Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jan, 83, får ”Hitler-pension” i Sverige

Jan Liebe-Horkart, bor i södra Stockholm sedan drygt 20 år, och har bott i Sverige sedan 1964. Foto: Anna-Karin Nilsson
Varje månad får han en utbetalning motsvarande drygt 3600 kronor för sin skada han fick under andra världskriget. Foto: Anna-Karin Nilsson
En gammal bild på Johann strax efter att en granat sprängts i hans hand och han fick amputeras. Foto: Anna-Karin Nilsson

Det finns 15 personer i Sverige som får det som kallas för ”Hitler-pension”.

En av dem heter Jan Liebe-Harkort och är 83 år och bor i Stockholm. 

– Jag ogillar verkligen det uttrycket, säger han.

I slutet av april 1945 var Jan Liebe-Harkort nio år. Det var bara två veckor kvar innan kriget i Europa officiellt var över. 

Franska soldater kom marscherande genom byn Lossburg i sydvästra Tyskland, där familjen bodde under kriget. Familjen bestod av Jan, hans mamma och tre yngre bröder. Pappan satt fängslad som krigsfånge hos amerikanerna.

Bröderna gick på skattjakt 

Några av soldaterna fick sova över på höskullen på bondgården.

– Mamma höll oss pojkar inne i tre dagar under tiden soldaterna gick genom byn. Sedan fick vi släppas ut, och då hade vi ju givetvis mycket att undersöka bland allt som soldaterna lämnat kvar, säger Jan Liebe-Harkort och ler. 

Han hittade en rundformad tung pryl i höet, som någon soldat hade glömt att ta med sig. Han måttar cirka 10 centimeter med vänsterhanden för att beskriva hur stor den var. 

– Jag gjorde alla rätt med handgranaten. Förutom att jag inte kastade den ifrån mig, säger Jan Liebe-Harkort och skrattar. 

Sedan sviker minnet. Hans yngre bror, som då var åtta år, har berättat att smällen var så oerhörd att han trodde taket rasade in.

De fyra bröderna Liebe-Harkort. Jan är äldst längst till höger. På bilden är han ungefär 7 år. Foto: Anna-Karin Nilsson
Jan Liebe-Harkort på bild en kort tid efter att han förlorat sin högra hand. Foto: Anna-Karin Nilsson

 

”Jag blev riktigt förbannad”

Det var för ett par veckor sedan han först såg begreppet: ”Hitler-pension”. 

Det var i både Expressen och DN som artiklarna fanns, och nyheten handlade om att sex parlamentsledamöter i Belgien protesterade mot att det finns flera personer i landet som fortfarande tog emot pengar från Tyskland för sin soldatinsats och lojalitet i andra världskriget, så kallade ”Hitler-pensioner”.

Jan var 18 år när han fick första utbetalningen för sin krigsskada. Foto: Anna-Karin Nilsson

Många får också ersättning på grund av skador man ådragit sig i kriget. 

I Sverige finns det 15 personer som får samma sorts ersättning. De är i dag mellan 82 och 101 år gamla. 

– Jag blev riktigt förbannad på era jäkla rubriksättare, säger Jan Liebe-Harkort.

Det är jag som satt den rubriken.

– Ja, fy på dig. Men det är ju som tur är lite mer fakta i artiklarna. Där står det ju att det handlar om ersättning för krigsskada bland annat, säger han.

I fickan hade Jan Liebe-Harkort alltid med sig ett intyg där det står att han har en 50-procentig krigsskada. Foto: Anna-Karin Nilsson

50 procentig krigsskada

Livet fortsatte i Tyskland efter att kriget tog slut den 8 maj 1945. Jan Liebe-Harkorts högra hand ersattes med en protes. I fickan har han alltid med sig ett intyg där det står att han har en 50-procentig krigsskada. 

– Men jag har alltid arbetat 100 procent, skrattar Jan Liebe-Harkort.

Med intyget fick han bland annat gå förbi alla köer som uppstod på myndigheterna i efterkrigets Tyskland. 

Han var 18 år när han fick första utbetalningen. Alla papper är samlade i en brun folder som ligger uppvikt på hans skrivbord.

När han var 18 år var siktet inställt på att bli arkitekt, och efter ett utbyte i Stenungsund på svenska Västkusten flyttade Jan Liebe-Harkort till Stockholm 1964.

Superordning på alla papper. Här är det första dokumentet han fått från tyska myndigheter 1953, att han ska få ersättning för sin krigsskada. Foto: Anna-Karin Nilsson

– Jag skulle bo i Sverige i ett år. Men det året har inte tagit slut än, skrattar Jan Liebe-Harkort. 

I dag lever han ensam och har tre döttrar och två barnbarn i Stockholmsområdet.

Han träffade sina bröder för två veckor sedan i Tyskland, och han säger att de fyra har väldigt nära kontakt.

Bröderna Liebe-Harkort under andra världskriget. Bilden är från cirka 1943. Då är Jan Liebe-Harkort 7 år. Foto: Anna-Karin Nilsson
I köket hemma i Stockholm. ”Vad jag tänker när jag får pengarna varje månad? Ingenting” säger Johann Liebe-Harkort om ersättningen från Tyskland. Foto: Anna-Karin Nilsson
Anne Marie Liebe-Harkort, på bild hemma hos sonen Johann. Foto: Anna-Karin Nilsson
Bilden på gården där familjen Liebe-Harkort bodde under andra världskriget. Foto: Anna-Karin Nilsson
Johann Liebe-Harkort pekar var byn Loßburg ligger, nära den franska gränsen. Foto: Anna-Karin Nilsson
Tillsammans med reporter Helena Jönsson i lägenheten där Jan Liebe-Harkort har bott i cirka 20 år. Foto: Anna-Karin Nilsson

325 euro varje månad

Pengarna har fortsatt att komma in på kontot varje månad. De finansierade hans studier vid universitetet, och efteråt har det varit ett tillskott i vardagskassan. Ingen har någonsin reagerat negativt på att han får pengar från Tyskland. 

– Det är inget jag, eller någon jag berättat det för, ser som en Hitler-pension, säger han.

Summan han får varje månad är på 325 euro, drygt 3 600 kronor.

Pengarna är en känslig fråga, förstår han. Men han har större förståelse för belgarnas eventuella ilska eftersom Belgien blev ockuperat av Tyskland.

Men i Sverige vill man ju veta om det finns folk som har sympatiserat med exempelvis Waffen SS, eftersom man får pengar även för det

 Jag förstår det, säger han. 

Var du någonsin nazist?

– Herrgud, jag var nio år! Jag visste väl inte vad det var, säger han.

– Inte efteråt heller för den delen. 

Hur gick de politiska diskussionerna i din familj?

– Vi pratade massor om politik i min familj. Det pratar jag och mina tre bröder om än i dag. Ingen av oss minns att man ville utrota judar. Men mina farföräldrar var nationalsocialister, helt klart. Men vi frågade aldrig mina föräldrar rätt ut, säger han.

Pengarna fortsätter att komma in varje månad, och i dag använder han inte protesen längre, förutom när han ska köra bil.

Vad tänker du på när du får pengarna varje månad?

– Ingenting. Det är bara en del av det jag får in varje månad. Inget konstigt med det. 

Vad säger dina bröder om att bland annat jag har kallat dina pengar för ”Hitler-pension”.

– Jag har inte berättat det än. Men min ena bror skulle förmodligen bli riktigt förbannad. Men det blir inte jag, för jag vet att tidningarna säljer fler nummer på skandaler än solskenshistorier.