Journalisterna torterades av talibaner: ”Min död var nära”

Taqi Daryabi, 22, och Nematullah Naqdi, 28 år, greps och misshandlades i timmar • Varning för starka bilder
Taqi Daryabi, 22, greps och misshandlades av talibanerna när han bevakade en protest.
Foto: Stefanie Glinski
Nehmatullah Naqdi, till vänster, och Taqi Daryabi, till höger, förklarade att de var journalister men fick inget gehör hos talibanerna.
Foto: Stefanie Glinski
Nehmatullah Naqdi, till vänster, och Taqi Daryabi, till höger, berättar att de torterades i flera timmar.
Foto: Stefanie Glinski
Nehmatullah Naqdi, till vänster, och Taqi Daryabi, till höger, jobbart på tidningen Etilaatroz.
Foto: Stefanie Glinski
”Jag tänkte att de skulle ta oss till en okänd plats och avrätta oss,” säger Nematullah Naqdi.
Foto: Stefanie Glinski

KABUL. Det är i ett grönt rum som jag får se vad talibanerna har gjort. Rummet är litet och journalisternas ögon är chockade. Deras pupiller är uppspärrade och munnarna är torra. När de visar sina kroppar och berättar vad som har hänt kan jag bara tänka på en sak. 

Att talibanerna inte kunde ha vetat att de skulle överleva tortyren. 

Att snart kanske någon av oss kommer dödas.  

Klockan halv tio onsdagen den 8 september tog tv-journalisterna Nematullah Naqdi, 28 år, och Mohammad Taqi Daryabi, 22 år, sina kameror till Karte Char i västra Kabul för att bevaka en kvinnodemonstration för tidningen Etilaatroz, Dagens Nyheter på dari. 

Afghanska journalister har bred vana av att arbeta i krig och utsätta sig för risker. Etilaatroz är kända för sina granskande reportage och inget tidigare styre har stoppat deras arbete. 

Men Afghanistan är inte längre vad det var och det våld som de skulle möta hade de ingen erfarenhet av. 

När jag träffar dem nästa dag är de förändrade för alltid. Taqi skakar och hickar. Nematullah sätter sig stelt på en stol i redaktionens gröna tv-studio. Han har ett bandage på högra kinden, vänster öga är blodsprängt och han behöver dricka flera glas vatten innan han klarar av att prata – han har blivit uttorkad av den fyra timmar långa tortyren, som han trodde var hans sista stund i livet. 

Efteråt sa en taliban att de skulle vara tacksamma för att de inte hade halshuggit dem: ”Annars skär vi av era huvuden. Var glada för att vi inte redan har gjort det.”

Jag oroar mig för att de ska kollapsa när de berättar vad som har hänt dem. Pupillerna är uppspärrade av chock och kropparna röda av blodutgjutning.

Men jag förstår att det är nödvändigt och att de har offrat mycket för att nå ut med sina ord. De har till och med gått emot läkares order. 

– Anledningen till att vi kom tillbaka hit var för att några reportrar kom till sjukhuset och ville intervjua oss. Men ingen på sjukhuset tillät det. Så vi kom hit och vi intervjuades här, säger Taqi. 

Nehmatullah Naqdi, till vänster, och Taqi Daryabi, till höger, visar upp sina skador.
Foto: Stefanie Glinski
Taqi var den förste av de två journalisterna att gripas under demonstrationen.
Foto: Stefanie Glinski

Internationella journalister är deras enda kanal ut till omvärlden, vi är deras enda hopp om förändring och blir det ingen förändring fick världen i alla fall veta och kunde inte säga att den inget visste. 

När Nematullah och Taqi kom fram till demonstrationen på onsdagsmorgonen var det få människor på plats och de satte sig på ett kafé med sina kameror och väntade nästan en halvtimme tills kvinnor och även några män kom dit med olika skyltar och började protestera. 

– Samtidigt kom talibanernas styrkor och krigare dit och började skingra människorna. De tillät inte någon att filma, det spelade ingen roll om det var en man eller en kvinna som gjorde det, eller om det var vanliga människor eller journalister. 

I det ögonblicket insåg Nematullah att han måste göra sig av med kameran och gömma sig.

– Jag flydde in bland demonstranterna för att de inte skulle kunna hitta oss i mängden. En av kvinnorna tog kameran för att talibanerna inte skulle kunna radera filmerna. 

Efter det gick allt väldigt snabbt. Taqi och en demonstrant som heter Hamid Farzai togs först.

– En taliban kom och tog mig till deras polisstation. Jag gjorde inte motstånd. Jag trodde att de skulle ta in mig till förhör och att vi skulle släppas efter att ha svarat på deras frågor, säger Taqi.

