Jenny låstes in på hem efter våldtäkterna – tog sitt liv

Anita funderar på att skicka brev till männen som förgrep sig sexuellt på hennes dotter. 

Till Jörgen, Stefan, Lars-Erik, Andreas, Patric, Daniel, Göran, Mikael och Håkan. Detta är de män som dömts och namnen är deras riktiga.

Hon skulle fråga dem: ”Är ni nöjda nu?” 

”Är ni nöjda nu när min dotter är död, ni som lockade Jenny med en kattunge, kanelbulle, Loka crush päron, cigg, Nocco och pengar? Är ni nöjda över att hon var 12, 13 och 14 år gammal när ni utsatte henne för våldtäkter, sexuell posering, barnpornografibrott, sexuella ofredanden och övergrepp?”

Ni ville bara tillfredsställa era lustar

Sedan skulle Anita skriva:

”Nej, ni skulle kanske inte uttrycka det så, för sanningen är att ni aldrig ens har brytt er om hur det blev för Jenny. 

Ni ville bara tillfredsställa era egna perversa lustar och tänkte inte ett dugg på flickan ni utsatte för era övergrepp”.

En del av männen som förgrep sig på Jenny har dömts. De flesta har inte lagförts och därför kunnat gå vidare i sina liv som om ingenting har hänt. 

Det är tidig sommar när Sis-personalen förgäves försöker återuppliva Jenny. När ambulansen kommer är det redan för sent. Skadorna på hjärnan är omfattande och två dagar senare säger mamma Anita ja till organdonation. Det hade Jenny berättat för henne att hon ville göra, rädda andra om hon själv skulle dö. Medan ett team av läkare plockar ut Jennys organ går Anita i en skog och plockar blommor till avskedet av sin dotter.

Efter tre och ett halvt år i samhällets vård finns Jenny inte mer. Kvar är en mamma och golden retriever-valpen Caesar – köpt till dottern – som nu lever ensamma i en villa norr om Stockholm.

Allt börjar med att Jenny, bara nio år gammal, blir våldtagen av två äldre pojkar. När hon är tolv försöker hon vid två tillfällen att ta sitt liv. Vid det ena tillfället är Jenny under så stark påverkan av tabletter att hennes kropp hoppar upp och ned på britsen där hon ligger och hon börjar skrika ut minnena från våldtäkten. Minnen som hon fram till nu har hållit hemliga för alla. 

Våldtäkten anmäls men eftersom pojkarna var under 15 år när brottet ska ha begåtts så stannar det vid en utredning eftersom så unga barn inte kan hållas ansvariga. 

Övergreppen skedde i närheten av skolan

– Jag fick i efterhand veta att hon efter våldtäkten fortsatte att bli utsatt för övergrepp. Det var flera gärningsmän, både äldre ungdomar och vuxna män. Övergreppen skedde tydligen alldeles i närheten av hennes skola, säger Anita.

Efter att BUP kopplats in tillbringar Jenny och Anita två månader på BUP slutenvård vid Sachsska barnsjukhuset i Stockholm.

– Jag var naiv och trodde att Jenny skulle få bästa tänkbara vård där. När jag frågade fick jag svaret: ”Här sker ingen behandling, behandlingen sker i öppenvården”. De sa det som att det vore helt självklart.

I stället för psykologisk vård är det pyssel, mat, medicin och sporadiska läkarmöten som står på schemat. Och då och då skolundervisning. När Jenny skrivs ut erbjuds hon en psykologhjälp via hemkommunens BUP. De träffas bara en gång i månaden och enligt Anita så ”klickar inte” dottern med psykologen. Jenny ska gå i skolan, men det funkar inte alls. Anita tar ledigt från jobbet för att ta hand om sin dotter. När Jenny så småningom får en samtalskontakt som fungerar bra framkommer det snart att flickan planerar att försöka ta sitt liv igen. Socialtjänsten larmas och Jenny hamnar åter på BUP-akuten. Efter tre veckor får hon och mamma Anita beskedet:

Jenny, som nu precis fyllt 13 år, ska placeras på ett HVB-hem.

