Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Jag ville verkligen inte bli partiledare"

MEMOAR-AKTUELL. Förra centerledaren Maud Olofsson kommer i veckan ut med boken "Jag är den jag är". Foto: Robban Andersson

Hon var helt säker på att hon inte skulle klara partiledarrollen.

Men när Maud Olofsson beklagade sig från sin sovplats på madrassen på golvet hos dåvarande kanslichefen Åsa-Britt Karlsson fick hon höra att hon måste vara lite mer "möjlighetsinriktad".

– Efteråt är jag väldigt glad att jag lät mig övertalas, men familjen har ofta fått avstå från mig. I slutet var jag kanske bara hemma en helg av tre, säger hon.

FAKTA

NAMN: Maud Elisabeth Olofsson.

ÅLDER: 58.

YRKE: Har det egna företaget ROMO Norr AB. Styrelseledamot i teknikkonsultföretaget ÅF, gruvbolaget LKAB, vindkraftbolaget Arise, fastighetsbolaget Diös, Envac AB (konsultverksamhet inom industriteknik) och Creades AB. Har tackat ja till förfrågan om att bli ordförande för besöksnäringens bransch- och arbetsgivarorganisation Visita (valet hålls 28 april). Föreläser.

Maud med maken Rolf. Foto: Foto: Suvad Mrkonjic BOR: I ett rött trähus i Högfors i Västerbotten (maken Rolfs barndomshem).

FAMILJ: Maken Rolf Olofsson, 65, pensionerad personalchef i Robertsfors kommun. Barnen Per, 31, Eva, 31, och Jan, 28.

SOMMARSTÄLLE: "I Högbyn utanför Örnsköldsvik".

FÖDD OCH UPPVUXEN: Född i Högbyn som nummer två i en syskonskara på två söner och en dotter.

MAMMA VAR: Ingegerd Olsson (dog 1995, 65 år gammal). Lantbrukare, arbetade inom äldreomsorgen.

PAPPA VAR: Harald Olsson (dog år 2000, 80 år gammal). Lantbrukare och oppositionslandstingsråd i Västernorrlands län och nära vän med Thorbjörn Fälldin.

UTBILDNING: Gymnasieutbildning (3,0 i studentbetyg).

KARRIÄR: Gick som 14-åring med i Centerns ungdomsförbund. CUF-ombudsman i Norrbotten 1974-78, heltidsförälder 1981-89, projektledare för "Robertsfors kvinnor mot år 2000" (1989-1991). Sakkunnig i Arbetsmarknadsdepartementet, ansvarig för landsbygdsfrågor på länsstyrelsen, EU-utredare, EU-samordnare för länsstyrelsen i Västerbotten. Vd för Hushållningssällskapet i Västerbotten. Partiordförande i Centerpartiet 2001-2011. Riksdagsledamot (C), 2002-2011, näringsminister (2006-2011), vice statsminister 2006-2010. Ingår sedan 2011 i Hillary Clintons nätverk ICWBL (international council on women´s business leadership).

AKTUELL: Med memoarerna "Jag är den jag är" (med Catharina Håkansson Boman, Wahlström & Widstrand). (Har tidigare skrivit "Ett land av friherrinnor", 2010). Drar i gång "Women up Sweden", ett ledarskapsprogram för unga kommande kvinnliga ledare.

INKOMST: 1 093 500 kronor (2012).

PS Så var mötet

Vi träffas i det nyinredda intervjurummet på Bonnierförlagen på Sveavägen i Stockholm, där Abbe Bonnier tidigare hade sitt kontor. Pressansvariga Anna-Karin Korpi har gett Expressens team 75 minuter med Maud Olofsson, men den förra Centerledaren bjuder på ytterligare en halvtimma.

Hon kramar om fotograf Robban Andersson, som hon plåtats av på otaliga resor i landet, tackar nej till bullar, hugger in på en banan ("mina medarbetare såg alltid till att ha en energibar i närheten, för jag blir sur när jag är hungrig") och signerar med ett skratt mitt exemplar av "Jag är den jag är".

