Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Jag vill bli utbildad – och ta hämnd för de som dödats”

KABUL. De mest brutala dåden i Afghanistan har de senaste åren riktats mot minoritetsgruppen hazarer. Spädbarn, nyförlösta mammor och skolflickor har varit de direkta målen för masskjutningar och bombattacker. 

I det hazardominerade området Dasht-e-Barchi upplever sig de boende vara utsatta för en etnisk rensning. 

Skadade flickor vittnar om ett blodigt inferno. 

– Jag vill bli utbildad och ta hämnd för de som har dödats, säger en av dem.

Hon är 13 år. 

Afghanistan

Mohammed Akram är administrativ assistent på sjukhuset Ali Jinnah i bostadsområdet Dasht-e-Barchi i västra Kabul. Han går genom en korridor som luktar av desinfektionsmedel när sjukskötare rullar förbi en bår med en flicka på. Hjulen ekar.

Flickan är täckt av ett vitt lakan, bara några slingor av hennes bruna hår sticker ut. 

– Ska hon till bårhuset?

– Ja. 

En kortare konversation uppstår mellan assistenten och sjukskötarna.

– Nej, inte till bårhuset. Hon kom just från operation och ska till en sal. 

Allt detta utspelar sig framför hennes närmaste anhöriga. 

https://datawrapper.dwcdn.net/d3HCG/1/

Efter det senaste terrordådet i det hazardominerade området den 8 maj har sjukhuset haft svårt att hantera mängden patienter. 

– Varje bil som kom hit efter attacken hade med sig en skadad eller en död person. Vi hade inte plats för dem så vi lade de flesta på golvet och täckte över de döda kropparna. 

Han pratar som om det gällde en vanlig administrativ fråga på det lokala sjukhuset. 

– Några av kropparna var brända och knappt igenkännbara. 

Juma Askeri, 31, vakar över sin lillasyster Habiba Askeri som är hjärndöd och inte har någon chans att överleva, enligt läkaren.
Foto: Stefanie Glinski

Uppe på IVA står 31-åriga Juma Askeri i en mörkblå kavaj vid sin 18-åriga lillasyster Habiba Askeris säng. Högra delen av hennes ansikte är svullet, runt huvudet löper vita bandage. Hon andas med hjälp av en slang som går till en av de maskiner som är fästa vid hennes kropp.

– Habiba ville bli lärare, hon gick i klass elva, säger Juma med ett känslolöst, fruset uttryck. 

Han använder dåtid om sin lillasyster, samtidigt som han önskar att hon ska vakna.

– Jag ber till gud och hoppas det ska bli bra.

Läkaren har inte berättat för brodern att hon är hjärndöd. När Juma inte hör förklarar han: 

– Habiba har ingen chans att överleva. Hon hålls i gång av maskiner. Det här är svårt i islam, du kan inte bara stänga av hennes livsuppehållande behandling. Vem är då ansvarig för att ha tagit hennes liv? 

Läkaren lägger till att han inte har fått lön på flera månader. 

Utmattning, tids- och platsbrist, traumatiserande scener och det faktum att afghansk sjukhuspersonal ofta jobbar utan ersättning leder till att patienternas familjer inte får tillräcklig information. 

Mohammed Amin, 58, och Tahira Amin, 48, tillsammans med 15-åriga dottern Zohra.
Foto: STEFANIE GLINSKI
Blombuketter har lagts ut i klassrummen där eleverna som nu begravts brukade sitta.
Foto: HEDAYATULLAH AMID / EPA TT NYHETSBYRÅN

I en annan bädd på IVA återhämtar sig 15-åriga Zohra Amin från en bukoperation. Blod rinner ut genom ett dränage från magen. Två av hennes skolkamrater från gymnasiet Sayed Ul-Shuhada ligger i samma rum, åtskilda av tunna förhängen. Eftermiddagsljuset skiner in utifrån, de enda ljuden som hörs är pipande apparater. 

– Jag vet inte vilka som dog, säger hon med en svag, fundersam röst. 

Ingen har sagt till henne att 94 dödades i attacken mot flickorna i hennes skola den 8 maj och att blombuketter har lagts ut på de bänkar där de elever som har begravts brukade sitta. 

