Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Jag vet att jag kommer att dö"

SORGEARBETE. Kristian Gidlund beskriver sin blogg som ett sorgearbete, och ett sätt att hjälpa andra att inse att de inte är ensamma om sin sjukdom. Foto: JENS L'ESTRADE Foto: Jens L'Estrade

För ett år sedan förberedde sig journalisten och rocktrummisen Kristian Gidlund, 28, för att dö i cancer. Han opererades - och återvände till ett bättre liv. Nu har sjukdomen slagit till igen och doktorerna säger att det inte finns någon återvändo.

Kristian från Borlänge bloggar om sitt öde och har haft drygt en miljon läsare.

- Bloggen är väldigt mycket ett sorgearbete - och ett sätt att kanske hjälpa andra att inse att de inte är ensamma om sin sjukdom, säger han.

Utdrag ur Gidlunds blogg "I kroppen min"

"Det finns saker som man längtar efter att få berätta. Som får kroppen att rusa. Hjärtat att slå snabbare. Pulsen att värma. Och så finns det saker som man hoppas att man aldrig behöver formulera. Ibland har man inget val och tvingas gå med slokad rygg till sitt öde, för att berätta det som ingen vill höra.

Magkänslan har varit en annan den här gången. Jag funderade tidigt på vad som kunde vara problemet. Lade ihop ett och ett. Tänkte rationellt. Logiskt. Evas och Jan-Olofs yngsta är inte dum. Och mycket riktigt konstaterades allvaret redan efter ett par dagar. Sedan dess har jag, min familj och våra ­närmaste försökt hantera den avgrund som hastigt äter sig mot våra fötter."

 

"Från fönstret i behandlingsrummet ser jag huset där jag bor. Jag tänker på hur mamma, pappa och min vän Anders är där för att flytta in och montera ihop en ny soffa. En möbel större än den jag redan har. En möbel som gör att jag kan ligga i foster­ställning åt alla tänkbara håll och kanter."


"Jag inbillar mig att hamna i en mardröm om jag dör med dåliga tankar under narkos. Därför försöker jag tänka på en lycklig plats varje gång som munstycket förs mot mitt ansikte. Stegeborgs camping, sommaren 1992. Danmark har precis besegrat Tyskland i EM-finalen. Regnet smattrar sommarlov på husvagnstaket. Vi barn ligger under våra täcken och hör hur mamma och pappa pysslar med något. Vi kan slappna av. Vi kommer somna innan pappas snarkningar. Allt är väl. Men nu är det sommaren 2012 och andra förutsättningar. Strax innan narkosen kickade igång tog symboliken från korridoren över: Hur ska dessa människor klara sig utan mig?"

 

Adressen till Kristians blogg är: ikroppenmin.blogspot.se

Vi sitter på hans redaktion på Söder i Stockholm. Han ger ett moget intryck när han med klokskap och eftertanke ­formulerar sina känslor inför vad läkaren sagt, att den här gången håller ­cancern på att sluka bukspottskörteln, kroppspulsådern och söker sig mot levern och njuren och det går inte att operera.

Kristian säger:

- Hur bisarrt det än låter så har jag förberett mig för att dö förut. Skillnaden nu är att jag nu vet att jag kommer att dö. Om inte skulle det vara ett mirakel, men jag måste vara realist.

Trodde det var magsår

Förra gången var för ett år sedan.

- Vintern 2010 arbetade jag väldigt mycket och var väldigt trött. Det var ­jobbigt att bära hem matkassar och jag hade jämt huvudvärk. Jag misstänkte att jag höll på att gå in i väggen av allt arbete. I mars i fjol åkte jag hem till mina ­föräldrar i Kvarnsveden i Dalarna och mamma Eva såg att jag inte mådde bra. Vi åkte till Falu lasarett, där visade det sig att jag bara hade hälften så höga blodvärden som jag borde ha. Jag fick blodtransfusion och det talades om att jag kanske hade magsår, säger Kristian.

Samma dag som Kristian skulle skrivas ut bad doktorn honom att följa med in på hans rum. Och så fick han beskedet, att "vi har hittat en cancer­tumör i din magsäck."