Efteråt frågar jag hur det fungerade när Maud och maken träffades var tredje helg och hon var så uppe i varv. "Han sa åt mig att komma ner från takkronorna och lade sina händer på mina axlar och pressade ner dem. Få skulle ha den förståelsen för hur det är att ha ett liv där man ständigt får ställa in och skjuta upp det privata", svarar Olofsson.

Du skriver i dina memoarer hur företrädaren Lennart Daléus plötsligt bestämmer sig för att avgå och hur du tänker "Skulle folk lyssna på mig, en lantis från Högfors som inte ens har en plats i riksdagen?".

– Visst var jag ansvarsfull och kände många inom Centern, men jag hade aldrig sett mig själv som en partiledare. Jag var andre vice ordförande när Andreas Carlgren hoppade av och då blev jag första vice. Där stod jag när Daléus avgick. Jag får göra det så bra som möjligt för att den som kommer efter får en bra start.

– Jag ville verkligen inte bli partiledare. Jag hade ett bra jobb som vd för Hushållningssällskapet och hade på nära håll sett hur Thorbjörn Fälldin haft det. Därmed visste jag hur mycket som krävdes kunskapsmässigt och tidsmässigt, att man får försaka rätt mycket privatliv och blir en offentlig person och Centern var vid den här tiden ett parti med rätt stora problem.

Vad fick dig att ändra dig?

– Först när Åsa-Britt sa till mig, som alltid brukar se positivt på allt, att vara möjlighetsinriktad och fantastiska Ulrika Eklund, Malin Svensson och Lena Holmestig kom och ringde på hos Åsa-Britt med champagne och jordgubbar kände jag att jag måste lyssna på dem som ville se mig som partiledare.

– Män ser sig som självklara ledare, vi kvinnor måste nog bli sedda och övertalade. Ibland när jag är kaxig säger jag att "så himla svårt är det inte". Ledarskapet mystifieras för mycket.

Som näringsminister, vice statsminister och partiledare jobbade du 90-95 timmar i veckan och i boken frågar du varför du utsatte dig för detta.

– Det är lite obegripligt, men jag har väl någon gen som gör att jag går i gång på det. Min bästa kompis Eva brukar säga att jag ska välja det som är värst och tuffast, för att jag alltid har gjort det. Jag blir nog mer trött om jag inte har så mycket utmaningar.

– När det var som värst var jag som bäst. Då blev jag väldigt beslutsför och resultatinriktad och det var inte lönt att komma till mig med några smärre saker. Jag litade på att mina medarbetare fattade bra beslut och det gjorde de.

Du har varit en av Sveriges mäktigaste kvinnor, hamnat i toppen på förtroendelistor och gått hem i stugorna. Vad har det kostat?

– Jag har inte kunnat göra så himla mycket privat, familjen har i många lägen fått avstå från mig och jag har inte kunnat hålla mig i form på det sätt som jag velat. Vännerna har varit otroligt tålmodiga och anpassat kalas efter mitt schema.

– Samtidigt har jag fått vara med om saker jag aldrig kunnat drömma om. Kronprinsessbröllopet, möta all världens statsmän, åka taxi med Rysslands premiärminister Medvedev, träffa Sonia Gandhi, diskutera energifrågor med George W. Bush, prata med Obama... Jag menar, vem får göra det? Jag är oändligt tacksam för de här åren och alla möten med kända och okända personer.

Hur har du påverkats av makten och att leva med livvakter och åka Säpobil?

– Jag blev påmind om all service jag haft runtomkring mig när jag första gången skulle flyga på egen hand, utan att vara minister. Jag hade inte varit i ankomsthallen på Arlanda på sex år, för av säkerhetsskäl går statsråden alltid genom vip-entrén. Nu skulle jag hitta, boka biljetter, ta mig till ställen på egen hand och passa tider själv.