Zohra var på väg hem när de tre bomberna exploderade. Hon minns ingen smärta, det hon minns är liken runtomkring henne.

– Jag såg döda människor ligga överallt. Några av dem hade inga huvuden. 

13-åriga Latifa förlorade sin bästa vän Hosnia i attacken mot skolan

Hennes föräldrar, 58-åriga Mohammed Amin och 48-åriga Tahira Amin, har inte fått komma in på IVA på flera dygn. De tillbringar dagarna och nätterna på golvet utanför mottagningen tillsammans med andra anhöriga, väntandes på att besked ska komma ut från de dubbla svängdörrarna. 

Zohras pappa sprang mot skolan när han hörde bomberna och försökte hitta sin dotter bland kroppar, böcker, skolväskor, skor. 

Anhöriga försöker identifiera offrens kroppar på ett sjukhus efter explosionen den 8 maj.
Foto: HEDAYATULLAH AMID / EPA

– Det var rökigt och luktade bränt kött. Jag gick fram till varje person, vände på dem, tittade på deras ansikten. Jag såg flickor som var täckta i blod, flickor som inte hade huvuden, flickor som var svårt skadade. Några av de som levde skrek. 

Han kunde inte hitta Zohra och vände och tittade på alla flickorna igen. Och igen. Och igen. 

Han fortsatte sökandet på tre olika sjukhus innan han fick veta att hon låg på Ali Jinnah. 

16-åriga Hamida Nawisadas högerarm är bruten på flera ställen och har lagats med spikar.
Foto: STEFANIE GLINSKI

På en annan avdelning delar 16-åriga Hamida Nawisada och en till skadad flicka på ett rum. En röd ros vilar på en kudde. Fönstren står öppna, luften är varm, gräset grönt på gården nedanför.

Mamma Sediqa Akbar, 40 år, har kommit med termosar med hett vatten, så att de ska kunna göra te. 

När Hamida är ensam tänker hon på attacken.

– Efter den första explosionen kunde jag knappt se. Det var så mycket rök. Mina vänner skrek att vi måste gå därifrån: ”Kom vi går, vi går!”, och det var då den andra explosionen hände.

Hennes högerarm är bruten på flera ställen och ihopsatt med spikar. 

– Jag såg dåliga saker efteråt. Jag såg människokött, delar av människokött som hängde från kroppar. Några elever låg döda på gatan, de låg bara där. Några av kropparna var brända. Det var blod överallt. 


Latifa Hashimi, 13, förlorade sin bästa kompis i attacken.
Foto: STEFANIE GLINSKI
Latifa Hashimi, 13, sitter vid sin skolbänk i klassrummet som hon brukade dela med sin bästa vän Hosnia. Hosnia dödades i den brutala attacken.
Foto: STEFANIE GLINSKI
Nikbakht Haideris, mamma till Hosnia som bara blev bara 13 år.
Foto: STEFANIE GLINSKI

Gymnasieskolans kvinnliga rektor, Aqilat Tavakuli, sitter i ett uterum i skuggan utanför den nedgångna skolan och berättar att de nyligen vädjade på tv till afghanska regeringen om att få fler böcker och lärare, då bristerna var omfattande och de inte har nåtts av något bistånd, trots att västvärlden har varit engagerad i just flickors utbildning i Afghanistan sedan början av 1980-talet. 

Inget hände. 

Lärarna Tahera Hossaini (till vänster) och Roqia Hassani går igenom listor på deras elever: Vilka lever? Vilka är skadade? Vilka är döda?
Foto: STEFANIE GLINSKI
Lärarna Tahera Hossaini (mitten) och Roqia Hassani går igenom listor på deras elever: Vilka lever? Vilka är skadade? Vilka är döda?
Foto: STEFANIE GLINSKI

Efter de tre bomberna har de fått mängder av donationer. Byggarbetare river ut gamla golv och målar väggar. 

Rektor Aqilat ser fram emot klassrum som snart är fulla av liv igen. 

– Mitt budskap till alla mammor som har förlorat sina döttrar är följande: Vi kommer aldrig glömma dem. Vi kommer alltid komma ihåg dem. Fortsätt skicka era flickor till skolan.

