Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Jag vet hur det är att bli slagen av mina närmaste”

Lars Andersson blev slagen som liten. Nu vill han hjälpa utsatta kvinnor och barn. Foto: TORBJÖRN SELANDER
Lars Andersson blev slagen som liten. Nu vill han hjälpa utsatta kvinnor och barn. Foto: TORBJÖRN SELANDER

STORA SKEDVI. Han blev svårt slagen som barn i en fosterfamilj.

Nu samlar Lars Andersson från Stora Skedvi in pengar till stöd för alla misshandlade kvinnor.

– Det måste bli ett slut på terrorn mot kvinnor, säger han.

Lars Andersson, 57, från Stora Skedvi i södra Dalarna är hovslagare. Han skor hästar och utbildar nya utövare av detta urgamla yrke.

Hans svåra barndomserfarenheter gör att han nu också engagerar sig på ett helt annat område. Han har bestämt sig för att ordna en dag till stöd för misshandlade och slagna kvinnor.

 – Jag vet hur det är att bli slagen av mina närmaste. Jag vet att en sprucken läpp eller ett blått öga läker efter en tid, men aldrig förnedringen att bli slagen av sina egna, säger han.

Lars har fått nog av svensk lagstiftning som gör det svårt för polisen och socialen att gripa in förrän det är för sent. Nu vill han samla in pengar till kvinnojourer och andra grupper som verkar för utsatta kvinnor. 

– Det är rent ut sagt för djävligt att en kvinna måste dö innan någon kan ingripa, säger han med vrede i rösten.

Till vardags skor Lars Andersson hästar och utbildar nya utövare av det urgamla yrket. Foto: TORBJÖRN SELANDER

Lars läser högt ur officiell statistik om misshandel:

■ 2017 anmäldes 12 000 fall av misshandel där gärningsmannen hade en nära relation till offret; att gärningsmannen är en närstående gäller för kvinnor i 40 procent av händelserna, medan motsvarande andel för män är tre procent.

■ I genomsnitt dödas 13 kvinnor varje år av en man de har eller har haft en nära relation med. Dessutom anmäldes 23 600 fall av barnmisshandel 2017.

– Ska vi ha ett sådant här samhälle? Det måste bli ett slut på slagen och terrorn mot kvinnor och barn. Jag är man och har inte så mycket makt och inflytande, men något kan jag göra för att hjälpa till att få stopp på detta elände, säger Lars Andersson.

Den 11 augusti ordnar han en dag till stöd för misshandlade kvinnor i en lada i Säter i Dalarna. Med föreläsningar och andra aktiviteter, bland dem en tipspromenad för att få in pengar. Han har samlat in priser som tavlor, massage­behandlingar och klippningar hos en lokal frisör. Pengarna går till Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks), som är informerad.

Lars Andersson från Stora Skedvi i södra Dalarna berättar om sitt engagemang.Foto: TORBJÖRN SELANDER

Svårt att söka pengar

Jenny Westerstrand är ordförande i Roks som verkar mot kvinnomisshandel och att ge utsatta kvinnor ett skyddat boende. I dag har Roks drygt 800 ideellt arbetande jour­kvinnor över landet men det behövs betydligt fler. Varje år tar kvinnojourerna emot cirka 1 500 kvinnor och barn som behöver skyddat boende. Dessutom har de kontakt med över 10 000 kvinnor som söker stöd.

– Vi har en bestämd känsla av att kommunerna försöker spara på kvinnojourerna, säger Jenny Westerstrand. 

– I år har Roks i två omgångar fått 50 miljoner kronor av regeringen, men pengarna gör liten nytta. Regelsystemet för att använda dem är så strikt att föreningarna inte kan söka pengar, många föreningar har till och med fått betala tillbaka bidrag. Vi behöver verk­ligen stöd.

Redan som liten hamnade Lars i en fosterfamilj.Foto: TORBJÖRN SELANDER

Hamnade i fosterfamilj

I Avesta, Hedemora och Säter, kommuner i Lars Anderssons hemtrakter, försvann kvinnojourerna under en tid, men han hoppas nu att de är på väg tillbaka. Det verkar vara så, säger han.

Lars möts ibland med skepsis när han som privatperson – och man – ringer för att anlita föreläsare. Han får frågor som: Vem är du? Har du ingen organisation bakom dig? Är du inte ordförande någonstans?