– Samtidigt var det inga problem att göra det när jag inte längre hade samma stress och press som under ministertiden. Det är rätt skönt att inte hela tiden vara påpassad och ha folk som ringer och frågar var jag är.

Du beskriver känslan av att vara "tratten som allt skulle tryckas genom"?

– Jag hade ett tredelat tidsschema som departementschef med tung portfölj, vice statsminister och partiledare och när man äntligen var färdig på ett område gick det bara runt till nästa. Hösten 2009 var Sverige ordförandeland i EU. Jag hade tre ministerråd, drygt 50 bolag som skulle tas genom en finanskris, vi skulle ladda inför valet 2010 och vi debatterade höga elpriser. Tiden räckte inte till. Det var så oändligt mycket jag måste ta in. Som tur är har jag lätt att fokusera på en sak i taget och lära mig saker när jag får muntliga dragningar.

"Som partiledare och statsråd blir man lätt lite ego", skriver du?

– Inte bara lite ego, allt kretsar ju kring en själv. Med min uppfostran och enkla bakgrund har jag av mina föräldrar fått lära mig att inte sätta mig på några höga hästar. Jag är genuint intresserad av människor och det värsta som kan hända mig är när någon inte visar mig respekt. Därför är jag också noga med att visa andra respekt.

– Det är viktigt att välja medarbetare som också kan ikläda sig rollen som motarbetare och säga ifrån.

– Att ha barn är också bra, de brydde sig aldrig om partiledar- och ministerbiten. När det blev för mycket som snurrade runt bara mig påminde min familj mig om att jag bara var en vanlig dödlig.

Vad gör du med din nyvunna frihet?

– Jag styr över min egen tid. Förra veckan var Rolf och jag och tränade på gymmet i Robertsfors och det var ingen som ställde några frågor eller lade sig i hur länge jag var där. Jag kan anpassa arbetstiderna efter de arbetsuppgifter jag har

– Och så kan jag vara med mitt barnbarn Elsa, som är 17 månader. I helgen var jag barnvakt till henne. Vi diskade lite, sorterade plastlådor, klippte håret och sjöng "Imse vimse".

När 1992 du tackade ja till att bli sakkunnig på Arbetsmarknadsdepartementet och veckopendla till Stockholm var din minsting Jan sju år och äldsta barnet Per var tio. Hur var det?

– Jobbet var otroligt intressant, men det var en mardröm varje måndagsmorgon då jag skulle åka och vara borta från barnen. Rolf fick ta ett större ansvar och det var väldigt nyttigt för när man tar hela ansvaret får man en annan relation till barnen och det har hela familjen haft nytta av. Samtidigt får man som veckopendlare finna sig i att allt inte blir gjort på samma sätt som man själv skulle ha gjort det. Rolf gick ner på deltid, men det var ju inte som att vi med tre barn hade ett nystädat hem när jag kom hem på fredagskvällarna. Det kanske var de erfarenheterna som fick mig att drömma om rut-avdraget.

Du berättar i "Jag är den jag är" att du tog stryk, inte minst 1994 då du pendlat och jobbat hårt och din mamma Ingegerd gick bort?

– Resandet, ansvaret, att vara i från barnen och Rolf... Jag var rejält utarbetad och superambitiös som så många andra kvinnor. På en konferens i Örebro kände jag att jag inte mådde bra. Jag blev plötsligt stum och kunde inte få fram ett ord. Det var som att ha en glaskupa över huvudet och jag kunde varken höra eller reagera på omgivningen. Jag ringde min assistent Solveig som sa att jag var stressad och måste vila. Det var bra att lära sig känna igen de tecknen senare när jag blev partiledare och minister.

– När jag blev sur och irriterad på de människor som jag tyckte allra bäst om for jag hem och gick ut i skogen och promenerade. Jag var livrädd för att bli en suris.