Nematullah kontaktade genast redaktionen.

– När jag förklarade situationen för min kollega Khadem Karimi över telefon kom två talibaner bakifrån och grep mig och drog mig våldsamt över gatan till polisstationen. Mina kläder revs till och med av på vägen. Hur mycket jag än sa till dem att det inte finns något behov av våld, att jag kommer följa med er som en människa, så lyssnade de inte.

De knöt mina händer och sa till mig att jag skulle sitta ner på knä.

Han förklarade att han var journalist, men det gjorde ingen skillnad. Direkt när de kom in på polisstationen började tre talibaner misshandla och sparka honom och de fortsatte sparka honom den korta sträckan från ingången till ett litet rum. 

I rummet förolämpade de honom och kastade iväg hans glasögon. Precis då ringde Nematullahs syster till hans mobil och en taliban svarade och berättade för henne var han var och stängde av telefonen. 

– Sedan började de knyta mina händer med en trasa. Min tanke var att vi kunde lösa problemet genom att prata med deras chef, eftersom att jag är journalist och greps när jag gjorde mitt jobb. De knöt mina händer och sa till mig att jag skulle sitta ner på knä och när jag gjorde det sparkade en av dem mig i ryggen så jag föll ner på golvet. 

När Nematullah låg där platt på magen knöt en taliban ihop hans ben med en till trasa. 

– De tvingade ner mitt ansikte mot golvet och började slå mig med alla verktyg som de hade. Med batong, med pinne och med kabel. De slog med våldsam kraft och brydde sig inte alls om var slagen träffade. 

Nehmatullah trodde att han skulle dö under tortyren.
Foto: Stefanie Glinski
Taqi
Foto: Stefanie Glinski

Nematullah sätter sina händer på varsin sida om nacken. Han kan knappt röra huvudet. 

– Just nu har jag mycket ont i nacken. De tog tag i min nacke och försökte skada nacken. När mitt ansikte var på golvet sparkade de mig i huvudet medan jag kämpade för mitt liv. Jag försökte förklara för dem att om de vill slå mer, kunde de då åtminstone slå på andra delar eftersom det gjorde mycket ont när de slog på en och samma del av kroppen. Det var allt jag kunde tänka på. 

Det spelade ingen roll vad han sa. 

– När jag försökte komma undan deras fötter sparkade de mig i huvudet och ansiktet.

Jag kände att det var de sista stunderna i mitt liv. Jag kände att min död var nära.

Det var fyra eller fem talibaner som slog Nematullah samtidigt. Snart öppnades dörren och fem till talibaner kom in och började också slå. Nio eller tio talibaner slog honom utan avbrott med kablar och pinnar och allt som de hade i sina händer. 

– Jag kände att det var de sista stunderna i mitt liv. Jag kände att min död var nära.

Efter vad Nematullah tror var femton minuter förlorade han medvetandet. 

När han vaknade till förstod han att de höll på att flytta honom.

– Tre personer tog tag i mina ben och armar och sparkade mig ut ur rummet. De sparkade i mitt hjärta flera gånger och slog mig i ansiktet. 

Han låstes in i en fängelsecell tillsammans med ett femtontal andra personer. En av dem var Taqi. Han kände också igen demonstranten Hamid Farzai, som har en doktorsexamen i historia. 

Farzai låg okontaktbar på rygg med en bruten högerarm, blodigt ansikte och blodgenomdränkta kläder. Efter ett tag kom talibaner in och satte på honom nya kläder, som om de ville dölja vad de hade gjort.

Nematullah försökte sova på golvet, men det var trångt och hur han än låg smärtade det enormt. Han hörde också skrik från andra rum, höga skrik från både män och kvinnor. 

Tills sist provade han att lägga sig på sidan med utsträckta armar. Då förlorade han medvetandet igen. 

När han öppnade ögonen insåg han att hela kroppen var blöt. 

– De hade tydligen sprutat vatten på mig för att väcka mig. Jag pratade med Taqi. Han hade mycket ont. Vi frågade alla i rummet om de hade behandlats som oss. De svarade ja. Samma sak gjordes med alla som togs dit. 

Nehmatullah Naqdi visar upp sina blåmärken och sår på benen.
Foto: Stefanie Glinski

Taqi fick stå och vänta på sin tortyr när han togs till polisstationen. Tolv talibaner var upptagna med att misshandla personen som de hade gripit före honom.

– Det tog lång tid och de fortsatte att misshandla den andra personen och talibanen som grep mig blev trött och bestämde sig för att flytta mig till ett annat rum. 

I det rummet knöt de ihop Taqis händer bakom hans rygg och slängde ner honom i golvet med ansiktet före. 