– Jag blev alldeles kall, jag tänkte att de skulle ta henne ifrån mig, berättar Anita. 

Men enligt Anita intygade socialtjänsten att det här var ett hem som specialiserat sig just på flickor som blivit utsatta för sexuella övergrepp och socialtjänsten hade mycket goda erfarenheter av detta hem. Anita åkte dit och hälsade på och fick ett bra intryck.

HVB-hemmet ligger i Dalarna och de andra tjejerna som bor där är några år äldre än Jenny. Redan första kvällen gömmer de äldre tjejerna en spritflaska i Jennys rum. 

– Det var ett hårt klimat med bråk mellan flickorna, brist på behandling och personal som inte räckte till.

Anita säger att Jenny är rädd för de andra tjejerna och hon lägger sig till med en hård attityd. Första gången som hon hälsar på Jenny i Dalarna har dottern skurit sig i armarna. Anita uppmanas att inte prata med henne om det, ”det skapar bara uppmärksamhet och då kommer hon göra det igen”, uppmanar personalen på hemmet. Andra gången som hon hälsar på är Jennys lår sönderskurna. På det sättet hade dottern aldrig skadat sig själv förut. I efterhand har Jenny sagt att hon personlighetsförändrades av vistelsen på hemmet. 

Det var endast vid sporadiska tillfällen som hon fick träffa en psykolog och när de sågs var det svårt för Jenny att öppna upp sig.

– Föreståndaren på boendet ringde och sa att de hade svårt att nå fram till Jenny. De föreslog därför att jag och Jenny skulle ta ett uppehåll i kontakten – de ville se om de på så sätt skulle kunna ”komma åt Jennys känslor”.

– Det kändes som att de gjorde ett experiment på en 13-åring, men jag gick ändå med på det. Jag trodde ju att de visste vad de gjorde, de skulle ju vara utbildade på det här området. 

Under uppehållet rymmer Jenny två gånger, och den frivilliga placeringen omvandlas till LVU. När Jenny försvinner en gång till blir hon våldtagen av en man. En ny psykolog kopplas in, men Jenny får bara träffa henne en enda gång.

– Den personen skulle utreda vad som skulle vara bäst för Jenny. Jag förstod ingenting, borde man inte ha utrett det innan man placerade henne på HVB? 

Nästa gång som Jenny flyttar bär det av mot Småland. Det är mars 2019 och hon åker till en gård 45 mil hemifrån där ett familjehem väntar. 

Efter två veckor försöker Jenny ta livet av sig igen. Hon körs till den lokala BUP-akuten och där stannar hon i en månad. Anita ringer två gånger om dagen och frågar hur det är med dottern. När hon får möjlighet att hälsa på går de till ett köpcenter och fikar. Men Jenny rymmer igen. Hon vill inte tillbaka till familjehemmet. Hon vill vara med sin mamma. Men hon har inget val, och snart är Jenny tillbaka på gården.

– Jenny var desperat och jag nådde inte heller fram. Ett barn som känner en sådan stark desperation är inte fogligt alls, inte heller mot sina föräldrar.

När Jenny hamnar på BUP-akuten igen frågar jourläkaren om Anita kan ta med henne hem till sig.

– Jag svarade helt uppriktigt: Jag vet inte. 

Samma kväll flyger Jenny och Anita hem tillsammans. 

Några dagar av ro följer. Jenny är en solstråle, hon tar sin medicin och en stress verkar ha släppt. Men efter några dagar vaknar Anita till ett tomt hus och en lapp:

”Jag måste vila och vara lite i fred. Var inte orolig, jag kommer snart tillbaka.”