Hur tänker du kring att dina föräldrar Harald och Ingegerd inte fick leva och se dig bli partiledare?

– Jag funderar en del över det och tror ofta att det finns en mening med det som sker. Mamma hade haft otroligt jobbigt att se hela mediesituationen och de arbetsinsatser som krävdes och pappa som var så politiskt engagerad hade följt varje debatt.

– Det är nog som Thorbjörn (Fälldin, reds anm) sa när han kom på partistämman då jag valdes till ordförande att det krävs ett "helvetes starkt hjärta för att klara att jäntan blir partiledare". Det betydde mycket för mig att han kom. Han hade inte satt sin fot på stämman sedan han 1985 under tråkiga omständigheter lämnat partiledaruppdraget.

En stark scen i boken är när du håller ditt första tal på partistämman och möts av applåder. "Kommer ni finnas där de dagar då det går tungt också?", frågade du dig. Gjorde de det?

– I grunden har jag känt ett väldigt starkt stöd, men vi har haft ett antal frågor där det har varit väldigt tuffa diskussioner. Jag klarar det om man håller sig till sakfrågorna, men det tar mig hårt om de säger att man toppstyr.

– Energiuppgörelsen var svår och det gick inte att diskutera innehållet med riksdagsgruppen på det sätt som jag hade önskat i och med att vi tvingades förhandla med de andra i alliansen först. Där utväxlades många hårda ord.

– Men vi fick igenom många satsningar på förnybar energi. Så sent som förra veckan fick jag brev från partikamrater i Ockelbo som tackade och sa att det var rätt. Och när jag reser i Sverige i dag ser jag vindkraft på många håll.

– Vi centerpartister är pragmatiska, vi vill uträtta saker. Vi kanske inte alltid är de bästa talarna, men vi är doers och otroligt duktiga på att få saker gjorda, inte minst ute i kommuner och landsting.

Ett kapitel handlar om när du och maken Rolf sitter i kökssoffan och gråter för att ni inte vet hur ni ska få pengarna att räcka till. Ni var båda arbetslösa och du jobbade extra i köket på Trafikbaren i Bygdeå och du serverade, plockade disk och stekte panerad spätta till lastbilschaufförerna.

– Det är väldigt nyttigt att ha provat på att ha lite pengar. Då värdesätter man saker mer och förstår hur andra har det.

– När jag var liten hade vi alltid mat på bordet, men vi hade väldigt ont om kontanter. När jag jobbade som ombudsman i Norrbotten hade jag 700 kronor i lön och skulle klara att betala lägenhet och hålla mig med bil för att kunna ta mig runt i distriktet.

– I dag kan jag unna mig saker jag aldrig kunnat köpa förut, men sedan Rolf och jag var arbetslösa sitter det i att man måsta vara rädd om resurserna. Jag var 40 innan jag fick en okej lön. Många blev ytterst provocerade över att jag som vice statsminister också hade näst högst lön, det stack i ögonen på folk. Och då fick jag ändå lägre lön än min företrädare när jag blev partiledare.

När du var ombudsman i Norrbotten jobbade du dygnet runt och hade en egen yrkesidentitet, men sedan flyttade du till Rolf i Högfors och blev "kommunalrådets fru"?

– Ja, jag var pappa "Haralds jänta", storebror "Dans syster" och senare kommunalrådets "Rolfs fru". Det dröjde ända till dess att jag drog i gång kvinnoprojektet i Robertsfors och gjorde en massa bra grejer som jag uppmärksammades för mina egna insatser.

– I Luleå hade jag varit en ganska känd person och suttit i kommunfullmäktige och varit partiombudsman.

– För Rolf och mig har det varit nyttigt och bra att vara varandras respektive. Först var han kommunalråd. Sedan blev det ombytta roller och han blev ministermake.

