Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Jag ville skriva något hoppfullt"

Karin Alvtegen har, likt de flesta skrivande människor, ett starkt ordmässigt kontrollbehov, vill peta i sina egna utsagor innan de går i tryck, inte för innehållets utan för det egna språkets skull. Det är begripligt.
Foto: Suvad Mrkonjic

Karin Alvtegen, just som varenda skrivkunnig svensk försöker ta sig in i deckarbranschen, överger du den. Varför?

- Jag satt och zappade framför tv:n en fredagskväll på bästa sändningstid och allt som bjöds var blod som sprutade och kvinnor som blev våldtagna och folk som torterade och då insåg jag hur vansinnigt trött jag är på underhållningsvåld. Är det detta vi vill ha när vi ska koppla av och bli underhållna då vill jag inte vara med längre.

 -  Jag kunde inte uppbåda den energi och det intresse som krävs, för att skriva ännu en historia där folk har ihjäl varann. Jag ville skriva något ljusare och mer hoppfullt och det har jag gjort nu.

"En sannolik historia" heter alltså ditt nya verk. Vad handlar det om, anser du?

 - Om att det finns något grundläggande som vi människor inte har förstått än, som vi inte har upptäckt vetenskapligt om hur världen faktiskt är konstruerad.

 - Sen handlar den också om de hjärnspår vi fastnar i, om hur svårt det är att förändra sig och tänka om, men att det faktiskt går. Och då menar jag att verkligen bygga om hjärnan.

 - Om man hamnar i en kris, är det lätt hänt att man blir kvar där, det krävs lite arbete att ta sig ur. Men det kan gå blixtsnabbt om man har de rätta verktygen.

Hur får man tag på dem?

 - Jag tror att terapi är den bästa investering som finns och att alla borde gå i terapi då och då. Ungefär som vi rensar datorns hårddisk från virus. Problemet är att vi har så svårt för att be om hjälp.

Har du själv gått i terapi?

 -  Ja, i två omgångar. När min bror omkom och efter att jag skilt mig. Tre år efter det att min bror dött fick jag en djup depression. Och efter skilsmässan handlade det främst om ett behov av att förstå mitt eget beteende. Det är mycket lätt att i den situationen skylla allt på den andra parten, men man är två om att skapa en relation. Och jag ville ta reda på vad jag hade gjort för fel, vilka drivkrafter som låg bakom mitt handlande.

Kom du fram till det?

 -  Jag tror det. En terapeuts uppgift är till stor del att ställa rätt frågor. Sådana som inte alltid har enkla svar. Sitter man och pratar med en kompis får man oftast medhåll, man får höra "Vad dum han är!". Det är bättre med någon som i stället säger: "Kan du inte förstå varför han gjorde som han gjorde om du betedde dig som du betedde dig?" Det blir alltså inte lika lätt att smita undan då och man inser till slut att, aj då, var det så det gick till.

Vad har du kommit underfund med om dig själv?

 - Bland annat att jag tidigt hamnade i ett duktig-flicka-beteende, jag trodde att jag orkade allt. Jag har blivit bättre på att sätta gränser och är numera en jävel på att säga nej. Jag tror att jag har blivit tydligare och bättre på att ta reda på vad det är som är fel när jag känner att det är något slags inre konflikt på gång.

När din bror förolyckades, då måste det ha varit andra saker du behövde hjälp med.

 - Då var det en rent existentiell problematik det handlade om. Jag hade aldrig förstått att man kunde dö vid trettio, det fanns inte. Jag var väl inte direkt ytlig, men jag hade aldrig funderat i dom banorna. Allt ställdes på ända.

 - Innan Magnus dog var jag väldigt rädd för förändringar, jag ville att allt skulle vara som när jag var liten. Jag hade ett enormt kontrollbehov tills jag tvingades inse att jag inte kunde ha kontroll på någonting. Allt är förgänglighet och så länge jag inte accepterade detta skulle jag må skitdåligt.

När man läser din bok, inser man att du är mycket bra på att förstå hur andra människor fungerar. Går du till dig själv för att begripa?

 - Självkännedom utvecklar inlevelseförmågan, men jag läser mängder av facklitteratur för att försöka skapa en psykologiskt trovärdig karaktär. Boken har tagit mig tre år. Först tänkte jag i nästan ett år, sen satt jag instängd i ett och ett halvt och bara levde med mina romanfigurer och till slut var jag så inne i dem att jag kunde känna precis det som de kände.

 - När jag beskrev Helenas sammanbrott, då fick jag hjärtklappning och ont i bröstet så det strålade ut i armen. Kroppen reagerade som om det var jag som bröt samman fast jag själsligen mådde bra. Våra tankar är mäktigare än vi tror.