– Sju eller åtta eller ännu fler började slå mig från alla håll. Med allt de hade i sina händer, med sina fötter, med en pinne och med en polisbatong. De slog mig med allt de hade i ungefär tio minuter. Tills jag mådde illa och svimmade. Och de väckte mig genom att hälla vatten på mig. 

Tortyren fortsatte i fyra timmar. Talibanerna slog Nematullah och Taqi tills de svimmade. Då hällde de vatten på dem. Och slog dem igen. 

– Det var helt hopplöst. Jag kände att detta är slutet på livet. Att jag inte längre kan leva, säger Nematullah. 

De slog mig med allt de hade tills jag mådde illa och svimmade.

Han fick många frågor om vilken organisation det var som planerade demonstrationerna. 

– Jag sa att jag är journalist, att vi kom för att bevaka den som en nyhetshändelse och att vi inte hade någonting att göra med andra organisationer. Jag trodde faktiskt inte att de skulle släppa oss. Jag tänkte att de skulle ta oss till en okänd plats och avrätta oss. 

Under tiden hade kollegan Kadhim Karimi på Etilaatroz, som Nematullah ringde när han såg att Taqi greps, kommit till polisstationen med två andra kollegor, reportrarna Lutf Ali Sultani och Aber Sha Ygan.

De tänkte att de bara skulle gå in och fråga efter Nematullah och Taqi, men de hann inte säga något alls innan de också kastades in i fängelsecellen. 

Lutf Ali sa att alla talibaner som han såg var befäl och att det lät som att de kom från provinsen Wardak. 

– Jag tror inte att det kommer vara möjligt för oss att fortsätta arbeta som journalister, säger han. 

De båda journalisterna har svårt att röra sig på grund av sina skador.
Foto: Stefanie Glinski

Det som gjorde att journalisterna från Etilaatroz släpptes var att redaktionen kontaktade några talibaner som är högt uppsatta, men som inte sitter i regeringen. Redaktionen har ännu inte fått någon förklaring eller ens ett svar från talibanernas talesperson Zabiullah Mujahid, som står direkt under informationsministern, trots att de har ringt honom upprepade gånger. 

Zaki Daryabi, som är chefredaktör på Etilaatroz, beskriver det som har hänt som det värsta övergreppet på media i Afghanistans historia.

– Jag kunde först knappt förstå vad som hade hänt. Det var när jag såg bilder av deras kroppar när de var på sjukhuset som jag bad att få alla detaljer. Hur var det möjligt att talibaner kunde göra det här med våra journalister? Jag kände att det inte är acceptabelt. 

Anledningen till att han väljer att gå ut med det som har hänt är att han vill skicka en signal till talibanregeringen och omvärlden. 

– Det här är ett meddelande till talibanerna. Vi har inget sätt att framföra våra klagomål till dem, vi har inget nummer att ringa. Det här är vårt enda sätt att stå upp för våra rättigheter. Vi gör det här för att talibanledarna ska kunna se de videos och bilder som internationella journalister tar och vi hoppas att det ska leda till en förändring. 

Nematullah och Taqi kunde inte gå själva när de släpptes ut från polisstationen. Nematullah hade bara en sko och inga glasögon.

– Vi kunde inte ens stå på fötterna eftersom vi svimmade hela tiden. Och med tanke på det våld vi hade utsatts för kände vi oss inte längre säkra, vi trodde att de när som helst skulle fånga oss igen och avrätta oss denna gång, säger han. 

Utanför polisstationen ställde sig en grupp talibaner framför dem och ställde flera hotfulla frågor:

– Vill ni filma fortfarande? Vill ni fortfarande bevaka demonstrationer? Och lägga ut det på Facebook?

Det var då som en taliban sa att de skulle vara tacksamma för att de inte hade halshuggit dem. 

– Annars skär vi av era huvuden. Var glada för att vi inte redan har gjort det.

Nematullah vill trots det som har hänt fortsätta arbeta som journalist. 

– Det här är vad jag är utbildad till, det här är vad jag har en examen i och det här är mitt liv. Men utan tvekan är jag rädd och orolig. Jag vet att de kan slå mig igen eller döda mig. 

Taqi känner samma sak. 

– Vi kan inte ge upp arbetet och stanna hemma. Vi valde det här yrket för att älskar det och vi kommer fortsätta. Vi fortsätter så länge vi lever.

Chefredaktören Zaki Daryab inser att någon av hans reportrar kan komma att avrättas av talibaner. 

Han biter ihop käkarna när han säger det. 

– Det är inte omöjligt.

Magda Gad i talibanernas Kabul: ”Gör samma som IS i Raqqa”:

Målar över kvinnoansikten • Övergivna svenska ambassaden – bevakas nu av talibanerna.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.