Du berättar att ni på skolan i Idbyn bara hade haft utomhusgympa och att du när du kom till högstadiet i Örnsköldsvik inte visste var en bom var när idrottsläraren sa åt dig att ta fram den sådan?

– Catharina Håkansson Boman som jag skrivit boken tillsammans med frågade om det verkligen var så. Det låter ju som forntiden, tycker hon, att jag exempelvis inte kunde få skjuts de 1,5 milen in till stan när mina idoler Hep Stars hade konsert.

– Men den där känslan av att man inte dög och var fin nog när man inte kom från stan satt i. Det var ett utanförskap.

– Den goda sidan med det är att det ger en styrka och drivkraft och jag bestämde mig för att jag minsann skulle ha en femma i gymnastik, vilket jag också fick.

Men engelskbetyget - en tvåa - hängde med hela livet?

– Det är helt befängt, men vi hade på mellanstadiet en lärare som inte kunde uttala engelska ord alls. Vi lyssnade på ljudband och tränade aldrig på att använda språket. Effekten blev att vi från Idbyn låg långt efter eleverna från stan och att det var hopplöst att komma i fatt dem på högstadiet.

– Först när jag fick ett Rotarystipendium att tillbringa sex veckor i USA lärde jag mig engelska bättre. Jag har tvingat mig att alltid begära ordet först och i dag har jag inga problem med att hålla tal på engelska. Men herregud, vad jag har fått kämpa!

Vad betydde det för en tjej med dåligt självförtroende, som du menar att du hade, att gå med i Centerns ungdomsförbund?

– I CUF fick man vara precis som man var, där fanns alla olika sorter. Gemenskapen var enorm. Det var där jag träffade kompisar och killar. Vi ordnade danser, spelade teater och sålde koskit till villaträdgårdarna för att få pengar att åka på förbundsstämmor.

– Jag håller inte med om att de politiska ungdomsförbunden har spelat ut sin roll. Jag lärde mig massor och såg helheten.

Var och hur har du förvarat de dagböcker du fört under tiden i toppolitiken, som legat till grund för memoarerna?

– Jag har en radda små svarta böcker, som jag skrev i för lite för att jag inte riktigt orkade. De förvaras hemma i min lägenhet i Stockholm. Någon gång har jag varit orolig för att jag har tappat bort en bok och då har det varit en mardröm att den ska komma i fel händer.

– På senare tid har jag skrivit i paddan och den har jag lösenord på. Jag tog med några passager från dagboken för att beskriva hur Högforsmötet var och även för att ge uttryck för hur frustrerad man blev ibland på bland annat Jan Björklund. Men det är ingen elak bok. Jag tycker att människor har rätt att veta både om de meningsskiljaktigheter vi hade och att och hur vi faktiskt löste dem.

Det är rätt modigt att berätta om de "förbättringsområden" som dina medarbetare identifierade hos dig när du skulle skolas in som partiledare...

– Ja, de samtalen var inte alltid så behagliga. Män kanske inte brukar avslöja sådana detaljer i en partiledarskola.

– Centerns försvarsförhandlare Anders Svärd som kunde försvarspolitiken tog med mig på studiebesök till Kosovo, olika försvarsindustrier och förband, jag lärde mig mer om fordonsindustrin och diskuterade utrikespolitik med FN:s dåvarande rättschef Hans Corell och skippade småblommigt och vida linnebyxor till förmån för funktionella och vackra plagg för en fullvuxen kvinna som jag fick sydda av min fantastiska kläddesigner Birgitta Bjurström.

Berätta om när du en vad du tyckte var en "manschauvinistiskt metod" blev grillad av K-G Bergström!

– Han tenterade mig på a-kassenivån. Hade jag känt lugn och ro hade jag nog kunnat svara på det mesta, men nu var jag ny och var nervös och kände press. Jag kunde inte svara på ett vettigt sätt utan satte händerna för ansiktet. Detta sände han förstås i tv. Efteråt har vi pratat om det och han har bett om ursäkt.

