Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Jag vill vara värsta förebilden för min sort”

"Jag vill förändra väldigt mycket av världen", säger Bahar Pars.

Foto: Lisa Mattisson

Bahar Pars spelar Parvaneh i filmen "En man som heter Ove". "Vi är ganska raka, bägge två", säger hon.

Foto: Lisa Mattisson

Expressens Cecilia Hagen träffade Bahar Pars i en loge på Dramaten.

Foto: Lisa Mattisson

Bahar Pars?

Jodå, ni vet visst vem hon är.

Det är hon som spelar den kloka Parvaneh, grannfrun till mannen som heter Ove.

Men i verkligheten är hon betydligt kaxigare, vill i alla fall vara det. Som 10-åring kom hon som flykting till Sverige från Iran och alldeles smärtfritt har det inte varit.

Bahar Pars, berätta, vem är du?

– Jag vet inte, det är komplicerat. Jag är kvinna, syster, moder, mamma, flicka, kompis. En helt vanlig människa som vill väldigt mycket.

Och så är du Oves Parvaneh. Vad har det inneburit?

– Att jag nu vet vad ett kommersiellt break innebär. Och vad det betyder att bli folkkär. Det är helt fantastiskt.

Hur mycket har du gemensamt med denna Parvaneh?

– Vi är ganska raka, bägge två. Säger vad vi tycker och säger ifrån. Sen är hon mycket tålmodig, det är inte jag. Jag hade blivit arg på den där mannen flera gånger.

Betyder hennes namn något? Och ditt?

– Hennes betyder fjäril, mitt vår. Och mitt efternamn, Pars, som betyder Persien, har jag själv tagit, jag har velat göra mig en egen släkt.

Hur heter alltså din dotter?

– Ariel Tunström Pars. Pars är själva efternamnet. Det har jag fått fajtas för. Och min man, Linus Tunström, som jag gifte mig med för åtta år sen, han har lovat att han också ska heta så. Till sommaren, innan han slutar på Stadsteatern i Uppsala, får det bli.

"Jag minns rädslan för att det skulle hända min mamma något", säger Bahar Pars. Foto: Lisa Mattisson

Linus Tunström, teaterchef, son till författaren Göran Tunström och konstnären Lena Cronqvist, creddigare kan det inte bli i kultur-Sverige. Har ni jobbat mycket ihop, du och han?

– Ett år, sen slutade jag på hans teater. För att inte behöva höra saker som: "Den där rollen fick du för att du är gift med Linus!" Allt förklarades med det. Eller med att jag var inkvoterad. Nu har jag lärt mig hantera det, jag säger: "Vet du vad, det där har jag ordnat själv och det är jag själv som vunnit priserna för mina filmer!"

– I själva verket har det varit en yrkesmässig nackdel att vara gift med honom. Det är inte många regissörer som vill jobba med en teaterchefs fru. Men nu har jag gjort karriär, nu står jag på egna ben.

Du var tio år när du kom från Iran till Sverige. Hur var ditt liv innan dess?

– Det var krig, mellan Iran och Irak, hela tiden. Det jag minns är rädslan, rädslan för att det skulle hända min mamma något. Det sitter i. Jag måste kolla varje dag att hon har det bra.

Hur var det att komma hit?

– Vi behövde inte fly på kameler. Pappa hade redan varit här i två år. Vi flög till Trelleborg, bodde helt kort på en flyktingförläggning, fick sen en lägenhet.

– Trelleborg var tufft, väldigt rasistiskt. "Jävla svartskallar, åk hem!", ropade folk. Det rådde en extrem segregation. Och vi tillhölls att aldrig röra oss i grupp, bara två och två, och att inte prata högt på bussen, annars uppfattades vi som hotfulla. Numera är jag jättesvennifierad. Sitter där lika tyst som alla andra.

Sen flyttade ni till Stockholm, varför?

– Min coola mamma tyckte inte att vi kunde bo kvar. Vi kom till Bagarmossen, en vit arbetarklassförort. Mycket svenskt, anonymt, jätteskönt. Där fortsatte jag att gå i skolan, även sen vi slutgiltigt hamnade i Farsta.

"Jag har rört mig i så många rum, fler än gemene man", säger Bahar Pars. Foto: Lisa Mattisson

Efter det gick de fyra år på Teaterhögskolan. Hur var det?

– Där försökte jag hitta min egen identitet som konstnär men blev hela tiden påklistrad etiketter. Du är si och så, du är tjej, du är utländsk. Jag skulle gå extrasvenska och extra kroppsspråk, jag blev till ett projekt. Det var osoft. Ingen såg mig och det har tagit lång tid att skaka av sig.

– Sånt där pågår än i dag, i det här huset. Det finns de som talar om blatteteater om det är fler än två personer med utländsk bakgrund i en pjäs.

Det kanske också känns hotfullt?

