Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Jag vill ju bara ha lite folk omkring mig"

VILL TILL ÄLDREBOENDE. Gunny Hellberg, 90, med barnbarnet Maria Nordqvist.
Foto: Christian Örnberg

Gunny Hellberg, 90, är hjärtsjuk, yr, deprimerad, förvirrad och ensam.

Hennes högsta önskan är att få komma till ett äldreboende. Hon har försökt få en plats i tre år.

– Ensamheten är fruktansvärd. Jag vill ju bara ha lite folk omkring mig!

Före detta postkassörskan Gunny Hellberg, 90, går försiktigt och håller sig i väggar och möbler när hon tar sig fram i lägenheten. Hon har fallit flera gånger och legat blåslagen och nerkyld länge innan någon hittat henne.

– Jag är rädd. Det är otäckt, för jag vet ju inte hur lång tid jag blir liggande när jag ramlar. Jag har slagits medvetslös och legat på golvet i flera timmar.

Rädd för att gå ut ensam

Rullatorn står i hallen, den måste hon alltid ha när hon går utomhus. Men det blir allt mer sällan hon kommer ut. Hon sitter mest ensam och isolerad i sin lägenhet i Skärholmen. Att hon blev rånad i somras, mitt på blanka dagen, gjorde situationen ännu värre. Hon blev svårt chockad, fick ont i nacken efteråt och lider fortfarande av sviterna.

– Jag var ute och gick och det kom fram en ung man, ryckte av mig halsbandet och sprang i väg. Efter det är jag rädd för att gå ut ensam, och jag går aldrig ut när det är mörkt. säger Gunny.

90-åriga Gunny Hellberg är allvarligt sjuk, det har hon läkarintyg på. Hon lider av hjärtsjukdom, inkontinens, yrsel, minnessvårigheter, ångest och depression. Att minnet blivit sämre, att hon har svårt att komma ihåg viktiga saker som exempelvis vårdcentralsbesök, kan bero på hennes depression och ångest, tror doktorn.

Gunnys make Sune är död, hennes syster dog förra året. De två döttrar bor långt bort, i Österrike och Skåne. Gunnys bästa väninna kommer inte längre ihåg vem hon är när hon ringer. Gunny har svårt att ta för något, blir mest sittande.

– Ensamheten är det värsta. Dagarna blir långa, jag tittar mest på tv, säger Gunny och suckar lite.

På nätterna är det som svårast. Ensam i mörkret blir oron och ångesten överväldigande.

– Jag är rädd och gråter ofta. Ibland känns det som att jag är iakttagen, att det är någon här hos mig i lägenheten. Då vågar jag inte gå upp ur sängen, berättar Gunny Hellberg.

Hon behöver hjälp med en del praktiska saker. Kommunen har beviljat rätt till hemtjänst, personalen kommer och städar och lämnar en matlåda i plast. Men det är många olika personer som kommer och går, på många olika tider. Det gör Gunny ännu mer förvirrad, orolig och rädd.

– Jag känner dem inte och vet knappt vad de gör här, säger hon.

Kämpat för äldreboende i tre år

I tre år har Gunny Hellberg och hennes anhöriga kämpat för att hon ska få en plats på ett äldreboende. Framförallt behöver Gunny sällskap, tryggheten av att veta att det finns människor i närheten, personal som kan komma snabbt om något skulle hända. Men Gunny har fått nej på tre ansökningar, hon har ansetts som för frisk.

– Jag vill bara ha ett litet rum. Jag skulle vilja bo på ett hem där man kunde gå ut och prata med andra och sitta och äta tillsammans. Där det finns personal så jag kan få hjälp när jag behöver det, säger Gunny.

I dag är barnbarnet Maria Nordqvist med dottern Maja, 3, på besök. De är ett par av de få anhöriga Gunny har som bor i Stockholm och som kan besöka henne mer regelbundet.

– Mormor blir sjuk av att vara ensam så mycket. Jag är här så ofta jag kan, men arbetar och kan inte komma varje dag. Det är hemskt tungt att veta att mormor är ensam och ledsen, säger Maria Nordqvist.

För knappt en vecka sen beslutade kommunen äntligen att säga ja till Gunnys fjärde ansökan, att bevilja henne en plats. Om det finns en ledig plats på ett äldreboende får hon flytta innan jul. Gunny är glad och hoppas att det ska bli hennes sista flytt.

– Vi är jätteglada och lättade allihop. Samtidigt är det inte klokt att mormor fått vänta så länge. Att det ska behövas så mycket jobb och tjat för att mormor ska få den hjälp hon egentligen har rätt till, säger Maria Nordqvist och tillägger:

– Det borde vara självklart att gamla människor, som arbetat ett helt liv, ska få ett bra och tryggt boende på ålders höst. Jag är rädd för hur det går för alla gamla som inte har anhöriga som orkar bråka med kommunen.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.