– Som lantis och kvinna tog jag nog mer illa vid mig. Men jag lovade mig själv att det aldrig skulle få hända igen och att jag i fortsättningen alltid skulle vara bättre påläst.

Du berättar att Göran Persson viskade "nu är det krig" när du skulle upp i talarstolen och att han pikade dig för din vikt. Hur hanterade du honom?

– För honom var de här kommentarerna ett sätt att få en ur balans. Som tur var förstod jag det. Men det var höjden av en statsminister att ha sådana fasoner. Jag tyckte inte att man skulle behöva finna sig i det och sade i från.

– Framför allt tror jag att han hade svårt för att jag inte ville gå i hans ledband. Han hade trott att jag skulle bli ett lätt byte och så blev jag inte det.

Hur är din relation med Fredrik Reinfeldt, som du lärde känna på djupet då ni var FN-delegater i New York under två veckor 2003?

– Vi har en bra relation. Det var trevligt att jobba med honom. Vi är båda positiva, möjlighetsinriktade, har en analytisk förmåga, vill inte slarva och är modiga och väl förberedda. Vi var inte överens om allt, vi var ju fyra partiledare, men vi jobbade hårt och har upplevt så himla mycket tillsammans.

Du saknade Reinfeldts statssekreterare Ulrica Schenström när hon försvann ut från scenen och du blev ensam kvinna på alliansens veckovisa partiledarmöten?

– Ju längre upp man kommer, desto fler karlar blir det. Partiledarna är ofta män och som energi- och näringsminister möter man män överallt. Inom fordonsindustrin hände det att såväl vd:ar som motorjournalister vände sig till manliga medarbetare till mig i stället för att tala direkt med mig.

– Jag såg en fördel med att jag var fri från intressebakgrunden. Jag såg nyktert på Saab och det bidrog till att vi inte tvingades köpa det företaget.

Lennart Daléus lämnade uppdraget och hörde aldrig mer av sig. Hur är din kontakt med din efterträdare Annie Lööf?

– Annie hör av sig om hon behöver fråga och ha råd. Hon kan skicka små sms och det gör jag också och berömmer. Vi har en vardaglig kontakt och ses ibland. När man sitter i den yttersta toppen råkar man ibland ut för saker som man inte visste och då kan det vara bra att dela det med sådana som varit en del av det själva och vet vad det innebär att stå där ensam i toppen.

Varför såg du till att jubileumsboken om drottning Silvia kom till?

– När hon fyllde 70 tyckte jag att det var dags för ett annat slags bok, där hon lyfts fram exakt som den duktiga yrkeskvinna hon är. Silvia har fyllt drottningrollen med vettigt innehåll, hon har dragit in över en halv miljard till Childhood och är en utmärkt företrädare för Sverige. Hon är alltid påläst och det uppmärksammas inte.

– Om inte ens drottningen kan få bli beskriven utifrån sin professionalism, vilken kvinna kan då bli det, resonerade jag.

– Av samma anledning har jag skrivit mina memoarer. Min dotter reagerade redan i årskurs sex mot att man på historian bara läste om vad män gjorde och att kvinnor och barn stod bredvid skeendet. Om de viktiga politiska skeenden jag har varit med om ska beskrivas ur ett bredare perspektiv i framtiden behöver jag och andra kvinnor dela med oss av våra erfarenheter och skriva om våra liv.

I morgon (onsdag) lämnar du den svenska delen i ett råd för kvinnligt ledarskap som Hillary Clinton skapat. Hur ser dina dagar ut nu?

– Jag har ju tjatat på alla andra att starta företag, så nu är jag också egenföretagare. Jag är entreprenör i själen och föreläser och sitter i ett antal styrelser. Där ser jag till att lyfta in fler kvinnor i styrelser. Och så arrangerar jag runda bords-samtal för ett forskningsinstitut i Sydafrika.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!