– Absolut. På samma sätt som kvinnokampen. Jag är både kvinna och utländsk. Många tror att man har fördelar då, men det är tvärtom. Branschen är väldigt snäv, inte minst filmbranschen. Det finns en strukturell rasism som folk inte själva är medvetna om att de håller på med.

Hur yttrar den sig?

– Man exotifieras, hamnar i fack. Någon använde ordet "förortsklös" om mig i en recension. Det gjorde ont. Eller någon säger: "Bahar, kan du läsa svenska? Kan du alls läsa?" Ett sorts dumförklarande. Fast det är nog bättre nu.

Har du varit tillbaka i Iran?

– Flera gånger. Jag älskar det. De pratar persiska på gatorna, det är så exotiskt. Men jag skulle aldrig kunna bo där för jag har blivit en mellanförskapsmänniska.

En vadå?

– En människa i mellanförskap. Jag är inte svensk och inte iranier, jag är någonting mittemellan. Vi är en hel generation som lever i mellanförskap. Jag har accepterat det, men det var hårt i början.

"Ingen såg mig och det har tagit lång tid att skaka av sig", säger Bahar Pars. Foto: Lisa Mattisson

Var det bra att du kom hit?

– Jag tror det. Jag kan förändra mer härifrån eftersom jag har fått så många perspektiv. Som invandrad kvinna, uppvuxen i förorten, som nu är del av kultureliten och bor i innerstan. Jag har rört mig i så många rum, fler än gemene man.

Är du anpasslig?

– Ja, det är en överlevnadsstrategi. Jag har kunnat röra mig i alla dessa rum, men de har aldrig kunnat ta emot mig helt och hållet. Jag har glädje av min bakgrund och mina upplevelser i mitt skapande, men det har tagit tid att förstå det. Som människa vill man bara hitta ett sammanhang, höra till, känna sig trygg.

Hur påverkas du av den flyktingkatstrof som pågår just nu?

– Den berör mig jättemycket. Jag får en enorm ångest över att jag är här och att de inte är det. Jag får skuldkänslor. Det var så mycket lättare för oss.

Vad vill du göra framöver, har du några uttalade mål?

– Jag vill förändra väldigt mycket av världen. Jag vill vara värsta förebilden för kvinnor av min sort, kunna ta mig ut, ta tag i mina drömmar, skapa, bryta ner patriarkatet, bryta ner hierarkierna. Jag vill ge mig ut i världen och prata om detta genom mina filmer.

Medverkade i "En man som heter Ove"

Ålder: 37 år.

Familj: Regissören Linus Tunström, deras dotter Ariel, 4 år samt mamma, syskon, kusiner och kompisar.

Bor: på Söder i Stockholm

Född och uppvuxen i: Shiraz i södra Iran tills hon var tio år, sen Trelleborg, Bagarmossen, Kärrtorp och Farsta.

Utbildning: Teaterhögskolan i Stockholm.

Karriär: "Jag har en före och efter "En man som heter Ove". Så är det."

Aktuell för: Ove-filmen, är med i såväl "Marodörer" som "Ungefär likamed" på Dramaten, har regisserat nya skolpjäsen "Och någon blev inte knivhuggen" för Uppsala stadsteater, spelar Loa Falkmans fru i SvT-serien "Vårdgården" med premiär 11 april, har roller framöver i två TV4-serier: "Finaste familjen" och "Syrror", har skrivit kortfilmen "Turkkiosken" som är klar för inspelning.

Goda egenskaper: "Jag är en snäll människa."

Sämre egenskaper: "Jag är alldeles för fixerad vid min egen kropp och jag har alldeles för lite tålamod."

Hissar: "Alla coola kvinnor i hela världen."

Dissar: "Eftersom vi ses på kvinnodagen dissar jag patriarkatet. Hoppas inte alltför många män blir kränkta."

Motto: "Rädsla urholkar själen".

Min drömmiddag

Ingmar Bergman

Lars von Trier

Leila K

Simone de Beauvoir

Jean-Paul Sartre

Det äter och dricker vi: Jag skulle definitivt köra catering, jag lagar inte mat. Aldrig. Vi skulle diskutera vart konsten är på väg. Det skulle bli mycket bråk och tjafs. Bergman skulle antagligen tycka att det är hemskt att den alls rör på sig. Det finns vissa gubbar som tycker så i det här huset nu också.

PS. Så var mötet

Vi ses i en hemtrevligt och kreativt stökig loge på Dramaten. Hon är varm och välkomnande och sprudlande. Innan vi börjar prata provar hon ut vad hon ska ha på sig på bilderna. I en av jackorna hänger prislappen kvar. Jag påpekar det och hon säger att den inte är hennes, hon har fått låna den av ett show room som får reklam då och så gör alla som syns numera, journalister också: "Det skulle du också kunna göra!".

"Journalister? Göra reklam?", säger jag uppriktigt och gammalmodigt chockerat. Och tillägger: "Du har fått låna trasiga byxor förresten, det är stora hål på knäna!"

"Hördudu! Så där skulle definitivt min mamma också säga", garvar hon.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!