Föräldrarna vill göra det, men de oroar sig för hur det kommer att bli i Afghanistan när USA lämnar landet senast den 11 september 2021. De tycker inte att de får något skydd av afghanska regeringsstyrkor och vissa av dem föredrar att i stället skyddas av sina egna miliser, hazarer som har tagit upp vapen. 

Ett av de 94 offren begravs dagen efter attacken.
Foto: HEDAYATULLAH AMID / EPA
https://www.instagram.com/p/CO7HlBVsRSu/?hidecaption=true

Att afghanska regeringen är svag och korrupt och att olika folkgrupper därför bildar egna väpnade styrkor är en faktor som kan leda landet in i ett nytt inbördeskrig, i maktvakuumet som kommer uppstå. 

En förhoppning är att grannländer som Iran och Pakistan inte kommer ha samma intresse att hålla liv i konflikten när USA inte längre finns kvar, och att de möjligtvis kan hitta en diplomatisk lösning som innefattar talibanerna. 

Fatima, 13, överlevde skolattacken. Nu drömmer hon om att utbilda sig – och hämnas.
Foto: STEFANIE GLINSKI / Stefanie Glinski
Foto: STEFANIE GLINSKI / Stefanie Glinski

13-åriga Fatima Rezai har fått komma hem från sjukhuset och vilar i en vit skolsjal och svarta mjukisbyxor med kuddar under knäna. Splitter från explosionerna skar sig in i båda benen och det vänstra örat. 

Skadorna gör att hon inte kan gå själv. 

– Jag var tre, fyra meter från bilbomben. Varje natt ser jag de döda kropparna. Min klasskompis Arfa dog.

Fatima tror att de attackerades för att de är hazarer och liberala vad gäller flickors skolgång. Historiskt har minoritetsgruppen, som enligt en teori kom till Afghanistan med Djingis Khans armé, varit utsatta för allt från massmord till slaveri. 

”Varje natt ser jag de döda kropparna”, säger 13-åriga Fatima.
Foto: STEFANIE GLINSKI / Stefanie Glinski

Själva ser de den senaste attacken som en i raden av en pågående etnisk rensning. Det är inte bara skolflickor som har skadats och dödats, förra året riktades ett dåd mot nyfödda bebisar och nyförlösta mammor. 

– Jag vill bli utbildad och ta hämnd för de som har dödats, säger Fatima. Hon är knappt tonåring och redan dragits in i krigets destruktiva spiral. 

– Ta hämnd?

– Ja, hämnd. 

Magda Gad är Expressens krigskorrespondent. Stefanie Glinski är frilansande journalist och fotograf för tidningar som Foreign Policy, The Economist, The Guardian, LA Times

KABUL. Bomberna placerades ut för att döda så många skolflickor som möjligt. Den första exploderade när flickorna gick från skolan. Den andra och tredje exploderade när de försökte fly. 

Föräldrar som kom och letade efter sina barn möttes av bortsprängda huvuden och halva kroppar. Det luktade bränt kött och skadade skrek längs en väg av blod.

Några dagar senare har det grävts 94 nya gravar på bergskullarna i västra Kabul.

– Vi dödas för att vi är hazarer, säger Mohammed Hussein som bar hem sin 15-åriga dotters lik. 

När Gul Agha Hakimis nyförlösta fru dödas i massakern på BB tar han hem hennes kropp och visar den för barnen. Han kommer inte på något annat sätt att berätta för dem att mamma är död. 

Hon sköts när hon sprang för att försöka skydda deras nyfödda dotter. 

För Gul Agha spelar det ingen roll vilka terroristerna var. 

– Det enda de är för mig är icke-människor. Vår bebis var bara några timmar gammal. Tänk på det.

Masouma Tajik föddes som krigsflykting och övergavs i en by där det inte fanns någon skola. I dag är hon universitetsstudent. 

Nu tror hon att allt hon kämpat för har varit förgäves. 

I fickan har hon en lapp med sitt namn och ett telefonnummer. Hon hoppas att någon kommer hitta den om hon skadas – eller behöver begravas.