Anita och hennes anhöriga letar hela dagen. På kvällen ringer polisen och ber Anita komma till akutmottagningen för våldtagna på SÖS i Stockholm. Under sina timmar på rymmen har Jenny blivit utsatt för våldtäkt av två män.

Jenny ropar: Mamma, mamma – vart ska jag?

Nu får mamma Anita frågan igen: Kan du ta med dig Jenny hem?

Socialtjänsten beslutar att Jenny ska placeras i ett jourhem.

När polisen hämtar Jenny ropar hon: Mamma, mamma – vart ska jag?

Till Södertälje! svarar Anita.

Och så åker polisbilen i väg.

– Jag bara grät och grät och grät.

Familjehemmet i Södertälje som Jenny kommit till är bra. Trots att hon åter rymmer och skadar sig så är det här den bästa platsen hittills. Föräldrarna i hemmet bryr sig om både Jenny och mamma Anita. Jenny får träffa en psykolog på BUP som fungerar bra, men efter en tid byter hon jobb. Jenny känner sig sviken. Skolan som hon går i är en specialskola - hon är den enda tjejen i sin klass och traumaterapin som Socialtjänsten och BUP länge talat om blir aldrig av. 

Så skickas Jenny hem till Anita igen. Nu blir hon utsatt för en våldtäkt i huset där hon växt upp efter att en man som groomat henne tar sig dit när Anita är ute på ett ärende.

– När jag kom hem stod det en polisbil på garageuppfarten och i köket höll de förhör med Jenny. De plockade kläder och letade DNA. Jag hade bara varit borta en timme.

Efter den första våldtäkten hände något med alla hennes drömmar

Det börjar bli sommar när Jenny och Anita hämtar en valp från Skåne. Samma valp, en golden retriever, som nu håller Anita sällskap. Kvar av Jenny finns bara bilder. På ett foto har hon blonderat håret, Anita håller om henne. På ett annat sitter hon och Jenny på Himmelska fridens torg i Beijing dit Anita har åkt för att adoptera Jenny. På flera foton är Jenny med sina kaniner som hon tränat i hoppning.

– Jenny pratade sällan om framtiden. Efter den där första våldtäkten hände något med alla hennes drömmar. Om hon någon gång pratade om vad hon ville bli så var det advokat, men oftast sa hon att hon ville jobba som sjuksköterska på barnakuten. Hon hade ju varit där så många gånger och ville ta hand om andra så som hon hade blivit omhändertagen.

– Men hon sa också: Mamma, jag tror inte att jag kommer bli så gammal. Livet var inte menat för mig.

Vad gör en mamma, en förälder, i det läget? Söker hjälp, om och om igen. Men Jenny får aldrig tillräcklig hjälp. I stället skickas hon runt i Sverige, isoleras och stängs in.

Efter en höst och en vinter hemma hos mamma beslutar socialtjänsten att Jenny ska placeras på ett HVB med specialisering på DBT, dialektisk beteendeterapi som ska minska självskadebeteenden. På mötet då Socialtjänsten berättar om beslutet frågar Jenny om boendet har vaken nattpersonal. När svaret blir nej utbrister hon ”jippi!”

Redan den första natten rymmer Jenny, som nu har hunnit fylla 16 år och rymningarna upprepas tills hon knappt två månader senare flyttas till Sis-boendet Margretelund. 

Nu har Jenny bara en månad kvar att leva, men det vet ingen än.

Mamma Anita hinner träffa Jenny två helger på det nya boendet. Den 17 juni pratar de i telefon för sista gången. Jenny har dagen innan fyllt 17 år och berättar att hon föregående dag har fått något insmugglat till hemmet. Anita fick senare veta att det var någon slags drog.

– Hon sa att hon skulle berätta mer i morgon, för det var då jag skulle komma och fira henne. 

Det är fredagen den 17 juni när Jenny går in på toaletten och låser dörren. 

När ambulansen anländer är det för sent. 

När Anita hinner fram till sjukhuset ligger Jenny i respirator.