Men han bygger sitt engagemang på personliga erfarenheter. Han vet hur det är att bli slagen och torterad av sina närmaste. Han minns att slaget ofta kom som en befrielse när han hade väntat på det i några timmar. Han vet hur det är att växa upp och känna att man inte har något värde.

– Man blir störd.  Men jag tog beslutet att aldrig slå och jag har aldrig slagit mina barn, aldrig någonsin, säger han.

Lars var fyra år när hans mamma dog i cancer och hans pappa inte kunde ta hand om de tre syskonen eftersom han var svårt alkoholiserad. Han och hans äldre bror och yngre syster hamnade i fosterfamilj. Lars blev hackkycklingen, han fick skulden för att hans mamma dog och för att hans pappa drack. Han fick skulden för vad alla andra gjorde som retade upp kvinnan i familjen. 

Han fick stryk och förbjöds att berätta för sina syskon hur fosterföräldrarna slog honom. ”Om du säger ett knyst om detta skickas du på uppfostrings­anstalt och då får du aldrig komma hem igen”, sade kvinnan.

”Ska vi ha ett sådant här samhälle?”, undrar Lars Andersson.Foto: TORBJÖRN SELANDER

”Jag kunde inte sitta”

Att vara fosterbarn och dessutom illa omtyckt befäste hans känsla av värdelöshet, också i skolan. Han stannade i familjen tills han var sjutton år då han fick nog och flyttade. 

– Jag fick mitt i vintern bryta ris från en syrenhäck och sedan fick jag stryk med det. De frusna kvistarna gjorde ont, jag fick ett sår över skinkorna. Jag var kanske sju år och skinnet på skinkorna sprack, säger Lars.

– Jag kunde inte sitta, jag kunde inte ligga. Jag minns det så tydligt, det var då jag bestämde mig för att aldrig slå själv. Jag hade slutat gråta, kudden var våt och jag tog beslutet att inte slå, säger han.

Även kvinnan slog honom. 

– En gång lade hon mig över sitt knä och slog tills hon inte orkade mer. Då sa hon, du ska ha stryk för att du är så lik din far. Jag fick stryk för allting, säger Lars.

Lars Andersson hade två människor i sin närhet som såg honom och var snälla mot honom. Den ena var hans farmor. Han säger att han högaktar henne och engagerar sig för slagna kvinnor för att tacka henne. En annan som brydde sig om honom var en grannbonde. Han hade filosofin att Lars behövde arbeta bort sin ilska. Så Lars fick arbeta där med att bära fodersäckar.

Det började med något kilo, efter ett antal år sprang han med en säck på 100 kilo uppför trappan. Då sa bonden att nu är du så stark att du kan slå någon, gör du det så slår du av dem huvudet. 

”Jag hade slutat gråta, kudden var våt och jag tog beslutet att inte slå”, berättar Lars Andersson.Foto: TORBJÖRN SELANDER

Kämpar för deras skull

– Jag har ett kall, jag vet hur barnen till de slagna kvinnorna mår. Jag förstår hur de sitter där under köksbordet och är rädda. Mannen kanske har ringt hem och sagt att hon ska få stryk när han kommer hem. Sådan tortyr är obegriplig för alla som inte upplevt den, säger Lars Andersson.

– Jag har åtta barnbarn, sju av dem flickor. Jag kämpar för deras och alla kvinnors rätt att inte bli slagna och ­våldtagna. Det är 2018 och det minsta vi kan begära är att vi har en lagstiftning som skyddar barn och kvinnor mot våld och tortyr, säger han.

28 000 fall av misshandel

■ Enligt Brottsförebyggande rådets statistik för 2017 polisanmäldes 28 000 fall av misshandel av kvinnor över 18 år. I 10 100 av fallen hade kvinnan och förövaren en nära relation eller hade tidigare haft en sådan. Dessutom anmäldes 1 880 fall av grov kvinnofridskränkning. 

■ Av rapporterat våld i nära relation hade 85 procent riktats från en man mot en kvinna, enligt Brå.

■ Men mörkertalet är stort, enligt nationellt centrum för kvinnofrid. En stor andel våldsutsatta anmäler aldrig anmäler de övergrepp som de utsätts för i den nära relationen. En uppskattning är att runt en fjärdedel av våldet i nära relationer polisanmäls.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.