen - de släpptes ju av en hårdför diktatur! - och dessutom orkade möta annan media från scenen och i intervju efter intervju, hela tiden påminnandes oss andra om vikten av att fortsätta rapportera från krigszoner och att heller inte glömma de eritreanska kollegor som fortfarande är fängslade i Addis Abeba.
Sämst, förstås, på grund av att jag gärna hade velat se ett tredje ansikte här intill: den svensk-eritreanske journalisten och poeten Dawit Isaak greps ju redan 2001 och slängdes i en cell i Asmara utan att ens ställas inför rätta i diktaturens Eritrea.
Några gånger per år väcks hoppet och de mest konstiga spår och teorier förs fram till mig. Jag har aldrig skrivit om detta, men det har i annan media påståtts att Expressen varit redo till minst sagt okonventionella arbetsmetoder för att försöka få trebarnspappan fri. Och så mycket kan jag väl tillstå som att Expressen aldrig - a l d r i g ! - kommer att ge upp drömmen om också Dawit Isaak får återförenas med sin familj i Göteborg.
Men man behövde i år inte söka sig till Etiopien och Eritrea för att finna faror för det fria ordet. Jämförelsen med Sverige blir förstås förunderlig när man vet att 89 journalister dödats i tjänsten runt om i världen under 2012. Eller att ytterligare 191 journalister fängslats.
Och det är inte det jag menar - trots den kritiserade domen i Malmö tingsrätt, den som handlade om Expressens uppmärksammade vapenreportage när vi lät köpa en illegal pistol och lämnade in den till polisen. Reportern Diamant Salihu fälldes för vapenbrott, nyhetschefen Andreas Johansson för medhjälp till vapenbrott och jag själv för anstiftan till vapenbrott.
Domen mot Expressen tolkades som ett slag mot den undersökande journalistiken, och sågades unisont också av våra konkurrenter och av branschorganisationer som Svenska Journalistförbundet och Tidningsutgivarna.
2013 ska fallet upp i hovrätten och hur målet än slutar, blev debatten om fallet i alla fall ett försvar för samhällsviktig journalistik. Kanske frias Expressen, kanske blir det där reportaget som gjorde att åtminstone ett insmugglat vapen försvann från Malmös gator bara till ett bevis på juridikens brister. Vi får se.
Ett större problem, faktiskt, är dock alla dessa förslag om att stänga Sverige än mer.
Vi vill gärna tro att det här är ett öppet land med en grundlagsfäst offentlighetsprincip och världens äldsta tryckfrihetsförordning, men det är en sanning som bara stämmer om man inte till fullo försöker tillämpa principerna i praktiken.
Sverige 2012? Politiker som raderar SMS som borde diarieföras som allmänna handlingar. Departement där man inte kan spåra dokument.
Sverige 2012? Yttrandefrihetskommittén (YFK) vill göra det enklare för Justitiekanslern att åtala ansvariga utgivare och dessutom ska, enligt YFK, medier som faktiskt friats i förtalsrättegångar ändå kunna straffas med att tvingas betala för sitt försvar.
Sverige 2012? Regeringen, alltså den som drev igenom både FRA-lagen och Kreditupplysningslagen trots dess konsekvenser för nyhetsförmedlingen, tvingas efter kritik från lagrådet backa på en lag mot kränkande fotografering - men föreslår snabbt en ny.
Sverige 2012? Landsting inför fotoförbud i sina lokaler och Domstolsverket vill ha utökat fotoförbud i samband med huvudförhandlingar.
Det, mina vänner, var ert Sverige 2012. Stora ord om våra vackra traditioner, men så snabbt makten kunde försökte den smälla igen dörren på snokande murvlar.
Och det handlade förstås inte bara om förtroendevalda och myndigheter, nej - var helst makten kunde ville den inte låta sig intervjuas av pålästa journalister.
Generaldirektören för FOI ljög först för Sveriges Radio, men ville sedan inte svara på "Ekots" frågor. Drottningen undvek TV4, men spelade istället in sin egen version på videotjänsten Vimeo. Telia Sonera betalade glatt ut mångmiljonbelopp i skumraskaffärer, men vd:n vågade inte möta Sveriges Televisions reportrar.
Och så vidare!
Ibland hann medierna inte ens publicera sina granskningar, innan PR-konsulterna kunde casha in på de motstrategier som de fakturerat dyrt för. Som när H&M:s huvudägare anmälde "Kalla fakta" till Granskningsnämnden, redan innan Fyran ens hade hunnit sända sitt program om klädjätten...
Ja, jag skriver i egen sak. Jag är journalist och jag har suttit i mörkret i kalla bilar och spanat - på måfå! - efter biltjuvar. Jag har ätit mina koffeintabletter för att orka skriva utan att sova. Jag har läst mina tusentals papper om offentliga upphandlingar och sedan citerat sådana ord för ord inför tryckfrihetsjuryn när vi har friats för förtal. Allt det där, och mycket mer, har jag gjort. Men det blir så mycket svårare om vi alla tillåter makten att mörka!
Och varför ska vi det?
Yttrandefrihetskommittén slog i höstas fast att det egentligen inte sker så många övertramp i de etablerade medierna, och därför inte heller fordras någon ny lag mot integritetskränkningar i Tryckfrihetsförordningen.
Jag tycker:
Vi borde inte stänga Sverige, vi borde öppna upp mer.
Det är vi, om inte annat, skyldiga de som inte kan läsa dessa rader.
Pontus Schultz som trodde på nätet för genomlysning. Åke Ahrsjö som lät flyga över Expressen-tidningar tryckta på lettiska till Riga för att lura det sovjetiska censuren.
Thomas Malmquist som brände alla broar för att berätta om doping och läggmatcher - bara för att de officiella Sverige inget ville veta. Hannes Råstam som gjorde jobbet som polis, åklagare och domstolar borde ha gjort.
Alla skulle de hålla med mig i berömmet till Martin Schibbye och Johan Persson.
Låt oss hoppas att jag nästa år får skriva om vad Dawit Isaak gjort för journalistik under 2013.