När läkarna undersöker henne finns ingen reaktion. 

Hjärtat slår men Jenny är död. Det är den 19 juni 2022 som Anita förlorar sitt enda barn. Ett barn som hon har försökt rädda i åtta års tid. 

Jennys mormor, en morbror och en kusin hinner ta farväl.

Frågorna är många. Anita hoppas få svar i den utredning som Margretelund tillsätter efter Jennys död.

Under hösten kommer svaret, och i både lex Maria- och lex Sarah-utredningarna framkommer det att en rad misstag har begåtts. När IVO, inspektionen för vård- och omsorg, går igenom ärendet och gör en större översyn av Margretelund slår de fast att boendet har brustit på fem punkter.

Margareta Jonsson är tillförordnad institutionschef på Margretelund. Hon säger att den kritik som IVO riktar mot boendet är viktig, och att de inom verksamheten tar den på största allvar. Enligt Jonsson är viktiga delar av förbättringsarbetet i full gång. Det handlar bland annat om översynen av hemmets fastigheter, hur och vad som dokumenteras samt överlämning mellan personal.

Hade det som hände Jenny kunnat undvikas om ni hade haft ett bättre system för dokumentation?

– Det är svårt att säga. Det här var en händelse som är vår allas värsta mardröm. Med facit i hand hade vi kunnat vara bättre på dokumentationen, men vad utgången hade blivit vet vi inte.

Vilket ansvar bär du som tillförordnad institutionschef för att Jenny dog?

– Som ansvarig bär man alltid ett ansvar för verksamheten. I det här fallet har man tittat på omständigheterna kring det som hände, och det är mitt ansvar att det som vi har blivit ålagda att förbättra också förbättras.

I marginalen på myndighetspappren har Anita skrivit små kommentarer, frågor, frågetecken och utropstecken. Ord är understrukna, felaktigheter rättade. Jennys felstavade namn är rättat med ett litet kryss. Anita har skrivit ”mitt barn” i stället för myndigheternas ”ungdomen” eller ”hen”. 

Några frågor har fått sina svar, men många återstår. Den största av dem alla:

Hur går man vidare när ens dotter har dött? 

I en tjänsteanteckning som noterats av SiS i samband med att Anita lämnar synpunkter på utredningen av Jennys död står det:

”Modern känner en flicka som har liknande problematik som Dottern”.

Anita berättar för handläggaren att flickan som hon syftar på får dålig vård, och att hennes föräldrar kämpar för att hjälpa. Men det är svårt då hon är över 18 år gammal och inte har lämnat medgivande till att föräldrarna ska få insyn i vården.

Det står också:

”Dottern avviker från HVB och Sis och ringer föräldrarna och vädjar om hjälp”.

– Det första jag tänkte när Jenny var borta var: Vi måste rädda Alice, säger Anita.

Irena Pozar har i flera år arbetat med och granskat villkoren för flickor och kvinnor. Hon är chefredaktör för VeckoRevyn, kolumnist i Expressen och bokdebuterade tidigare i år med ”Backlashen – metoo och revolutionen som stoppades”. Irena Pozar har nominerats till Stora journalistpriset i kategorin ”Årets röst” och utsågs 2020 till Årets journalist av Tidskriftspriset.

Om granskningen: Genom att titta på domar som ligger till grund för omhändertaganden med stöd av paragraf 3 i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, har Expressen kartlagt hur flickor och unga kvinnor som själva blivit utsatta för brott omhändertas och hamnar i statens vård. Såväl utsatta flickor som deras familjer och ledande experter som Expressen har talat med är kritiska till hur kvinnliga brottsoffer med så kallat ”socialt nedbrytande beteenden” – exempelvis prostitution eller att de träffar äldre män – behandlas på familjehem, HVB och SIS. De erbjuds dessutom inte adekvat vård. De låses in för att de skadar sig själva men hur kan det så många gånger sluta så fel?