- Under hela våren fick jag cellgifter. Jag har varit bakfull många gånger, men det här var hundra gånger värre, säger han.

I juni i fjol opererades han på Karolinska universitetssjuk­huset i Huddinge. Det var ett omfattande och riskfyllt ingrepp, tumören var stor som en flat hand, hela magsäcken och mjälten skulle opereras bort och doktorn kunde inte garantera att Kristian skulle överleva operationen.

Från Kristian Gidlunds blogg - Jag inställde mig på att dö. Jag gjorde som många tydligen gör när de vet att de ska dö. De kallar det för att dödsstäda lägenheten. Jag rensade förrådet och kastade alla grovsopor, rensade kyl och frys. Jag skrev ett brev om hur det skulle gå till och stoppade en teckning från min brorson i kavajfickan som jag skulle ha på mig på begravningen. Det var väldigt mörkt, berättar han.

Operationen lyckades och i oktober i fjol var han färdig­behandlad.

Kristian är trummis i rockbandet Sugarplum Fairy och har givit ut skivor, men hans stora passion är att skriva, därför är han journalist.

Som att springa naken genom stan

Och därför bloggar han öppet om sin egen historia och sina tankar om det som sannolikt väntar honom - döden. Hans blogg heter "I kroppen min" (se utdrag här intill) och han tycker själv att när han blottar sig i bloggen är det som att springa naken genom stan varje gång. Men det är det värt, tycker han.

- Nu kan jag hantera det på ett annat sätt och finns det människor som kan finna någon sorts tröst eller förståelse i min blogg, kanske känna att "det ­händer inte bara mig, det händer andra", så vill jag berätta i min blogg.

I somras började han må dåligt igen och har nyligen inlett cellgiftsbehandlingen.

- Förhoppningen är att cell­gifterna ska bromsa tumören.

Kristian har haft stora drömmar - att åka tvärs över Amerika, resa, skriva en roman, få ett erkännande som journalist.

Nu vet han att han inte ­hinner uppfylla sina drömmar.

- Men jag kanske kan lämna något efter mig, det jag skriver i min blogg blir också mitt arv. Den största sorgen är att aldrig kunna bli förälder, det som jag har längtat efter i flera år. Det gör allra mest ont.

Är du rädd?

- Jag är inte rädd för döden, däremot är jag rädd för hur jag kommer att förvandlas på vägen dit. Alla som känner mig vet att jag är målmedveten, glad och öppen. Jag vill inte bli något slags spöke som lever på konstgjord väg, en främling för dem som känner mig, säger Kristian Gidlund.

Sara Natt Och Dag, kurator på Karolinska sjukhuset, har många års erfarenhet av att hjälpa människor i deras ångest inför döden. Hon föreläser också om sociala medier i sjukvården.

- Det finns inget tyd­ligare exempel än Kristian på hur positiv inverkan bloggen har på en sjuk människa, säger hon.

"Mår bättre av att skriva"

Sara Natt Och Dag har ar­betat med svårt sjuka och döende människor på Stockholms sjukhem. Nu arbetar hon på en ­traumaenhet på Karolinska sjukhuset och hjälper svårt sjuka och skadade människor.

- Genom bloggen har sjuka människor en kanal att prata av sig dygnet runt, året runt och det finns alltid någon som svarar "jag tänker på dig". Jag har själv skrivit om min sjuka mamma på Facebook, det kändes bra.

Varför är det bra att blogga om man är sjuk?

- Det är väldigt enkelt att svara: vi vet att när man skriver mår man bättre. Grunden är att man skriver av sig sin ångest, oro och rädsla. Tidigare skrev - främst kvinnor - dagbok eller små lappar. Tidsandan har flyttat över skrivandet till internet. Och bloggen ger oss bekräftelse, man får kommentarer och sporras att berätta ännu mer, säger Sara Natt Och Dag som skrivit flera böcker i ämnet, bland annat "Livet kan inte vänta."

- Den handlade om tre döende tjejer som bloggade sig in i döden. Men man behöver inte vara döende för att blogga, många skriver om sina sjukdomar eller problem med att få barn, och ­känner tillfredsställelse med det.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!