Har du förresten följt tv-serien "In treatment", den som utspelar sig hos en terapeut?

 - Nej, men jag har precis fått tips om att jag borde göra det. En serie jag däremot tittat på är "Grannfejden", jag var helt fascinerad. Där förekommer det personer som är precis som en av dem i min bok, som fastnat i ett slags bitterhet som blivit till ett självändamål. Som inte vill få problemet löst för då försvinner livets hela innehåll, som måste projicera sin livsbesvikelse utåt, på grannen, på grannens skällande hund. Förlorar man detta, då måste man börja titta på sig själv och då går man fullständigt under.

Du påstår att titeln "En sannolik historia" är en blinkning till kvantfysiken. Vad menar du med det?

 -  I kvantfysiken finns det inget som är riktigt säkert, där går det bara att räkna i sannolikheter. Man vet aldrig vart partiklarna tar vägen. Jag tycker att det är väldigt spännande att det finns en ny vetenskap som talar helt emot det vi i dag tror är sant.

När du skriver dina böcker, då befinner du dig i din egen bubbla. Hur har det fungerat med dina barn?

 - Familjen går alltid först, även om de tycker att jag är lite disträ ibland. De gör som min gammelfarfar Sammelagust gjorde på Näs. Han bodde på övervåningen och på nedervåningen bodde mormor och så morfar som likt sin syster Astrid Lindgren var författare.

 - Varje dag när gammelfarfar passerade dörren till hans skrivrum på väg till lagården, öppnade han den och sa: "Si!". Det betydde ungefär "Se där sitter du ju!" och det räcker ju. Mina barn gör likadant med mig, kikar in och säger "Si!"

Astrid är alltså din morfars syster. Och därför undrar jag först: Är du ofta på Näs?

 - Flera gånger om året. Varje midsommar och varannan jul.

Och för det andra: skulle du med detta påbrå någonsin våga dig på att skriva en barnbok?

 - Det tror jag att jag skulle. Men jag skulle givetvis aldrig kunna jämför mig med Astrid författarmässigt, hon var ju fullständigt unik.

 - Jag beundrar henne kopiöst, även den människa hon var, med det modet, omtanken och välviljan hon visade, viljan att göra nytta. Hon är en stor förebild som opinionsbildare och jag skulle vilja bli mer som hon.

 - Det har ibland känts lite tungt för jag har inte känt mig redo för att ge mig ut i den offentligheten. Men hon var lite äldre än jag när hon gjorde det, så det kanske kommer.

Du har varit med om mycket. Är allt bra nu?

 - Efter en hel del upp- och nedförsbackar i livet har jag äntligen hittat en känsla av förnöjsamhet. Jag finner njutning i att åldras och upplever hur väsentligheterna i tillvaron utkristalliseras. Jag lär mig hela tiden, och det vill jag fortsätta med. Tack och lov blir man aldrig fullärd.

Topplistan

Karins fem boktips.

 "Igelkottens elegans", av Muriel Barbery.

 "Mindfulness i hjärnan", av Åsa Nilsonne.

 "Just kids", av Patti Smith.

 "Alltid hos dig", av Maria Ernestam.

 "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", av Jonas Jonasson.

PS!

 När Karin skulle köpa valpen Selma, bjöds hon till kenneln för att bli inspekterad. Efteråt sa uppfödaren: - Nu när jag träffat dig, inser jag att det kommer att gå bra, men jag hade ju läst dina böcker och tänkte därför: "Kan man verkligen sälja en hund till en sån som hon!?"

FAKTA

Ålder: 45 år.
Familj: Maken Mikael Nord Andersson, sönerna August, 19, och Albin, 17 år. Bonussonen Daniel, 27.
Hund: Selma, 2 år, golden retriever.
Bor: I Nacka.
Sommarställe: Har de senaste åren hyrt på Österlen.
Aktuell med: Romanen "En sannolik historia" som kommer ut endera dagen.
Uppvuxen i: Huskvarna.
Mamma var: Lågstadielärare.
Pappa var: Studierektor.
Påbrå: Morfars syster hette Astrid Lindgren.
Utbildning: 2-årig musiklinje.
Karriär: Rekvisitör/attributör inom film, manusförfattare och bokförfattare. Har bland annat skrivit avsnitt för tv-serien "Rederiet".
Bibliografi: Debuterade 1998 med boken "Skuld". Sen kom "Saknad", "Svek", "Skam" och "Skugga".
Goda egenskaper: Min vilja att utvecklas.
Sämre egenskaper: Dålig på att göra sånt jag inte har lust med, men som ibland är nödvändigt.
Gör vågen för: Människor som kan skratta åt sig själva.
Sågar: Intolerans.
Motto: Som man gör det, så blir det.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.